(Guldögonslända, 2012)
En bild från i torsdags. Tror det var första gången jag fotograferade guldögonslända, måste kolla genom det analoga arkivet först innan jag är helt säker. En riktigt vacker slända är det iallafall.
Nikon D200 och 180mm makro.
(Novemberdetaljer 1, 2006)
(Novemberdetaljer 2, 2006)
(Novemberdetaljer 3, 2006)
(Novemberdetaljer 4, 2006)
Sista bildserien från 18 november 2006 och Hälsingland. Är jag ensam om att ha november som favoritmånad?
(Novemberlandskap 1, 2006)
(Novemberlandskap 2, 2006)
(Novemberlandskap 3, 2006)
(Novemberlandskap 4, 2006)
Fler novemberbilder, från 18 november 2006. Samtliga bilder är från Kyrkbyn i Hälsingland.
(Novemberdimma 1, 2006)
(Novemberdimma 2, 2006)
(Novemberdimma 3, 2006)
(Novemberdimma 4, 2006)
Jag har tidigare skrivit om hur förtjust jag är i just november. Det är faktiskt den månaden under året då jag trivs bäst som fotograf. Ljuset, nakenheten, karaktären… Bilderna är från Hälsingland, 18 november 2006.
(Tornseglare 1, 2012)
(Tornseglare 2, 2012)
(Tornseglare 3, 2012)
(Tornseglare 4, 2012)
(Tornseglare 5, 2012)
Att fotografera tornseglare har jag gjort aktivt sedan 1985. Innan dess lyckades jag inte göra några bra bilder. Men sommaren 1985 lyckades jag få fram 4-5 bilder som jag tycker håller än idag. Sedan har det bara fortsatt, med alla möjliga brännvidder och i alla möjliga olika ljussituationer. Under perioder har jag arbetat med rörelseoskärpa, andra perioder med silhuetter i solnedgången – för att idag försöka fånga tornseglarna i olika flyktsituationer. Antingen som silhuetter mot spännande himmel eller med delar av olika byggnader, eller så har jag försökt fånga dem nära med detaljer i fjäderdräkten och ett blänk i ett öga. Direkt mot solen eller månen har jag även lyckats med, även om då solbilderna kan medföra en viss blindhet när tornseglaren passerar förbi den skarpa solskivan. Som tur är så går det så snabbt att jag knappt hinner blinka, men med nedbländat objektiv och ett större skärpedjup så behöver jag heller inte titta i kameran just då. Så länge jag lyckas hålla den inom bilden, så blir den skarp i allafall på grund av skärpedjupet.
Dessa fem bilder är från 27 juni och samtliga är med Pentax K7. Bilderna 1-4 är med 250mm och femte bilden är med 120mm. Bländaröppningarna har varit 6.3 eller 9. Slutartiderna var 1/640 sek, 1/2500 sek och 1/8000 sek. 100 ISO som vanligt. I fjärde bilden ser ni en massa spännande färger i molnen i bakgrunden, detta lyckas jag få fram i skarpt motljus (solen är precis utanför bilden) och när det är hög luftfuktighet.
120 nya bilder på tornseglare som jag är nöjd med blev det nu senast. Så jag märker att rutinen i att fotografera tornseglare har bättrats med åren. Det finns tre viktiga nycklar i fotograferandet som måste fungera; dels att jag har en bra panoreringsteknik och lyckas hålla skärpan, dels att jag anpassar ljusmätningen på bästa sätt och sedan att jag lär mig vilka områden på himlen där tornseglarna oftast passerar och hur de passerar. Först måste jag studera tornseglarna, sedan välja bästa ljusvärden och sedan är det att öva in skärpeinställning och kompositionstänk. Som alltid gäller det att först förbereda sig på bästa sätt, det ökar förutsättningarna avsevärt.
Lycka till om ni själv känner er sugna på att försöka. Jag kan lova att det är en utmaning utöver det vanliga, vilket också gör det extra intressant!
(Gammelskogen 1, 2012)
(Gammelskogen 2, 2012)
(Gammelskogen 3, 2012)
(Gammelskogen 4, 2012)
(Gammelskogen 5, 2012)
Bjuder på fem helt nya skogsbilder från Ryfors gammelskog nu i tisdags. Arbetade med både Samsung Pro 815 och Pentax K7. Svartvitt direkt i kameran. Enkelexponeringar och multiexponeringar. Utan filter, men också några med grönfilter. Arbetade vidare med fasrummet som bildbegrepp.
(Tornseglare 1, 2012)
(Tornseglare 2, 2012)
(Tornseglare 3, 2012)
Igår arbetade jag aktivt med tornseglare. Igen… En fågel som är oerhört fascinerande i sin flykt, men samtidigt jobbig då det alltid ska gå så hiskligt snabbt hela tiden. Att jag dessutom hade vissa konkreta bilder som jag ville lyckas göra, gjorde det ju inte enklare. Det blev ett antal bilder där tornseglarna hade väldigt svårt att hålla sig i sin helhet inom bildytan. Det fanns även bilder med en fantastiskt fin himmel, där tornseglarna var helt abstrakta för att inte säga nonfigurativa genom sin totala frånvaro…
”Att gråta blod” fick en ny innebörd när jag gick genom bilderna igår under kvällen…
(Älg 1, 2012)
(Älg 2, 2012)
(Älg 3, 2012)
(Älg 4, 2008)
(Älg 5, 2012)
Älgen är ett av mina favoritdjur, och genom åren har det blivit många bilder. Här i Mullsjöskogarna är det gott om älg, och under senare år har även andelen stora älgtjurar ökat. Idag är det inte ovanligt att få se en 14- eller 16-taggare. Här visar jag fem älgbilder som alla visar hur jag oftast väljer att fotografera älg; antingen i svartvitt, med rörelseoskärpa och i ett blått morgon- eller kvällsljus. Slutartider mellan 1/10 sekund och 1/125 sekund. 400 och 800 ISO.
(Sidensvans, 2006)
(Grönfink, 2007)
(Silvertärna 1, 2007)
(Silvertärna 2, 2007)
(Talgoxe, 2007)
Medan regnet öser ner här i Mullsjö, ska kan det kanske vara på sin plats att visa en serie actionbilder på fåglar… Sidensvansen är från Söderhamn i Hälsingland, 2 november 2006. Nikon D200 och 400mm, bländare 2.8 och 1/8000 sekund på 100 ISO. Grönfinken är från Fridsbacka utanför Söderhamn, 22 februari 2007. Nikon D200 och 400mm, bländare 2.8 och 1/5000 sekund på 400 ISO. Första bilden på silvertärna är från Fårö Gotland. Nikon D200 och 18mm, bländare 5.6 och 1/1250 sekund på 100 ISO. Andra bilden på silvertärna är också från Fårö på Gotland. Nikon D200 och 320mm, bländare 5.6 och 1/500 sekund på 100 ISO. Talgoxen är från Ljusne i Hälsingland. Nikon D200 och 400mm, bländare 2.8 och 1/1600 sekund på 100 ISO.
(Tornseglare 1, 2012)
(Tornseglare 2, 2012)
(Tornseglare 3, 2012)
(Tornseglare 4, 2012)
(Tornseglare 5, 2012)
(Tornseglare 6, 2012)
(Tornseglare 7, 2012)
Jag vill passa på och önska er alla en riktigt trevlig Midsommar!
Kanske skulle jag visat fram sju olika sorters blommor, men jag väljer denna gång att visa sju helt nya bilder på tornseglare. Samtliga från igår. Alla bilder är med Pentax K20D och 250mm. Bländare 9 och slutartiderna 1/1250 sek och 1/1600 sek.
(Skog 1, 2012)
I mitt landskapsfotograferande har skogen varit den absoluta utmaningen. Inte för att leta efter dimmigt och trolskt morgonljus, inte för att hitta de mest speciella stubbarna och mäktiga rotvältor, inte för att hitta äldsta granen eller högsta tallen. Det är inte de enskilda och annorlunda motiven som lockar; jag vill ju inte enbart vara en sakletare eller motivletare. Skogen är ju inget öppet och dramtiskt landskap, utan mer som ett slutet och hemligt rum. Det är inte det samma att gå ut i skogen som att gå in i skogen…
Inom fysik och matematik finns begreppet fasrum, vilket är benämningen på ett abstrakt rum för att visa förändringar i ett dynamiskt system. Det är precis så jag ser skogen, och det är just fasrummet som jag vill förmedla i mina skogsbilder. Målet är att kunna göra bilder som helt och fullt visar fasrummet. Jag vill inte visa fram några passiva motivregistreringar, men genom att använda bildspråket försöka skapa bilder som just förmedlar känslan av ett fasrum.
När jag fotograferar skog försöker jag först skapa ordning; vad vill jag fotografera, vilka motiv upprepas och ger känslan av helhet – och hur kan jag arbeta med ljus, perspektiv och olika fotografiska tekniker för att förstärka detta. Genom att välja vad och hur jag vill fotografera söker jag efter någon form av ordning i skogens kaos. Däremot får jag inte stanna i det läget; jag vill ju inte visa fram bilder som är stela och då komponera fram en harmoni som inte förmedlar den rätta känslan. Det kan lätt bli bilder som är kliniska eller banala, på motiv som inte alls är det. Därför måste jag också gå vidare i mina bildfunderingar, jag måste på ett metodiskt sätt skapa ett medvetet kaos i ordningen. För att bilderna ska kunna få ett eget liv. som fullt ut förmedlar känslan av det fantastiska fasrummet.
Det handlar också om att kunna göra bilder, där bilden i sig är ett dynamiskt system. Där man använder fasrummet för att förklara olika väderfenomen enligt kaosteorin, där skulle det kunna vara möjligt att skapa skogsbilder där man kan se ”olika väder” i bildens olika delar. Kanske innehåller bilden ett lågtryck i förgrunden och ett högtryck i bakgrunden, och där emellan ett fantastiskt åskväder… Det blir en bild där de olika delarna förhåller sig till varandra på ett mer dynamiskt sätt – mer än inom de mer klassiska kompositionsformerna.
Det blir skogsbilder som visar någon form av ordning, men som hela tiden också är i ständig rörelse. Bilder där vi kan se en mängd olika faser i det fascinerande skogsrummet.
(Skog 2, 2011)
(Gräs, 2012)
Jag har hållit på med att fotografera sedan jag var nio år. Mina första fotografiska bilder gjorde jag under en resa till Skottland i 1973. Innan dess var jag ett barn som hela tiden höll på med att teckna och måla. Man skulle därför kunna säga att ”bilden” har funnits i hela mitt liv. Det att tänka i bilder, se bilder och skapa bilder. Antingen jag nu målat, tecknat eller fotograferat. Under hela mitt liv har jag alltså samlat tredimensionella intryck som jag sedan omformat till en tvådimensionell bildyta. Under hela mitt liv har jag letat efter impulser som jag sedan velat förmedla till andra genom mina egna bilder.
Just för att jag hållit på med detta under hela mitt liv så har också bildskapandet blivit mitt liv. ”Mina bilder är jag, och jag är mina bilder”, detta har jag sagt under många år. Faktiskt så länge jag kan minnas. 1977 började jag aktivt med att fotografera natur, och i år har jag därför varit naturfotograf i 35 år. Det är rätt länge, så därför kan jag lugnt säga att naturfotograferandet blivit en mycket central del av mitt liv. Kanske kan jag även gå så långt med att säga att naturfotograferandet har blivit mitt liv. Därför kan ingen, och då menar jag absolut ingen, ta detta ifrån mig. Hur mycket man än skulle försöka. Det spelar alltså ingen roll hur mycket andra människor skulle förlöjliga, ifrågasätta, förtala, utmanövrera eller tysta ner mig. Det spelar ingen roll hur mycket lögner som skulle spridas om mig, så kommer jag fortsätta med det jag gör och alltid har gjort.
Och det handlar heller inte om hur mycket jag än skulle anses vara sjuk i huvudet, för att ”få bort mig” på alla sätt och vis. Jag kommer fortsätta fotografera natur, skapa bilder, förmedla och beröra. Med samma kraft, utan att mattas eller förändras i grunden. För det finns två saker jag lärt mig mer än något annat, genom att skapa bilder så länge som jag gjort. Det ena är att jag lärt mig att se olika mönster, det andra är att jag kan se allt i olika perspektiv. Sättet att kunna hitta motiv och sedan skapa bilder, det har blivit ett sätt för mig att även fungera som människa. Man blir det man är, eller så är det kanske ingen tillfällighet egentligen att jag blev just naturfotograf. Man kan ju se det på minst två sätt, om man nu tänker i perspektiv.
Att kunna se mönster; antingen det är stora, små, omfattande, enkla, komplicerade, tydliga eller otydliga mönster… Antingen allt är konkret, abstrakt eller rent av nonfigurativt. I det att jag i mitt bildskapande också har arbetat med att förvandla den tredimensionella verkligheten till tvådimensionella bilder har jag också fått en allt större kunskap i att tänka i perspektiv. För jag vill ju att mina tvådimensionella bilder också ska kunna förmedla en känsla av det tredimensionella, fast då på mitt tredimensionella sätt. I mitt skapande, i mina bilder. Att hela tiden kunna tänka i perspektiv och dessutom se olika mönster, det gör sitt till att jag även ser olika mönster i livet och vardagen – och att jag kan se i olika perspektiv även i olika situationer som jag hamnar i.
De senaste nio månaderna har jag sett mycket, också i hur jag blivit behandlad av andra. Jag ser mönstret och mönstren. Jag kan se på hela situationen från olika håll, i olika perspektiv. Hur andra behandlat mig och även valt att behandla mig. Besvikna, sårade och uppgivna människor – men också de människor som snabbare än blixten utnyttjat läget maximalt. För att få egna fördelar, för att hålla sig framme – eller att man vänt kappan efter vinden. När något kollapsar eller går under, att då snabbt som ögat hinna först till livbåtarna. Och sedan på alla sätt och vis försöka manipulera sig till en plats i livbåten på andras beskostnad.
Jag har sett allt detta. Jag har sett vem som gjort vad. Jag har sett hur ”vänner” agerat i detta; vem som vänt ryggen till, vem som skrattat och förlöjligat, vem som motarbetat och utnyttjat läget. Vem som satte sig först i livbåtarna i tron att jag var den sjunkande båten. Jag har också sett alla de som på håll försökt sprida ”säker” och ”sannfärdig” information, utan att varken ha sett båten eller långt mindre ens varit ombord.
Det finns många andra som också ser mönster eller ser i olika perspektiv. Jag har fått mejl, telefonsamtal och meddelanden som bekräftar detta. Många har också bett mig om att skriva en bok om allt. Kanske då också en bok om vad som skett under hela min karriär som naturfotograf; om all skit jag fått uppleva under alla år – men också det som det varit mycket av under de senaste nio månaderna.
Om det blir en lärobok i fotografiskt bildskapande, med både mönster och perspektiv – eller om det blir en bok där jag berättar allt. Det vet jag inte än. Vad jag däremot vet är att jag har hur mycket som helst att säga, och att jag nog behöver en hel bok för att få fram allt.
Jag har idag gått vidare i livet – men min berättelse behöver berättas, då jag ingalunda är den ende som blivit utsatt för detta. Tyvärr.
Det bästa jag gjort under dessa nio månader är att jag inte slutat fotografera, att jag inte slutat blogga och att jag inte flyttat till en annan ort. Jag bor kvar i Mullsjö, jag fotograferar mer än någonsin och bloggen är lika aktiv idag som den var tidigare. Om jag lever och fortsätter att ha hälsan, så kan jag ju se fram emot minst 35 år till som naturfotograf. Då kommer jag vara 83 år gammal, och inte kommer jag att pensionera mig då heller…
(Backsippor, 1999)
(Tornseglare, 2012)
(Smålom, 2006)
(Storlommar, 2012)
(Större hackspett, 2012)
(Korp, 2012)
Ska jag publicera några olika bildserier i bloggen idag, med lite olika inriktningar, så måste jag även visa fram några svartvita bilder. Jag brinner jo för det svartvita, som ni redan märkt här i bloggen vid ett flertal tillfällen. Och efter en serie bilder på landskap, växter och däggdjur – då får det bli svartvita fågelbilder. Tornseglaren fotograferade jag med 250mm, resten är med 400mm. Smålommen fotograferade jag från gömsle i Hälsingland, resten av bilderna är här från Mullsjötrakten.
(Rådjur, 2008)
(Björn, 2005)
(Älg, 2012)
(Räv, 2005)
(Skogshare, 1990)
Några porträttbilder på möten med olika vilda djur. Rådjuret är från Brattåsen i Värmland. Björnen från Edsbyn i Hälsingland. Älgen från Mullsjöskogarna. Räven från Henninge i Hälsingland. Skogsharen från Hallands Väderö i Skåne. 300mm till skogsharen, 85mm till räven och de övriga med 400mm.
(Harris, 2012)
(Vitsippa, 1999)
(Ekorrbär, 2012)
(Tallört, 2010)
(Rosenhallon, 2010)
Får med jämna mellanrum önskemål om att visa fram flera av mina växtbilder. Här visar jag fem bilder på fem olika arter. Bilden på harris är från Hökensås i Västergötland. Pentax K20D och 18mm. Bländare 11, 1/13 sek och blixt. Bilden på vitsippan är från Prästängen i Skåne. Nikon F3 och 800mm. Bländare 5.6, 1/60 sek och nertonat i överkanten med handen framför objektivet. Fotograferat precis vid solnedgången. Bilden på ekorrbär är här från Mullsjöskogarna. Nikon D200 och 180mm. Bländare 3.8 och 1/40 sek genom vegetation. Bilden på tallört är från Fävassen i Värmland. Nikon D200 och 180mm. Bländare 3.5 och 1/320 sek. Bilden på rosenhallon är här från Mullsjö. Pentax K20D och 18mm. Bländare 22, 1 sek och blixt.
(Skäralid, 1997)
(Gröthögarna, 1997)
(Bærumsmarka, 1999)
(Landmannalaugar, 1995)
(Ljunghems kullar, 1994)
En serie på fem analoga landskapsbilder från olika ställen. Första bilden är från Skäralid i Skåne, en höstskymning med Nikon F3 och 500mm. Andra bilden är från Gröthögarna i Skåne, mellan Torekov och Hovs hallar. Fotograferad kort efter solnedgången med Nikon F3 och 28mm. Avtonat gråfilter över himlen. Tredje bilden är från Bærumsmarka utanför Oslo i Norge, precis vid solnedgången efter en kall decemberdag, med Nikon F5 och 400mm. Fjärde bilden är från Landmannalaugar på Island, med Nikon F3 och 270mm. Sista bilden är från Ljunghems kullar norr om Mullsjö, fotograferad innan soluppgången under en kursvecka, med Nikon F4 och 20mm. Avtonat gråfilter över himlen.
(Salamander och ryggsimmare, 2012)
(Salamander, 2012)
Då har jag debuterat som salamanderfotograf… För första gången fick jag idag både se och fotografera simmande salamander. Sedan tidigare har jag sett salamander mitt i natten i ljuset av en ficklampa, och jag har givetvis sett salamander ett antal gånger i olika akvarier. Men detta var första gången på vilda simmande salamandrar. De var försiktiga, minsta lilla rörelse från mig vid vattenkanten och de försvann snabb ner i det gröna vattnet. (Pentax K20D och 250mm)
(Tornseglare, 2012)
Under alla år har jag fotograferat ofta och mycket. Under den analoga tiden hände det ofta att filmbudgeten blev alldeles för hög, men jag valde att hellre ha höga filmkostnader än att köpa in alldeles för mycket fotoprylar. För mig har det alltid varit viktigare att fotografera än att ha stor fotoutrustning. Jag utvecklas av att fotografera, inte genom att hela tiden sakna någon revolutionerande fotopryl. Jag behöver heller inte byta till en nyare kamera en gång om året; jag har under alla år köpt ny kamera när den äldre är utsliten…
Min kamera är ju inte enbart min begränsning, utan även min möjlighet!
Det finns fotografer som fotograferar så sällan att de ständigt sliter med ringrostighet; eller att kanske en alldeles för hög självkritik bromsar den livsviktiga utvecklingen. Dessa blir aldrig tillräckligt nöjda, och väljer då hellre att inte alls fotografera än att se sanningen i vitögat. Prestationsångesten blir som en tung betongkoloss. Men man blir inte en bättre fotograf genom att inte fotografera! Så enkelt är det…
Det händer tyvärr rätt ofta att även jag kan känna någon form av ringrostighet; men det är då inte för att jag inte fotograferar tillräckligt ofta. Utan mer för att jag som naturfotograf har så fruktansvärt svårt att specialisera mig kring vissa motiv. Har jag arbetat en längre tid med landskapsfoto, så blir det tyngre att komma igång med att fotografera fåglar i flykt. Lång tid med färgfoto får mig att tappa känslan för de svartvita motiven. Därför försöker jag så ofta som möjligt göra rockader; svartvitt och färg kontinuerligt, ena stunden rådjur i morgondimma och den andra mystiska svartvita detaljer en regnig dag i vägkanten. Vidvinkel och fisheye ofta på samma utflykt som makro och stora telen. Hellre allt, än inget…
Detta är min styrka som fotograf, men här har jag också mina brister. För det är ju ofta så att svagheterna finns där man även har sin styrka. Många har kritiserat mig genom åren just på grund av att jag har alldeles för många olika ”kostymer” i mitt fotograferande. Jag är svår att definiera, svår att deklarera i mitt bildspråk. Men jag tar hellre det, än att känna att jag fastnar i mitt bildskapande. Jag vill behålla min kontinuitet; och känna att jag på ett så smidigt sätt som möjligt helt obehindrat kan vandra mellan olika sätt att skapa bilder. Jag vill att kameran ska bli en förlängning av min arm – eller att det att titta genom kameran blir lika naturligt som att titta med ögonen utan en kamera. Jag vill kunna känna av de olika brännviddernas perspektivkänsla, även utan att överhuvudtaget ens titta genom kameran. Idag händer det allt oftare att jag kan göra snabba bilder där både skärpa och komposition sitter – och där jag inte ens har tittat genom kameran. Den smidigheten tycker jag är helt fantastisk!
(Att skylta, 2011)
Det finns fotografer som gärna och ofta vill framstå som mer kvalitetsmedvetna än andra. Hellre kvalitet än kvantitet, får man då ofta höra. För mig blir detta ofta plumpt och man kan känna av en viss besserwissermentalitet. Underförstått blir det då ofta att jag inte värdesätter kvalitet, då jag ju fotograferar så ofta och så mycket. Dessutom visar jag alltid fram många bilder, inte minst här i bloggen. ”Kill your darlings”, brukar det ju heta. Med åren har jag lärt mig att bemöta den mentaliteten med orden: ”Hellre 1000 jävligt bra bilder, än 100 bilder som är bra!”
I mitt bildskapande är just det kontinuerliga fotograferandet en bärande kraft. Jag har ju så många bilder som jag ömöjligt hade kunnat göra, om jag inte ständigt hade fotograferat. Sedan är det ju heller inte så viktigt för mig att samtliga bilder som jag visar fram måste vara i ”världsklass”… För vad som är väldsklass är ju också i synnerhet mycket subjektivt. Högsta möjliga tekniska kvalitet, en millimetermätt bildkomposition eller ett alltid lika fullkomligt fantastiskt ljus – finns det något tråkigare? Särskilt om man får se 100 sådana bilder efter varandra i en föreläsning. Allt blir så perfekt att det blir allt svårare att dölja en gäsp, och det är även svårare att se det unika och personliga från just den fotografen. ”Imperfect is perfect” är kanske inte så dumt sagt egentligen…
Jag kan rätt ofta känna att jag är trögstartad när jag är ute med kameran, men med åren har jag lärt mig att det finns tillfällen för att fotografera – och inte minst tillfällen då det är bättre att sitta där på stubben med kaffekoppen i högsta hugg. Och bara njuta! Bilderna kommer när de kommer! Så är det alltid. Och när sedan fotograferandet så småningom väl är igång så kan jag fotografera hur länge som helst! Bilderna kommer då som i en strid ström känns det som. Det är då jag kommer in i ”andra andningen” som jag brukar kalla det. Ett stim eller ett flow kan man också säga, och väl där är jag ofta inte riktigt kontaktbar. Jag är så långt inne i bildskapandet att tid och rum helt försvinner!
Och det är just i dessa lägen som jag upptäcker vilka bilder jag har inom mig. Tänk vad svårt det är att måste lägga kameran på hyllan, antingen helt eller under vissa perioder, när man ser vilka bilder som kan komma fram under dessa ”genombrott i skapandet”. Inte tusan vill jag missa något av detta.
Och jag tänker fortsätta med detta resten av livet; att fotografera mycket och ofta, att hela tiden komma in i ”andra andningen” – och kanske där någonstans hittar jag själva kärnan i livet.
(Silvertärna, 2008)
(Svartmes, 2012)
Något av det absolut bästa jag vet är att ge mig ut i naturen, hitta en fin plats och sedan göra ingenting… Att bara sitta där, timme efter timme, för att se vad som kommer ske. Oftast är platsen vald på förhand och av särskilda anledningar, och där jag givetvis hoppas få uppleva och fotografera något särskilt. Men jag njuter verkligen av den tiden som det inte sker något. Därför blir jag inte rastlös eller tycker att det är jobbigt att vänta för länge, just för att jag tycker att tiden av väntan är så oerhört värdefull. Jag sitter där tyst och orörlig, spanar med kikaren, lyssnar…
Till en början väcker jag liv i några småfåglar som varnar ilsket över min närvaro. Men efterhand som tiden går vänjer naturen sig till min närvaro. Varningsläten går över i fågelsång och naturen börjar långsamt visa fram sina hemligheter för mig. Plötsligt sitter en svartmes i grantoppen och sjunger, eller en fluga landar snyggt på ett humleblomster.
Jag tror inte det är mer än 5-10 procent av de tillfällen jag sitter där och väntar, som det jag egentligen väntar på dyker upp. Men alla de andra tillfällen har jag ändå fått rikligt med trevliga upplevelser. För inte att tala om hur nyttigt det är för själen att bara sitta där… Knott och mygg kan det ibland bli otrevliga mängder av, men då gäller det att stå ut – för man vet ju aldrig när den riktigt stora vinsten dyker upp…
(Svartmesen fotograferade jag med 400mm, flugan på humleblomstret med 180mm – just medan jag satt och väntade på att något annat skulle dyka upp.)
(Fluga, 2012)
(Rådjur 1, 2012)
(Rådjur 2, 2012)
(Rådjur 3, 2012)
Fick uppleva en liten familjeidyll idag. En råget med hennes lilla kid. Givetvis var jag mycket försiktig och skrämde inte den lilla familjen. Efter ett tag gick geten lugnt mot skogskanten med kidet tätt efter. Där fick hon di, halvt dold bakom några ormbunkar. Nikon D200, 400mm, bl 2.8 och 1/320 sek på 100 ISO.
(Domherre, 1999)
Fick idag ett mycket trevligt mejl:
”Vi har precis kommit hem från en weekendkurs i kreativ fotografering och jag skulle bara vilja säga att efter den kursen så uppskattar vi båda dina kurser så väldigt mycket mer, även om vi tyckte att de var toppen redan från början! Vi saknade verkligen diskussionerna som uppstår med dig och på dina kurser och alla funderingar kring bildskapande, bildelement, bildseende, bildanalyser… ALLT! Här var det bara tal om motiven och speciellt kreativt var det tyvärr inte heller. Det är dina kurser som har fått oss båda två att utvecklas så mycket och bli mycket bättre fotografer. Jag ville bara skriva det i alla fall, så att du kan ge dig själv en klapp på axeln från oss!”
Jag blir alldeles varm i hjärtat av dessa fina ord!
(Älgört, 2009)
(Skog, 2009)
Heldag med Terje
Sedan 2004 har jag haft dessa fotokurser som heter ”Heldag med Terje”. Det var faktiskt kursdeltagare som jag haft på andra kurser som en gång i tiden kom med förslaget; att under en heldag få vara ensam kursdeltagere och få precis den specifika kunskap som man själv önskade. Med åren har jag haft runt 40-50 deltagare under dessa heldagar, och det är vanligt att många återkommer och bokar flera heldagar. Med facit i hand kan jag säga att dessa kurser blivit precis så varierande och intressanta som jag själv också hoppades på. Jag har faktiskt inte haft två sådana heldagar som varit lika varandra!
De flesta bokar in en sådan heldag under sommaren, för att få kunna stanna ute från tidigaste gryningsljuset till sent på sommarkvällen. Sedan sker det ju mycket i naturen under sommaren; med allt från fåglar och däggdjur till olika insekter och blommor i makrovärlden. En heldag under sommaren blir också lång, det händer att vi är ute från runt kl 03-04 på morgonen till 23-24 på kvällen… En lång och tuff dag, intensiv med mycket nya tankegångar – och jag har faktiskt varit med om deltagare som hållit på att somna av utmattning!
Några har även bokat heldagar vid andra årstider; för att få uppleva spännande vintermotiv, fina höstfärger, eller blommande sippor i vårskogen. Några har också bokat heldagar enbart för att diskutera bilder, och där jag gått genom deltagarens bilder och gett omfattande kommentarer – ofta i en fin dialog med deltagaren. Det är alltså du som deltagare som helt bestämmer vad du vill att heldagen ska innehålla!
Nu i sommar är det åttonde sommaren med heldagar. Några har redan varit i kontakt med mig och vill boka. Men möjligheten finns ju för vem som helst som vill ha en annorlunda upplevelse! Men kontakta mig rätt snart om ni vill vara säkra på att få en heldag nu under sommaren 2012.
En ”Heldag med Terje” ger dig alltså möjligheten att under en heldag boka in en personlig kurs/handledning för en person. Heldagen pågår alltid här i Mullsjö. Dagen planeras in i detalj tillsammans med dig. Vi börjar dagen när du så önskar och avslutar dagen också när du önskar – och ibland kan jag ge särskilda uppgifter att lösa innan heldagen börjar, eller att jag ger konkreta uppgifter under heldagen. Vi är tillsammans hela dagen och arbetar tillsammans kring ditt fotograferande.
Dagens innehåll planeras helt efter vad du önskar lära sig, detaljer kring detta gör vi över telefon och/eller mejl. Det kan vara fotografering av särskilda motiv, det kan vara praktiska genomgångar kring kamerateknik, bildkomposition, konstnärligt uttryck eller vad nu deltagaren önskar fokusera kring. Här i Mullsjönaturen finns det rikliga möjligheter att arbeta med mängder av olika motiv; landskap, detaljer, växter, insekter, fåglar och däggdjur. Antingen i svartvitt eller färg. Analogt eller digitalt.
Några av de som hittills haft sådana heldagar har fokuserat kring olika naturmotiv, medan andra valt att koncentrera sig till det att öva upp ett visuellt seende. Kompendium lämnas personligen till samtliga deltagare. Priset för en heldag är 2900 kronor. Bokning av en heldag kan göras året om, när som helst. Är du intresserad kan du kontakta mig på tlf 070-3054105 eller skicka mejl till terje.helleso@gmail.com
Bilderna här i inlägget har jag gjort under olika sådana heldagar.
(Skog, 2009)
(Rödhake, 2010)
(Rådjur 1, 2006)
(Rådjur 2, 2011)
(Rådjur 3, 2012)
(Rådjur 4, 2010)
(Rådjur 5, 2009)
Under alla år har jag mest fascinerats av de bilderna som inte kommer sådär direkt när man tittar på dem. De bilderna som inte omedelbart ger någon ”wowkänsla” och direkt hoppar upp i toppen på olika fototävlingar. Oftast är det bilder som man relativt snabbt också tröttnar på. Bläddra-bläddra, skroll-skroll, gäsp-gäsp…
När jag direkt går genom nya bilder efter att ha tömt minneskorten, så poppar dessa ”wowbilder” fram med en gång. Bilder med starka och dramatiska färger, oemotståndligt häftigt morgon- eller kvällsljus, äckligt skarpa och grälla, fruktansvärt välkomponerade – eller någon annan form för ”tjofjong”-effekt. Lika snabbt som ”wowkänslan” fick pulsen att nå hälsomässigt farliga nivåer, lika snabbt dör bilden i ett mer svagt illamående…
När man kommit till det stadiet i fotograferandet när bilderna inte kan bli skarpare, inte kan bli mer välkomponerade, inte kan ha ett häftigare ljus, när blänken i ögonen inte kan bli tydligare – vad gör man då? Har man då ”bara” vunnit och konstaterat för allt och alla att ”jag blev bäst”? När man sedan ett år senare har tröttnat något så förbannat på dessa ”mästerverk” – har bra var då dessa bilder? Egentligen…
Kanske är det då man upptäcker vad som verkligen ”gör de bra bilderna” – de bilder som man inte tröttnar på. De bilder som man ständigt återvänder till för att uppleva något nytt och fräscht. De bilderna som innehåller ”något mer” än det självklara. Bilder som inte har de kraftigaste neonskyltarna, utan som mer spelar på det känslosamma och poetiska. Bilderna som behöver tid, ungefär som ett årgångsvin.
Det räcker att titta genom fotohistorien, på de stora mästarnas bilder. De fotograferna som räknas som de största. Kanske är det till och med fotografer som du tidigare förkastade som ”flummiga” och ”konstiga”. Det gemensamma är oftast att de har ett bildsinne som fortsätter långt in i bilderna. Långt bortom skärpa, briljans, kompositioner eller avancerade fototekniker. De som har ”känslan”, de som ständigt kan göra sådana bilder som jag kallar för ”smygare”.
Här någonstans ligger kärnan i mitt eget fotograferande. Att förstå och utveckla fotografiska bilder; naturfotografier som ligger på ett annat plan än det typiskt naturfotografiska. Och det är en fantastisk och fascinerande resa i det egna fotografiska skapandet, en resa som jag vet kommer pågå resten av mitt liv.
Visar här fem rådjursbilder som är såkallade ”smygare” för mig. Bilder som växer med tiden. Som jag inte tröttnar på.
(Korp 1, 2012)
(Korp 2, 2012)
(Korp 3, 2012)
(Korp 4, 2012)
(Korp 5, 2012)
Visar några fler nya korpbilder, med risk för att ni tröttnar… Den sista bilden är med 18mm… Då var jag rätt nära kan jag säga…
(Korp 1, 2012)
(Korp 2, 2012)
(Korp 3, 2012)
(Korp 4, 2012)
(Korp 5, 2012)
Det blev många korpbilder igår… Korpen är en av de fågelarter jag har flest bilder på; det är bara silvertärna, trana, sidensvans och tornseglare jag har fler bilder på i arkivet. Gårdagens korpfotografering gav ett rejält tillskott i korparkivet. Här visar jag en bildserie där jag tycker att korpens uttrycksfullhet verkligen kommer fram. Det är aldrig tråkigt att studera korp, det sker alltid något…
(Råbock 1, 2012)
(Råbock 2, 2012)
(Råbock 3, 2012)
(Råbock 4, 2012)
(Råbock 5, 2012)
I skymningsljuset igår blev det ett möte med två jämnbördiga råbockar som var mycket irriterade på varandra, skulle man lugnt kunna säga… Allt gick rätt snabbt, och jag hade en 400mm i beredskap – hade gärna velat ha 180mm’en framme istället, så att jag hade fått båda i bild samtidigt. Men man kan inte få allt… Blev en trevlig bildserie iallafall. Växlade mellan 1/60 sek och 1/80 sek på 100 ISO.
(Korp 1, 2012)
(Korp 2, 2012)
(Korp 3, 2012)
(Korp 4, 2012)
(Korp 5, 2012)
Under dagen igår höll jag på med att fotografera korp. Korpparet hade fem nästan vuxna ungar som flög runt ikring. Det blev många härliga upplevelser. Arbetade huvudsakligen med 400mm, 180mm och 18mm. Efter ett tag kom en fruktansvärd regnskur – gissa om jag blev blöt?
(Skogsnäva, 2012)
(Ormbunkar, 2012)
(Fluga 1, 2012)
(Fluga 2, 2012)
(Smörbollar, 2012)
Det var en sådan underbar försommarkväll igår. Låg i en äng precis när kvällssolen var på väg ned; bland skogsnävor, smörbollar och hundkex. Samtliga bilder med 180mm makro på största bländaröppning.
(Kärrskog 1, 2012)
(Kärrskog 2, 2012)
(Kärrskog 3, 2012)
Har hittat ett riktigt spännande område i Mullsjöskogarna. Intill en bäck kunde jag gå runt i en spännande kärrskog och arbeta med olika multiexponeringar i kvällsljuset. Bilderna är från 5 juni 2012, så det är en helt ny bildserie. Hit kommer jag återvända många gånger framöver. Längtar faktiskt redan till senhösten och vintern för att se vilka spännande motiv som området kan innehålla.
(Skrattmås, 2012)
(Gråspett, 2007)
(Järpe, 2007)
(Storlom, 2012)
(Vigg, 2006)
Kvällsljuset och morgonljuset är ständiga ögonblick för fotografering. Om jag ser genom alla år som fotograf tror jag det är rätt jämnt fördelat mellan kvällsljus och morgonljus. På sistone har jag däremot mer fotograferat under kvällar än under morgnar. Men det går i intervall, helt beroende på vilka bilder jag vill göra. Ser jag till mitt fågelfotograferande är jag mer aktiv under kvällarna, medan morgonljuset handlar mer om däggdjur och landskapsbilder. Eller daggvåta insekter eller blommor.
Visar här en serie kvällsbilder på fåglar. Gemensamt för alla är att kvällsljuset egentligen får mer vikt i bilderna än fåglarna i sig. Så brukar jag ofta fotografera fåglar. Vilka arter jag fotograferar är oftast mindre intressant, helheten i bilderna är alltid viktigare.
Skrattmåsen är från Mullsjöskogarna, 27 maj 2012. Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/500 sekund på 100 ISO. Gråspetten är från Ljusne i Hälsingland, 18 december 2007. Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/800 sekund på 100 ISO. Järpen är från Trönö i Hälsingland, 21 juli 2007. Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/250 sekund på 100 ISO. Storlommen är från Mullsjöskogarna, 1 maj 2012. Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/60 sekund på 100 ISO. Viggen är från Ålsjön i Hälsingland, 6 juni 2006. Nikon D100 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/1250 sekund på 200 ISO.
