(Kricka 1, 2013)
Hon var stor som en kricka, lät som en kricka och höll ihop med en fin krickhanne. Som såg ut som krickhannar ska se ut. Men hon fick tydligen se ut hur som…
Satt länge idag och studerade henne genom kikaren. Fascinerades av hur olik hon var de andra krickhonorna.
Någon fågelkunnig som kan förklara?
(Kricka 2, 2013)
(Kungsfågel, 2013)
(Lövsångare, 2013)
(Kricka, 2013)
(Knipa, 2013)
Fyra fågelbilder från en förmiddagstur idag. Nikon D200 och 400mm.
(Förgätmigej, 2013)
Jag brukar kalla mig för amatörfotograf på heltid. För mig är detta viktigt, då det på något sätt kan förtydliga vad som är själva drivkraften i mitt fotograferande. Jag hade inga andra ambitioner när jag blev professionell naturfotograf än att jag ville bli det för att jag inte ville göra något annat… Vilket på flera sätt kan uppfattas som en oansvarig ståndpunkt, men å ena sidan var jag enbart 15 år när jag sa detta – och å andra sidan deklarerade jag för mig själv vad som skulle vara min ledstjärna i mitt skapande, i mitt fotograferande. Vilket kanske egentligen var det viktigaste. Jag skulle inte fotografera för att göra andra nöjda, det var inte viktigt för mig att andra skulle tycka att jag var ”världsbäst”. Men det viktigaste var att ”marknaden” inte skulle bestämma vilken sorts bilder jag skulle göra. Att arbeta på heltid som naturfotograf skulle vara fullkomligt ointressant för mig om jag enbart skulle springa runt och göra ”säljbara bilder”. Mitt fotograferande och skapande skulle verkligen inte låta sig fjärrstyras av någon redaktör eller annan bildköpare. Redan tidigt förstod jag att just detta mer skulle stjälpa, än att ge nödvändig och värdefull inspiration för den fotografiska utvecklingen.
Kunden har alltid rätt, brukar man säga. Men det finns väl inte enbart en sorts kunder, eller? Eller så kan man lite stöddigt kontra med att kunden egentligen alltid har fel, då det är den skapande konstnärens uppgift att just vara ögonöppnare och inspiratör. Utan konstnärens visioner och fantasier så vet inte kunderna vad de vill ha. Eller?
Är det inte så att konstnärerna alltid har varit före sin tid? Att marknaden inte mognar tillräckligt snabbt, för att kunderna ju alltid har fel…
Inte är jag tävlingsinriktad heller. För mig är det inte viktigt att vinna. Att göra bästa bilden på havsörn eller björn, att sälja flest böcker eller ha mest antal besökare i bloggen. Jag kan vara genuint glad och överväldigad om jag gjort bra bilder på havsörn eller björn, jag är tacksam om jag säljer många böcker och förbättrar ekonomin – och det är givetvis inspirerande att göra en blogg som har många läsare.
Inte heller vill jag vinna några fototävlingar, vilket också är orsaken till att jag inte deltar i några fototävlingar heller. Jag vet att tävlandet förstör eller anpassar skapandet och jag vill ju inte göra något som påverkar mitt skapande negativt. För skapandet är det absolut viktigaste; viktigare än ekonomi, tävlingsvinster eller att ha största publiken.
(Vägen, 2013)
Dessutom har jag inte den affärsmässiga kylan; taktiken, strategin eller de framgångsrika sociala koderna. Jag har inga spetsiga armbågar, jag klättrar inte över lik, jag har en empatisk moral – och jag ogillar fulspel och utmanövreringar. Jag är ingen ytlig person och falska människor får mig att må illa! Jag skulle definitivt inte fungera länge som politiker… Jag har såpass många konstnärliga känslor i kroppen att min entusiasm i affärsmässiga sammanhang skulle få mig att framstå som naiv och lättlurad. Vilket jag ju inte är, något som gjort mig oerhört besviken på flera människor jag mött genom åren. Men väluppfostrad som jag är, så säger jag heller inget… Det är verkligen inte ofta som jag slagit näven i bordet, fast jag borde gjort det betydligt oftare.
Därför kommer jag aldrig bli någon ekonomiskt framgångsrik naturfotograf. Det är viktigare för mig att utveckla mitt fotograferande, än att jag har miljoner på banken. Även om miljonerna givetvis skulle vara trevliga att ha, så vill jag inte betala det priset som behövs. Det är viktigare för mig att vara genuin, att vara mig själv – det skapar också ett större djup och engagemang i mina föreläsningar och mina fotokurser. I mina texter i böcker och artiklar. Men mest av allt ser man detta i mina bilder. För de som också då vill se detta förstås. De andra bryr jag mig inte om.
Visst är jag en envis och seg jävel, men mest är det väl så att jag kan uppfattas som det utifrån. För mig är det inte viktigt att vara envis och seg, utan att fortsätta vara mig själv. För det är enbart då jag kan utveckla mitt eget fotograferande. Och det är som sagt det viktigaste för mig som naturfotograf.
(Råbock, 2013)
Jag har tyvärr fått många motståndare genom åren, även personer som verkligen fullt ut hatar mig. Vilket jag är den första att beklaga. Och jag är den första att erkänna att jag gjort ett flertal misstag genom livet och karriären, från små och mer obetydliga till stora och fatala. Det räcker att nämna mina manipuleringar av lodjursbilder som uppmärksammades över hela världen under hösten 2011. Men jag har själv aldrig någonsin sett andra som motståndare, jag hatar absolut inga andra människor – och jag har aldrig någonsin varit elak mot någon annan. Varken andra människor eller andra djur. Det är omöjligt för mig. Jag skulle inte ens vara elak om jag fick vara anonym!
Jag skulle aldrig utmanövrera någon annan människa, jag skulle aldrig sluta att genuint bry mig om andra människor. Och jag är en sann djurvän!
Min familj och mina vänner är heliga för mig. Djuren är heliga för mig. Naturen är en helig plats som jag behandlar med andakt. Jag skulle inte må bra i mig själv om jag var en elak person, jag skulle inte må bra av att underordna mig marknadskrafterna – jag skulle förlora mig själv. Att bli en perfekt människa ser jag som ett utopiskt mål, med stor risk att bli både tråkig och profillös. Jag tror verkligen inte att jag är något mer än andra, men jag delar gärna med mig till andra. Att vara givmild har aldrig varit ett problem för mig.
Därför får jag nog fortsätta att brottas mellan ytterligheterna; de konstnärliga känslorna och den affärsmässiga kylan. Även om jag redan vet i vilken ytterlighet jag mest känner mig hemma. Och där jag känner styrkan för att fortsätta utveckla mitt fotografiska skapande.
(Skymningshare, 1989)
(Liljekonvalj, 2013)
En bild från idag. Var en kort tur upp i lunden ovanför huset. Blommande liljekonvalj i mängder. Förgätmigej, skogsnäva och ormöga. En ärtsångare sjöng från en enbuske.
(Nikon D200 och 180mm)
(Fälthare 1, 2013)
…ute i Mullsjöskogarna. Visar tre helt olika bilder på fältharar från kvällen. Nikon D200 och 400mm.
(Fälthare 2, 2013)
(Fälthare 3, 2013)
(Knubbsäl, 1988)
Jag glömmer aldrig detta möte med knubbsäl ute vid Sandön i Skåne. Under en period hade en knubbsäl uppehållit sig där och hade blivit nästan halvtam. Minns hur den också hamnade i tidningen och fick namnet Sälle. Vid detta tillfälle använde jag ett 16mm fisheyeobjektiv. Den kom simmande mot mig direkt när jag anlände. När jag böjde mig ut över vattnet för att få en bättre komposition sträckte den sig upp mot linsen och andades ut genom näsan så den immade igen. Snabbt fick jag putsa bort imman och göra ett nytt försök. Samma skedde igen…
Efter några försök blev det denna bild och då utan imma. Kanske tyckte Sälle inte enbart om fisk, utan han tyckte kanske även om fisheye…
(Harsyra i trollskogen, 2013)
Hade idag en regnig men fin kväll i en trolsk skog med harsyra. Det blev många bilder, de flesta i svartvitt. Använde mest rödfilter och orangefilter för att ge tyngd i gråtonerna.
(Pentax K7, 33mm, bländare 29, 5 sekunder slutartid, rödfilter och 100 ISO)
(Sädesärla, 2013)
(Kajor, 2013)
…att fotografera i flykt mot månen. Det går ofta lite för snabbt, vilket gör det svårt att få in skärpan. Särskilt om man också ska passa på att få med månen som bakgrund. Då är det lite lättare med några passerande kajor. Båda bilder är från igår.
Sädesärla – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/1600 sekund och 100 ISO.
Kajor – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/2500 sekund och 100 ISO.
(Smålom, 1996)
Visar en nyinskannad bild från Knuthöjdsmossen i Västmanland, från augusti 1996. Nikon F3 och 135mm.
(Sandarne, 2005)
(Kilbo, 2005)
(Mosstorpet, 2004)
(Söderhamn, 2005)
Visar en serie på fyra svartvita landskapsbilder, samtliga från Hälsingland. Vet inte riktigt varför, men samtliga är sådana bilder som ”smyger sig på” med tiden. Bilder som jag gillar bättre idag än när jag gjorde bilderna.
(Kaja, 2006)
Jag brukar inte vara så upptagen med att göra de mer ”vanliga” eller ”klassiska” fågelbilderna. Och denna svartvita bild på en kaja från 11 oktober 2006 tillhör nog också den mer ”udda” bildkategorin. Att det är en kaja som flyger där har egentligen inte så stor betydelse heller, då bilden mer är av symbolisk karaktär än att just visa en kaja i flykt.
(Nikon D200, 18mm, bländare 5.6, 1/125 sekund och 100 ISO)
(Havsörn och vintermåne, 2007)
Fortsätter med att visa en bild där jag kombinerat månen med en fågel. Genom åren har det blivit rätt många sådana bilder. Denna bild är från Flaket utanför Söderhamn i Hälsingland, 10 januari 2007.
(Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/320 sekund och 100 ISO)
(Tornseglare 1, 2013)
(Tornseglare 2, 2013)
Att avsluta den norska nationaldagen med att fotografera tornseglare mot halvmånen är inte helt fel.
Bilderna är självklart gjorda i kameran och inte i datorn efteråt, om nu någon skulle undra.
1 – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/800 sekund och 100 ISO.
2 – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/640 sekund och 100 ISO.
(Fiskmås, 2013)
(Kaja, 2013)
Idag är det extra trevligt att sitta på balkongen… Kanske inte för den äckliga värmen, men mest för att det är Norges nationaldag och att jag har en sådan härlig färgklick som förgrund till de passerande fåglarna. Här ser ni en fiskmås och sedan en kaja som passerar.
Tornseglarna har också kommit, så det kan kanske bli flera fågelbilder med norska flaggan. Vi får se. Det är ju inte alltid fåglarna passerar så att det blir bra…
Dessutom använder jag vidvinkel, vilket inte gör det lättare precis.
(Vinternatt, 2006)
Ute är det sommar och riktigt varmt. Därför tänkte jag nu bjuda på en riktig vinterbild, från 15 december 2006.
(Oslo, 2008)
Idag er det 17 mai, Norges nasjonaldag! Jeg vil derfor passe på å sende alle mine varmeste gratulasjoner til mine norske landsmenn.
Gratulerer med dagen!
(Selvfølgelig flagrer det norske flagget så fint i sommervinden her på vår balkong i Mullsjö idag)
(Gulsparv eller ortolansparv, 2006)
Det händer att jag gör en fel artbestämning av fåglar. Ibland av ren okunnighet, men då och då av rent slarv. Som denna bild som finns med i boken ”Året” från 21 oktober 2006. I boken står det gulsparv. Trodde direkt när jag fotograferade att det var en gulsparv, då det även fanns andra gulsparvar på samma plats vid detta tillfälle. Därför har jag heller inte tittat på bilden med de ögonen senare heller.
Satt nu och tittade bland mina bilder på gulsparv i arkivet och fastnade för just denna bild. Något kändes inte helt rätt. Tog fram fågelhandboken för att titta lite närmare. Det visade sig att detta är en bild på en hona/ungfågel av ortolansparv.
Därmed har jag fotograferat ortolansparv tidigare än jag trott. Sedan tidigare har jag rätt många bilder på ortolansparv från maj 2009.
Där ser man hur fel det ibland kan bli…
Edit 22 maj: Visar en bild på en ortolansparvhanne från samma ställe, 21 maj 2009.
Har nu fått några starka indikationer på att bilden visar en gulsparv, från ett flertal mycket skickliga fågelkunniga. Jag är oerhört tacksam för era synpunkter, vilket gör att det heller inte blir något fel i boken ”Året”. Bilden visar en gulsparv och tydligen är den starkaste indikationen i bilden på att det just är en gulsparv att övergumpen är rostfärgad vilket den aldrig är på ortolansparv, dessutom att bilden är fotograferad så sent som i slutet av oktober. Därför visar bilden en gulsparv och inte en ortolansparv. Tack än en gång för all hjälp med den korrekta artbestämningen, dels här i bloggen – men också via mejl och på Facebook!
(Ortolansparv, 2009)
(Storskrakar och pulka, 2013)
(Storskrake 1, 2013)
(Storskrake 2, 2013)
(Storskrake 3, 2013)
Fyra bilder på storskrakeparet vid Hulukvarn igår. Samtliga fotograferade med Pentax K20D och 250mm.
(Kabbeleka, 2013)
(Storskrake, 2013)
(Grå flugsnappare, 2013)
(Härmsångare, 2013)
(Gräsänder, 2013)
(Pestskråp, 2013)
Var en tur till Jönköping idag och mellan olika ärenden blev det tid över för att rekognosera med kameran. Hittade till en underbar oas i västra delarna av staden. Platsen heter Hulukvarn och här var det både vattenfall och små idylliska dammar. Dessutom var det frodigt med rik växtlighet och ett spännande fågelliv. Jag hittade bland annat mängder av pestskråp, en nära släktning till den mer välbekanta tussilagon. Från träden sjöng både härmsångare och svarthätta.
Det blev bara en knapp halvtimme denna gång. Men hit kommer jag garanterat återvända och då givetvis ge platsen ännu mer tid. Man hinner ju inte så mycket på en halvtimme.
(Självporträtt, 2004)
Jag började arbeta som naturfotograf i slutet av maj 1983. Minns fortfarande att jag hade 5 000 kronor i årsinkomst under det första året…
Sedan dess har det bara fortsatt. Och nu har jag hållit på i 30 år! Helt otroligt vad snabbt tiden gått.
Jag har aldrig varit en naturfotograf som huvudsakligen levt på att sälja bilder eller göra olika fotouppdrag. Även om det blivit ett antal sålda bilder och ett antal uppdrag genom åren. Min huvudsakliga inkomstkälla har varit fotokurser, föreläsningar, böcker och artiklar/reportage till olika tidskrifter.
Detta håller jag fortfarande på med och jag räknar med att det kommer bli minst 30 år till.
Hur jag ska fira jubileet? Tror jag ska ta mig ut i skogen, sätta mig vid en trädstam – och bara njuta!
(Sädesärla och kanadagås, 2013)
Ännu en ny bild, denna gång en dubbelexponering på en sädesärla och en kanadagås tillsammans. Jag gjorde en bild med skärpa på sädesärlan och sedan en bild där allt var lite i oskärpa, för att få en softad effekt i bilden.
(Pentax K20D, 220mm, bländare 6.3, 1/640 sekund, dubbelexponering och 100 ISO)
(Vitsippor, 2013)
Visar en ny bild på vitsippor från Mullsjöskogarna.
(Pentax K7, 11mm, bländare 22, 1/80 sekund, blixt och 100 ISO)
(Koltrastens skog, 2013)
En bild från Mullsjöskogarna idag. Övriga ord är överflödiga…
(Pentax K20D och 93mm)
(Skogshare, 1998)
När vi hälsade på paddorna som hastigast vid sjön igår så kom en padda snabbt simmande mot oss direkt när vi satte oss vid stranden. Det var som om han kände igen oss… Vi fylldes då av samma varma känsla som vi hade tidigare när vår katt Snusen levde. Hade vi varit iväg en kort sväng och kom hem så blev vi alltid välkomnade av en alltid lika glad Snusen. Denna genuina värme och glädje, som är så oerhört viktig i vardagen – och som ger vardagen en rikedom vi alla behöver!
En genuin känsla och reaktion, någonting ärligt och öppet – tror det måste vara den största gåvan man kan ge till en annan individ. Till ett annat djur eller en annan människa.
Samtidigt är det genuina något alltmer sällsynt i dagens samhälle. Hur många kan med handen på hjärtat säga att man är genuin med alla sina känslor och reaktioner. Att glädjen och värmen är fullkomligt på riktigt?
Den ständiga kampen mot det ytliga är ett välbekant fenomen för de flesta konstnärer. Något konsten har kämpat med i alla tider. Hur många gillar egentligen min bild fullkomligt på riktigt?
Kan människor glädjas på riktigt över en annan människas framgångar utan att också samtidigt kämpa med avundsjuka, bitterhet eller ett missnöje över de egna bristande framgångarna? Gillar vi något enbart för att få något tillbaka? Kan vi glädjas över något av djupare skäl än ren lättja? Är vi snälla och tillmötesgående mot andra människor av ren hövlighet?
Kan vi verkligen genuint älska en annan människa, ett annat djur, naturen eller vår omgivning med vänner och bekanta? Finns det konst som är gjort av ren och genuin skaparglädje – helt utan att konstnären också vill få egna framgångar och hyllningar? Kan vi som också hyllar konstnären verkligen ”ta in” konstverket på ett så öppet och genuint sätt som möjligt – utan att vi ser det som en bra investering för framtiden. Eller att konstverket råkar passa så bra rent färgmässigt till den nya soffgruppen i vardagsrummet?
Går vi på en föreläsning av en fotograf för att vi gillar fotografens bilder eller för att vi vill få ett recept till hur våra egna bilder kan bli minst lika bra? Köper vi en ny bok för att enbart underhålla oss själva under några timmar, och att boken sedan hamnar i glömska i bokhyllan? Köper vi enbart musik för att ha något ”trevligt” och ”passande” ljud i bakgrunden? Går vi på teater eller operan enbart för att visa för andra att man har uppnått en viss social status?
Om en bild på Facebook fått 50 gillningar, vad säger detta egentligen, om sedan ingen kommit med några kommentarer? Om man länkar till ett blogginlägg på Facebook, och länken får 30 gillningar – men ingen har klickat på länken och verkligen läst blogginlägget – vad säger då detta? Om någon börjar lämna enkla och trevliga kommentarer till bilderna, men sedan slutar då man inte direkt fått enkla och trevliga kommentarer tillbaka – varför var man då trevlig från första början?
Varför är vi intresserade av naturfotografi, egentligen?
Jag har mött fotografer som varit i Grand Canyon och gjort mängder av dekorativa landskapsbilder, men när jag börjar prata med dem om yavapaikulturen blir de förundrade och vet inte vad jag pratar om. Tänk vad detta hade kunnat berika upplevelsen när man stod där med sin kamera och fångade det rodnande morgonljuset. Eller var den välexponerade och välkomponerade bilden det viktigaste – för de egna fotografiska framgångarna?
Been there done that… Eller gäller bara ett hövligt ”tack för inspirationen och underhållningen” – för att sedan skynda vidare mot nästa upplevelse. Och nästa…
För att vi aldrig har tid för annat än oss själva?
(Simmande padda, 2013)
Det har blivit rätt många bilder på paddor den senaste tiden, som ni säkerligen märkt även här i bloggen. Visar en bild på en padda precis när den simmar över vattenytan. Det blev en speciell bild med ringarna på vattnet, den blundande paddan och uttrycket i bilden.
(Nikon D200, 180mm, bl 3.5, 1/125 sek och 100 ISO)
(Ljusbrytning, 1997)
(Fossil 1, 1995)
(Evigheten, 1998)
(Fossil 2, 1996)
Visar en serie landskapsbilder från Byrums raukar på norra Öland. Samtliga bilder är med Nikon F3 och 28mm på bländare 22. Avtonat gråfilter över himlen på samtliga bilder. Alla bilder är med Fujichrome Velvia på 50 ISO.
(Padda, 2013)
Var en tur till paddorna igen idag. Det var inte samma aktivitet som igår och efter ett tag kom ett kraftigt skyfall. Gjorde några bilder med fisheyeobjektiv på 10mm. Här en bild där jag använt blixt på paddan i förgrunden. I bakgrunden står Malin och Bea.
Upptäckte även att det var stor aktivitet på blodiglarna. Försökte få en av dem att sätta sig på handen, men den var lite feg så det blev inget…
(Padda, 2013)
Det blev en speciell bild på paddan där man även ser ytspänningen i vattenytan.
(Pentax K7 och 10mm)
(Lungört, 2013)
Det var en underbar dag i Mullsjöskogarna igår. En riktigt varm och fin vårdag – något göken också verkade uppskatta. Nu har alltså även göken anlänt, vi fick höra den vid två olika tillfällen!
Fotograferade olika skogsbilder i både färg och svartvitt, de flesta olika former för dubbel- och multiexponeringar. Stannade även ett tag i makrovärlden bland vårfryle, vitsippor och lungört. Vid skogssjön var det en intensiv paddlek och storlommen simmade lugnt på den nästan spegelblanka ytan.
Vi stannade ute till sent på kvällen.
