(Älg 1, 2012)
(Älg 2, 2012)
(Älg 3, 2012)
(Älg 4, 2012)
(Älg 5, 2012)
Efterhand som skymningsljuset sänkte sig så förlängdes slutartiderna alltmer… I det mörkblåa skymningslandskapet såg vid ett flertal älgar. För mig är det inte viktigt att det blir skarpa och ljusa bilder, jag lockas mer av de mer mystiska älgbilderna. Slutartiderna får bli vad de blir, älgarna får röra sig hur de vill – och bilderna får mer än gärna bada i härliga blåtoner. Om jag inte känner för att göra lite svartvita bilder också… Här visar jag en serie på fem bilder från skymningen igår. Kanske visar jag några flera ännu mer abstrakta älgbilder framöver. Frågan är hur abstrakta älgbilderna egentligen får vara. Enligt mig får bilderna vara hur konstiga som helst…
Samtliga bilder är med Nikon D200 och 400mm på bländare 2.8. Slutartiderna 1/8 sekund och 1/10 sekund. 800 ISO och 1600 ISO.
april 30th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
4 comments
(Fälthare, 2012)
En annan bild från igår; ett nära och uttrycksfullt möte med en fälthare i skymningen. Det var en mycket personlig hare…
(Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/100 sek på 400 ISO)
april 30th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
4 comments
(Gäspande storlom, 2012)
Storlommen är en mycket fascinerande fågel; att sitta vid en skogssjö och lyssna på ropande storlom under sommarnätterna är en av de starkaste upplevelserna jag kan ha ute i naturen. Just i denna bild från igår under kvällen kunde ha visat en ropande storlom. Fast så var det inte, den gäspade… Kanske hade den blivit trött på fotografen som låg platt på magen och fotograferade mer eller mindre utan avbrott…
(Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/200 sek och 100 ISO)
april 30th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
2 comments
(Lavskrika, 2010)
(Råbock 1, 2008)
(Padda, 2006)
(Råbock 2, 2010)
(Hungrig, 2009)
Ofta när jag fotograferar djur så försöker jag fånga händelser och uttryck där jag på något sätt kan fånga djurens personlighet. Själv tycker jag att det blir bilder som kommunicerar direkt genom bilden till bildbetraktarna. Bilder på djurs personligheter kan också ge en viss humoristisk karaktär då djuren nästan får något mänskligt över sig. Det finns de som tycker att det är fel av förmänskliga djur – djur är djur och människor är människor, brukar man säga. Jag brukar då ofta säga att djur är också människor… Bara för att försöka belysa djurens betydelse. Jag är också övertygad om att det är lika stora individuella skillnader mellan olika djur, som det är mellan olika människor. Vad tycker ni, och hur upplever ni bilder som fångar djurens uttryck eller personlighet?
Lavskrikan fotograferade jag vid Bergsethskallen, precis på gränsen mellan Dalarna och Norge, 23 september 2010. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/500 sekund på 100 ISO. Första råbocken är från Brattåsen i Värmland, 8 mars 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/500 sekund på 100 ISO. Paddan är från Styvje i Hälsingland, 20 juni 2006. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 105mm. Bländare 2.8 och 1/320 sekund på 200 ISO. Andra råbocken är från Kyrkarp norr om Mullsjö, 1 juni 2010. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/250 sekund på 100 ISO. Den hungriga kon är från Ljunghems kullar norr om Mullsjö, 24 juni 2009. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 420mm. Bländare 4.6 och 1/800 sekund på 50 ISO.
april 29th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
3 comments
(Älg 1, 2012)
(Älg 2, 2006)
(Älg 3, 2006)
(Älg 4, 2006)
(Älg 5, 2008)
Bjuder på en serie på 5 älgbilder. Bild 1 är från Mullsjöskogarna, 5 april 2012. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/125 sekund på 400 ISO. Bild 2 är från Edsbyn i Hälsingland, 4 juni 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/125 sekund på 200 ISO. Bild 3 är från Skärjån i södra Hälsingland, 5 maj 2006. Kameran var Nikon D100 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/125 sekund på 200 ISO. Bild 4 är också från Skärjån, 15 maj 2006. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/10 sekund på 200 ISO. Bild 5 är från Lilltjära i Hälsingland, 2 maj 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/50 sekund på 400 ISO.
april 28th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
2 comments
(Talgoxe i flykt, 2012)
Jag arbetar ofta med bilder som innehåller så få element som möjligt. Just för att förenkla bildspråket, men givetvis också med den ambitionen att kunna berätta något med så få detaljer som möjligt. Denna bild på en talgoxe i flykt är en sådan. Den bygger på de visuella elementen ljus och form. Solens stora ljusa cirkelform och den lilla fågelsilhuetten. Tittar man extra noggrant ser man två svarta prickar; det är också två fåglar i flykt, vet dock inte vilka – men de var långt bort. Har tidigare haft ett inlägg på begreppet ”Less is more” som ni kan ser här.
(Talgoxen fotograferade jag här i Mullsjö, 9 april 2012. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 87mm. Bländare 4.5 och 1/1000 sekund på 100 ISO)
april 27th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
no comments
(Hjulet, 2006)
(Motljus, 2006)
(Vitsippor, 2006)
(Kabbeleka, 2006)
En teknik som jag återkommer till med jämna mellanrum är att andas på linsen. Det ger en speciell drömsk känsla i bilderna. Men det kan också ge olika blandningstekniker; särskilt om du har en längre slutartid och imman försvinner successivt under slutartiden, eller om jag skulle göra en dubbelexponering på samma utsnitt – en bild utan och en bild med andning på linsen. Dessa fyra bilder är samtliga enkelexponeringar och samtliga bilder är gjorda med Samsung Pro 815. Bilderna är från 17 och 18 maj 2006, dels i Söderhamn och dels vid Trollkil utanför Söderhamn.
Hjulet är med 28mm, på bländare 6.3 och 1/6 sekund. Motljuset är med 28mm, på bländare 8 och 1/13 sekund. Vitipporna är med 28mm, på bländare 6.3 och 1/6 sekund. Kabbelekan är med 45mm, på bländare 8 och 1/13 sekund.
april 27th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
4 comments
(Silvertärna, 2003)
(Korpar, 1997)
(Ungtrut, 1999)
(Döende tretåig mås, 1996)
(Stormfågel, 1995)
Silvertärnan är från Rönnskär i Hälsingland, med Nikon F5 och 28mm. Korparna är från Brammarps mosse i Skåne, med Nikon FA och 135mm. Ungtruten är från Hallands Väderö i Skåne, med Nikon F3 och 28mm. Den döende tretåige måsen är från Dýrhólaey på Island, med Nikon F3 och 28mm. Stormfågeln är också från Dýrhólaey, med Nikon F3 och 28mm. Till samtliga bilder har jag använt avtonat gråfilter.
april 26th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
4 comments
(Ett staket, 2011)
(Från ett hotellfönster, 2007)
(En skata, 2011)
(Godståget passerar, 2011)
(Ett nerbrunnet torp, 2012)
Till och från fascineras jag av vardagsmotiven även när jag fotograferar landskap. Här visar jag en serie på fem olika bilder. Första bilden på staketet är från Jönköping. Andra bilden är från Nacka. Tredje bilden från Jönköping. Fjärde bilden från Mullsjö. Femte bilden är från Mullsjöskogarna.
Det är just fotografen i mig som dras mot dessa landskap i vardagen. Motiven finns överallt egentligen, det handlar bara om att se dem.
april 26th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
no comments
(Skymning, 2012)
Först av allt vill jag förtydliga att jag lämnat all skit bakom mig och går nu vidare. Vilket jag skrivit tidigare här i bloggen, dels genom inlägg men också i svarskommentarer. Det finns att läsa för de som önskar, och det är med mina egna ord. Jag har även bemött några anklagelser om att jag tar texter från andra i detta inlägg. Men allt ska av någon konstig anledning hela tiden vändas och vridas på, för att de som anklagar mig och deras bild av allt ska bli den offentliga sanningen. Därför vill jag klargöra här i bloggen.
Min förklaring vad gäller ”Bildskaparens manifest” har jag redan lämnat här. Sedan anklagas jag för att ta eller stjäla texter från andra (bland annat andra fotografer) i ett flertal av mina artiklar. Detta är heller inte sant! Jag har under alla år läst mycket, och särskilt i början av min karriär när jag dro igång med min kursverksamhet, då läste jag mycket böcker om allehanda fotografiska områden. Att jag sedan, ibland långt senare, kommer ihåg eller använder meningar som finns skrivna sedan tidigare – detta är högst omedvetet. Men det är också ett vanligt fenomen bland många som skriver mycket. Jag har alltid haft lätt för att komma ihåg vad jag läst, och i de tillfällen jag kommer ihåg ordagrant vad som tidigare skrivits då har jag använt ett citat – som jag givetvis också namngivit. Det kan man också hitta om man vill granska genom hela min produktion av publicerade artiklar. Men ibland kommer man på något som man sedan skriver, där man inte kan härleda till att det kan vara skrivet tidigare. Ibland har jag vetat att något har sagts eller skrivits tidigare, och då givetvis formulerar jag mig då i artiklar och texter med meningen ”det brukar sägas” eller ”ni har säkert hört detta sägas”, eller liknande. Märk väl: Andemeningen att jag tar, stjäl eller plagierar – det är inte rätt!
Sedan detta med att jag anklagas för att plagiera en text under kapitlet ”Nyfött land” i min bok ”Min plats i ljuset”. Vad som lämnats ut som pressmeddelande till höger och vänster, och som man samtidigt försökt övertyga bokhandlare med om att det är en sanning – det stämmer inte heller. Redan 1994-95 började jag forska kring den nordiska mytologins skapelseberättelse, då jag planerade några resor till Island och därför ville arbeta fram ett bildmaterial kring konceptet ”Nyfött land” där bilderna kunde symbolisera olika moment eller närheten till just den nordiska mytologins skapelseberättelse. Här blev Ymer en central gestalt som jag ofta utgick ifrån i mitt fotograferande på Island. Under hösten 1996 hade jag ett flertal föreläsningar där jag läste upp från Eddan och just skapelseberättelsen. En artikel med den text som finns i ”Min plats i ljuset” hade jag publicerad i Camera Natura nr 3/1996.
Grävarna fortsatte då med att leta ett annat ursprung till min text om skapelseberättelsen. Från början blev jag anklagad för att ha hämtat texten från Internet. Nu hittade man en liknande eller mer eller mindre identisk text i boken ”Island – sägornas och vulkanernas ö”, skriven av Eric Karlsson och utgiven 1990. Jag kunde inte komma ihåg exakt varifrån jag hade min text, annat än att den handlade om den nordiska mytologins skapelseberättelse och hade sitt ursprung i Snorres Edda. Men för säkerhets skull så ringde jag till Eric Karlsson. Berättade för honom vem jag var och vilken situation jag hade hamnat i. Jag berättade för honom att jag inte visste om att jag hade min text just från hans text, men för säkerhets skull ville jag be om ursäkt. I den offentliga och överallt spridna versionen av samtalet med Eric så står det att jag krävde honom på ett retroaktivt godkännande. Vilket inte är sant! Eric hälsade till mig över telefon att om någon skulle säga något, så kunde jag hälsa från honom att jag fick texten av honom. Och detta utan att jag frågat honom. Samtalet var vänligt och hela tiden i en god ton, och inte alls som den offentliga versionen lyder att jag ”utnyttjat en stackars 84-åring”. Där ser man så fel det blev, och hur man vred på allt. Synd bara att jag inte spelade in telefonsamtalet med Eric – det är kanske så jag måste göra framöver?
Jag vet idag fortfarande inte om texten i skapelseberättelsen har sitt ursprung i texten till Eric Karlsson. Jag kan enbart säga att det handlar om den nordiska mytologins skapelseberättelse, där jag inte tagit bort eller lagt till något. Jag vill ju inte förändra från det som står i Snorres Edda. På sidan 2 i Camera Natura nr 3/1996 står det också i beskrivningen av min artikel ”med avsnitt ur den isländska gudasagan”.
Märk väl: I boken ”Min plats i ljuset” finns det en mängd citat, som samtliga är skrivna i kursiv och namngivna med sitt ursprung!
Att ständigt hålla på och gräva och sedan i allt detta vända och vrida på allt, för att andemeningen hela tiden ska stärka en offentlig bild av mig som person – det kan jag inte göra något åt. Jag skickar heller inte pressmeddelanden till allehanda media. Jag har inga presstalesmän eller advokater runt mig – jag står ensam i det offentliga ljuset. Intervjuer med mig blir klippta eller man gör utdrag. Nu senast står det något om detta på Hela Hälsingland, som ni kan läsa här. Jag har kommenterat inlägget med mitt eget namn.
I hela den process eller kampanj som drivs mot mig försöker man hela tiden vända och vrida. Det finns en konsensus i detta som alltid ligger i samma riktning. Och för varje gång blir mitt förtroende allt sämre, och detta utan att jag egentligen varken sagt eller gjort något. Jag har tidigare erkänt i min blogg vad jag gjort, jag har bett om förlåt och jag har sedan jag startade upp bloggen igen visat över 700 bilder. Samtliga av dessa är äkta, utan att jag varken klippt eller klistrat. Det finns heller inga uppstoppade djur (alla elaka kommentarer fulla av indicier och misstankar till de publicerade bilderna är inte publicerade)! Gå gärna genom min blogg, samtliga inlägg. Läs allt jag skrivit, titta på alla bilder jag visat fram.
Kanske är min svenska inte bra på alla ställen, kanske är jag lätt att missuppfatta. Men detta kan jag inte göra något åt, annat än att hela tiden försöka bli bättre på svenska.
En liten parentes i sammanhanget: Jag har aldrig jagat andra fotografer med blåslampa som arbetat i Photoshop! Jag har inte bedrivit någon hetskampanj mot en konstnär som målade av min harbild. Jag pratade med konstnärens mamma och vi gjorde upp i godo över telefon (ingen ersättning betalades till mig om ni skulle undra, och jag skickade inga krav heller efter telefonsamtalet). Kanske ännu ett telefonsamtal som jag borde haft inspelat? Så var det med den historien!
Vad ni väljer att tro på kan jag inte göra något åt. Jag fortsätter, har lämnat all skit – och låter alla hårresande spekulationer tillhöra en annan värld. Det är ju inte jag! Jag finns här i min blogg!
Vad som blir det nästa som grävarna plockar fram, för att sedan vända och vrida på – det kan jag inte styra över. Så länge de får en massa uppmärksamhet kommer de givetvis fortsätta. Och jag fortsätter också med att inte kommunicera med dessa anonyma grävare. Det finns ju också en dold agenda i allt detta som inte når offentlighetens ljus, men som med tiden också kommer framgå med allt större tydlighet. Inte bara för mig, men ju längre den pågår och på det sätt den pågår, ju fler kommer förstå.
april 25th, 2012
Posted by
Terje |
Artiklar, Övrigt |
4 comments
(Svan i Dagshög, foto: Fredrick de Mare)
Det är ett stämningsfullt och uttrycksfullt djurmöte som Fredrick de Mare har lämnat in till ”Bildkommentaren”. Samtidigt så fascineras jag av det underbara kvällsljuset, men också speglingen av knölsvanen som kämpar på där på den hala isen.
Fredrick skriver: Dags för ett dopp? Denna bild är tagen i Dagshög i februari i år. Bakom svanen finns en gul klippvägg som lystes upp av solnedgången, vilket reflekterades på den tunna isskorpan. Smärre justeringar i Lightroom, bl.a. minskat ljuset i en del av det guldgula, och lagt på en vinjettering. Jag har dessutom klippt bilden i sidorna. Svanen klev i, men hade lite svårt att bryta igenom isen när den skulle simma bort till sin äkta hälft.
Dagshög är jag mycket välbekant med, som jag redan skrivit om i serien ”Personliga platser”. Läs mer om Dagshög här. Jag tror till och med att jag kan lista ut exakt var Fredrick har gjort sin bild, men tanke på hans beskrivningar. I det gamla vattenfyllda stenbrottet finns det knölsvanar som kan ge riktigt stämningsfulla bilder i det varma kvällsljuset. Kvällssolen kommer ju rakt in och lyser upp klippväggarna, och det blir då riktigt spännande speglingar; antingen det nu är i isen under vintern eller i spegelblankt vatten under sommaren.
Bilden är både dekorativ och uttrycksfull på samma gång. Knölsvanens kroppspråk, där den verkligen kämpar på under de jobbiga omständigheterna, är bland det första jag faller för i bilden. Här har fotografen varit påpasslig och tryck av i precis rätt ögonblick när den ena foten lyfter för att ta nästa steg. Just det med att frysa en rörelse ger starka uttryck i den fotografiska stillbilden. Det handlar om att fånga ögonblicket och att just detta ögonblick sedan blir till något tidlöst. Allt har stannat av, men vi kan samtidigt föreställa oss vad som kommer ske i nästa ögonblick. Just i detta ligger styrkan i den fotografiska stillbilden.
Bilden har annars mycket av såkallade tudelade effekter. Bilden delas horisontellt i två lika halvor; i underkant ser vi den speglande ytan och i överkant ett virrvarr av olika detaljer. Just i skärningen eller gränslandet ligger knölsvanen. Bildens format är kvadratisk, med lika sidor i alla riktningar. Detta förstärker än mer den tudelade effekten, allt blir som en våg helt i balans. Men där knölsvanen och knölsvanens kämpande rörelse blir det som väger över. Till den lugna halvans fördel. I den ena halvan är det också värme och i den andra är det kyla.
Det är svårt för mig att även undvika att se bildens mer dolda symboliska kvaliteter. När jag ser just denna tudelningseffekt i kombination med svanens kämpande, så uppstår det en andemening med bilden. Svanen kämpar från det kaotiska där kylan dominerar, till ett lugnare och varmare ställe. Och i detta kan svanen spegla sig och komma till insikt. Det är just också i detta lugn som ljuset är, i kontrast till skuggorna och kylan i det kaotiska i bakgrunden.
Dessutom är det lugna nära och det kaotiska på avstånd.
Jag gillar verkligen naturbilder där det finns något mer än motiv och ljus. Visst ser vi en bild på en knölsvan; den är skarp och den är nära. Dessutom fryst i precis rätt ögonblick. Ljuset är vackert och bilden är välkomponerad. Så kunde man iaktta bilden – men för mig är det alltid mest intressant att kunna se vad en bild innehåller även efter att man kontasterat det självklara. För mig är det alltid de mer abstrakta ingredienserna i en bild som lyfter en bild mot höjderna, inte enbart de självklart konkreta som alla kan se. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av att enbart ”konstatera” bilder, jag vill verkligen också se bilder.
Jag vet inte om jag nu ser och lyfter fram något som fotografen själv har haft som tanke med bilden; men en bild säger ju mer än tusen ord – så det är väl också just det som är fascinationen med bilder. Att jag som bildbetraktare kan se något annat än det som kanske var fotografens avsikt från början. I detta vad en bild egentligen innehåller uppstår de mest intressanta diskussionerna. Tycker jag.
Tack Fredrick för att du ville visa fram denna underbara knölsvansbild, dessutom från en plats jag verkligen känner väl. Jag tycker det är en bild som säger ofantligt mycket till mig, och jag hoppas att du förstår och gillar mina resonemang kring din bild.
Grattis till en riktigt bra bild Fredrick!
________________________________________________________________________________________________
BILDKOMMENTAREN
Ni läsare kan när som helst skicka in en av era bilder för att få mina kommentarer. Ni skickar då in en bildfil över mejl till terje.helleso@gmail.com, och glöm inte att märka mejlet med ”Bildkommentaren”. Bilden ska vara i jpeg med längsta bildsida 600 pixlar, motivet spelar ingen roll. Naturbild eller inte. Ni lämnar med en liten berättelse om bilden med en bildtitel till bilden. Enbart 1 bild kan ni skicka in, ni kan först skicka in nästa bild när er bild har blivit kommenterad. Ni får heller inte vara anonyma! Har ni en egen blogg eller hemsida, glöm inte att lämna även denna i mejlet så länkar jag vidare när bilden publiceras och kommenteras.
Jag kommer med jämna mellanrum presentera en av dessa inlämnade bilder, och lämnar sedan en lång och omfattande kommentar till bilden. Har ni frågor om er bild kan ni lämna dessa i berättelsen till bilden, så kommer jag göra så gott jag kan med att besvara dessa frågor. Välkomna att skicka en bild över mejl från och med idag.
april 25th, 2012
Posted by
Terje |
Bildkommentaren |
4 comments
(Rådjur, 2006)
(Älg, 2009)
(Blåmes, 2006)
(Räv, 2005)
(Skogshare, 1999)
Fem olika bilder på djur som kliar sig… Rådjuren är från Ellne utanför Söderhamn, med Nikon D100 och 400mm. Älgen är från Dåbo i Hälsingland, med Pentax K20D och 250mm. Blåmesen är från Broberg vid Söderhamn, med Nikon D200 och 400mm. Räven är från Henninge i södra Hälsingland, med Nikon D100 och 85mm. Skogsharen är från Hallands Väderö i Skåne, med Nikon F5 och 400mm.
april 25th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
3 comments
(Nötskrika, 1989)
(Död trut, 1999)
(Sparvhök, 1985)
(Blå kärrhök, 1985)
(Fjällvråk, 1984)
Visar fem olika analoga fågelbilder. Nötskrikan är från gömsle vid Ekered i Halland, med Nikon FA och 400mm. Den döda ungtruten är från Hallands Väderö i Skåne, med Nikon F3 och 28mm. Sparvhöken är från Slettebakken i Bergen, med Nikon F3 och 50mm. Den blå kärrhöken är från Sofiero utanför Helsingborg i Skåne, med Nikon F3 och 400mm. Fjällvråken är fotograferad mitt i natten i midnattsol utanför Svanvik i Pasvik i norra Norge, med Nikon FE och 800mm.
april 25th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
4 comments
(Vid en tuva, 2012)
Det finns egentligen ingen plats där det är så skönt och avkopplande att sitta och fundera som ute i naturen. Där någonstans finns enbart sanningen. Naturen ljuger inte, och jag ljuger inte. Det är egentligen omöjligt att ljuga när man sitter där i sina egna tankar. Jag sitter där och funderar, tittar och iakttar. Ögonen ser, hjärnan tolkar och kameran förmedlar detta. Så enkelt, naket och självutlämnande. Jag är så långt ifrån människans värld, kan knappt höra något svagt surr…
Någonstans i just detta finns svaren på varför jag är naturfotograf, vad andra människor skulle tycka eller tolka eller misstro – det är inte mitt problem. Världen är full av människor som tror en massa om mig, men det är enbart den offentliga versionen. Jag är en offentlig person som alla har bildat sig en uppfattning om, en offentlig person som andra ljuger om, jag är en offentlig person som många diagnostiserar…
Men jag kan inte se dessa personer här vid tuvan i skogen… Hit släpper jag bara mina närmaste, som verkligen vet vem jag är – den personen som är något helt annat än den offentliga versionen. De som får finnas med mig där ute i naturen är enbart de personer som vet vem jag är – och det utan att jag behöver säga ett enda dugg.
När jag sitter där och funderar kan jag inte annat än skratta åt människorna, dessa som fortfarande håller på och diskuterar den offentlige personen och kommer längre och längre ifrån sanningen… Jag håller faktiskt med August Strindberg och tycker verkligen synd om människorna.
Det finns faktiskt ingen plats där det är så skönt och avkopplande att sitta och fundera som just ute i naturen…
april 24th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar, Övrigt |
7 comments
(Sovande storlom, 2012)
Det är tyst vid storlommens tjärn…
april 24th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
2 comments
(Råbock 1, 2012)
Två bilder på en riktigt fin råbock som vi mötte igår under kvällen. Två olika bilder, med olika utsnitt. Ofta när jag fotograferar så testar jag olika bilduttryck. Ibland hinner jag göra en dubbelexponering, ibland experimenterar jag med olika ljusmätningar eller färgkombinationer. Ibland blir det olika brännvidder eller kanske olika kameravinklar. Jag tycker alltid det är intressant att i efterhand kunna se hur olika dessa bilder sedan kan upplevas. Vad tycker ni?
(Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/160 sek på 100 ISO)
(Råbock 2, 2012)
april 24th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
3 comments
(Kvällsljus, 1995)
Jag fick ett mejl för några dagar sedan som handlade just om detta med skillnaden mellan det analoga och digitala fotograferandet. Personen tyckte sig sakna en känsla i det digitala som det analoga fotograferandet hade. Jag har själv funderat till och från kring detta under de åren jag arbetat som digitalfotograf, och med jämna mellanrum försökt sätta mitt digitala fotograferande i perspektiv mot mitt tidigare analoga fotograferande. Jag vet inte om jag direkt kan säga att det digitala saknar en känsla som det analoga hade, något jag också skickade som svar tillbaka till personen ifråga. Här i bloggen tänker jag nu dela med mig av några av de funderingar jag haft.
Vad jag saknar från den analoga tiden är att allt tog längre tid, och att jag som fotograf fick lära mig att alltid vänta. Vänta på att jag hade råd att köpa mer film, vänta på att tillfället var det rätta för att fotografera, vänta på att jag hade råd att framkalla och sedan vänta på att filmerna kom tillbaka från labbet. Jag lärde mig att snåla med de resurser jag hade. Varje film kostade 60-70 kronor, jag hade enbart 36 bilder per film, jag fick inte gå tom för film, jag fick inte slösa…
Att sedan visa fram bilderna för andra var en långsam process. Det handlade också mycket om kontakter. Vilken redaktör jag hade god kontakt med och hur långt innan jag fick lämna in materialet. Vilka reaktioner mina publiceringar fick var det också sällan man hörde. Om jag inte hade några fotokurser eller föreläsningar och fick direkt feedback på något jag hade haft publicerat – eller direkta reaktioner på de bilder jag visade. Allt tog längre tid på den analoga tiden.
Vilket också gjorde fotograferandet långsammare, det fanns ingen jäkt – inget som kunde generera reaktioner direkt. Inga bilder jag direkt kunde granska, inga bilder jag direkt kunde visa fram – eller för den delen; jag kunde heller inte obekymrad ”sprutmåla” med kameran och chansa hejvilt på om något skulle bli bra.
Allt detta fick mig långsamt att bli mer otålig som fotograf. Redan på plats kunde jag granska mina bilder, för att sedan direkt anstränga mig ännu mer. Onödiga exponeringar behövde jag heller aldrig oroa mig för, det var ju enbart att deleta… En blogg eller hemsida kunde låta mig publicera bilderna direkt när jag kom hem till datorn. Vad det kunde ta mig flera månader att utveckla på den analoga tiden, kunde jag i det digitala lära in på samma fotouflykt!
Att multiexponera direkt i kameran blev plötsligt ingen större utmaning, att lyckas med det omöjliga att fotografera småfåglar i flykt blev möjligt och inom räckhåll. Men allt började också gå snabbare och snabbare. Jag märkte med tiden att bildmängden blev större, och själva den aktiva fotograferingstiden blev allt kortare… Tiden ute i naturen blev kortare, tiden framför datorn blev allt längre…
För mig som naturfotograf har det därför varit viktigt att hitta tillbaka till det som var innan. Tiden ute i naturen vill och bör alltid vara den viktigaste för mig. Så är det idag. Tiden vid datorn är mer motorisk och, om jag ska vara helt ärlig, fruktansvärt tråkig. Jag gillar att titta på andras bilder, inte mina egna. I mitt eget fotograferande är tiden ute i naturen i särklass mer intressant. Helst hade jag velat vara ute i naturen konstant! Det är inte viktigt för mig heller om det blir några bilder alls, hetsen att hela tiden måste prestera har jag varit genom – och det slutade verkligen inte på ett bra sätt. Som nu ”hela världen” är bekant med…
Jag är egentligen i grunden ingen tävlingsmänniska. Jag vill egentligen bara vara mig själv. Vistas i naturen, göra mina bilder – och kommunicera till andra genom mina bilder för de som vill se. Helt basala frågor, jag vet.
Men det är där någonstans jag är idag. Allt får ta den tid det tar, även om jag fotograferar digitalt. Jag har hittat tillbaka till mitt analoga tempo, men nu i mitt digitala fotograferande.
(Trollstenen, 1997)
april 23rd, 2012
Posted by
Terje |
Artiklar, Bildtankar |
9 comments
(Smålom, 2006)
(Hussvala och smålom, 2006)
(Flaxande smålom, 2006)
Bjuder på en bildserie på smålom från en sjö i Hälsingland, 31 maj 2006. Samtliga bilder är gjorda med Nikon D100 och 400mm på bländare 2.8.
april 22nd, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
2 comments
(Något, 2009)
En bild på något… Vad ser ni?
april 22nd, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
9 comments
(Knipa, 2012)
Ännu en bild från igår… En lite annorlunda bild kanske, på en kniphona. En bild där helheten, miljön och stämningen nästan är viktigare än knipan. Men där just knipan också förstärks genom den miljökänsla bilden har, som ju är så typisk för just knipan. (Nikon D200, 400mm, bl 2.8, 1/500 sek och 100 ISO)
april 20th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
6 comments
(Vitsippor 1, 2012)
(Vitsippor 2, 2012)
(Vitsippor 3, 2012)
(Vitsippor 4, 2012)
(Vitsippor 5, 2012)
Visar 5 nya bilder på vitsippor från igår. Första bilden är med 10mm fisheye, på bländare 22 och 0.3 sekunder slutartid. Bild 2 är med 10mm fisheye och blixt, på bländare 22 och 1/6 sekund och kamerarörelse. Bild 3 är med pinholeobjektiv på bländare 64 och 2.5 sekunder slutartid med vind- och kamerarörelse. Bild 4 är med Lensbaby och 1/250 sekund. Bild 5 är med 90mm makro, på bländare 5.6 och 1/100 sekund. Samtliga bilder är på 100 ISO. Det finns mycket man kan experimentera med bland vitsipporna…
april 20th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
3 comments
(Landskap 1, 2009)
(Landskap 2, 2009)
(Landskap 3, 2009)
Att resonera kring bild, och i mitt fall kring den naturfotografiska bilden, hamnar ofta kring de samma momenten. Som exponering, ljus, motiv och teknik. Häri ligger nästan allt i de naturfotografiska bilddiskussionerna. Vad jag ofta saknar är diskussioner som mer går mot symbolik, vad fotografen kanske vill berätta – och att de vanligare momenten som exponering, ljus, motiv och teknik inte är självändamål. Visar här 3 personliga landskapsbilder. Vad berättar bilderna; förutom exponering, ljus, motiv och teknik? Vad tror ni jag vill berätta om i bilderna?
april 20th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
2 comments
(Nyfött land, 1995)
Vem är jag? Vilken fotograf är jag? Varför fotograferar jag? Vad vill jag visa med mina bilder? Är jag naturfotograf eller fotograf? Vem fotograferar jag för? Vem vill se mina bilder?
Frågorna är många; de är enkla och grundläggande, men samtidigt är det svårt att hitta de rätta och övertygande svaren. Svar som känns övertygande för mig, åtminstone…
Vad är egentligen naturfoto för något? Hur får eller måste en naturbild se ut, för att vara en ”riktig” naturbild? Frågorna är som sagt många, och jag är heller inte ensam om att ha dessa frågor. Jag känner många andra naturfotografer som lever under dessa funderingar. Jag känner även ett antal naturfotografer som medvetet slutat kalla sig naturfotografer, då de känner att begreppet begränsar dem som fotografer – både hos dem själva, men även från deras publik.
Vi är många naturfotografer idag som är helt i händerna på vad andra naturfotografer tycker och känner. Vi fotograferar tillsammans, vi kommenterar varandras bilder, vi tävlar tillsammans – vi gör våra regler och normer. Faran att bli medlem i ”klubben för inbördes beundran” är överhängande.
Dagens naturfoto är strikt hållen inom vissa ramar; vi ska kunna se vilka motiv som är fotograferade, vi ska kunna briljera med att fånga skygga djur och vi ska kunna bevisa att vi kan uppnå vissa grundkrav om ljus, exponering och komposition.
Våra bilder berättar om möten i naturen, om hur duktiga vi är på att hantera kameran – och att förstärka eller förankra myterna eller illusionerna om hur naturen ser ut.
Men berättar vi om oss själva? Är vi subjektiva bildskapare som tolkar, förstärker eller förmedlar?
Vad tänker vi på? Vad brinner vi för? Har vi några konstnärliga ambitioner?
Det med konstnärligt tänkande har vi ett speciellt och ofta ambivalent förhållande till. Vi tycker själva att vi genom att göra mer abstrakta och ”suddiga” bilder – då är vi tillräckligt konstnärliga… Men vi blir inte sedda på som konstnärer i alla fall…
Det finns idag många naturfotografer som vill vara ”konstnärliga”, men som samtidigt inte förstår sig på annan konst. Hur nu det går till, egentligen…
(Vasspensel, 2009)
Jag brukar dela in fotograferna i tre grupper: de som förmedlar, de som briljerar och de som redovisar. Men de flesta är en kombination av de olika grupperna i sitt fotograferande. Det är inget antingen eller.
De flesta naturfotograferna befinner sig i den redovisande gruppen, vilket säkerligen är den vanligaste bland alla fotografer. De flesta fotograferar för att redovisa ett motiv eller en händelse. Så även naturfotograferna; där det viktigaste ofta handlar om att det är en lärkfalk eller ett rådjur – och att rådjuret springer eller lärkfalken flyger.
Det är vanligt att naturfotografer som fotograferat ett tag så småningom hamnar i den briljerande gruppen. Lärkfalken är nära i bild, sylskarp, blänk i ett öga, snyggt inramat av en diffus förgrund som står i snygg visuell kontrast till lärkfalken. Dessutom är exponering helt rätt, ljuset och färgerna är fantastiska och lärkfalken ”ligger helt rätt” i kompositionen. Det handlar om att briljera med det man kan; dels för att vinna fototävlingarna, få tillräckligt med erkännande och bli en populär ledargestalt bland naturfotograferna.
Det finns även naturfotografer i den förmedlande gruppen, men de är inte många. Det är få naturfotografer som har något de vill berätta med sina bilder; förutom det man säger genom att briljera eller redovisa. Hur är fotografens engagemang, ideologiska uppfattning, humör, temperament, känslor? Finns det plats för detta i bilderna, vill man berätta om detta i bilderna – eller vet man hur man kan få med detta i bilderna?
Det finns naturfotografer som med sina redovisande bilder försöker briljera med sina kunskaper, men som inte har något annat att förmedla. Å andra sidan finns det naturfotografer som vill förmedla sina känslor, men som inte gör annat än att briljera med sina kunskaper kring abstraktion och rörelseoskärpa. Det är ju trendigt att vara ”konstnärlig”…
Känslor… Ja, vad berättar det ordet egentligen? Ingenting eller allt, skulle man kanske kunna säga. Känslor, vilken sorts känslor vill man förmedla?
Det är svåra frågor detta; själv tycker jag att jag har lite från varje grupp. Jag kan vara redovisande när jag känner att jag vill berätta om ett intressant motiv eller en unik händelse. Jag försöker ofta briljera med de kunskaper jag lärt mig upp genom åren. Varför ska jag skämmas för det jag kan?
Men det blir även allt viktigare för mig att verkligen fullt ut förmedla något från mig själv genom mina bilder. Det är ju mina bilder, så varför ska jag då inte också visa det…
I naturen hittar jag mina motiv och fångar de viktiga händelser jag vill föreviga. Det är bland naturmotiven jag har mina kunskaper om motiv, teknik och bild. Det är i naturen jag hittar mig själv, det är i naturen jag hittar kärnan till livet. Därför är jag naturfotograf, antingen nu andra tycker jag är det eller inte. Och jag skäms inte för att berätta om mig själv i mina bilder. För varför skulle jag göra det?
(Texten har jag tidigare haft publicerad)
(Rådjur, 2009)
april 19th, 2012
Posted by
Terje |
Artiklar, Bildtankar |
5 comments
(Fågelflykt, 2008)
”Egentligen är det inte fel att vara konsekvent, då det kan förstärka den egna fotografiska profilen. Men det blir fel när man bedömer andras bilder efter samma mall. Då betyder ju det att man vill att andra fotografer ska göra likvärdiga bilder.” (Terje Hellesø)
(Bilden på gulsparv och pilfink är från Fridsbacka utanför Söderhamn, 3 mars 2008. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/2000 sekund på 100 ISO)
april 19th, 2012
Posted by
Terje |
Bildskaparens manifest |
no comments
(Räv, 2009)
”Vi fotografer tittar på våra bilder i flock när vi kvalitetsbedömer våra alster. Vi godkänner eller vi refuserar. Och det som sker är att vi blir mer lika varandra. Få vågar göra något eget och annorlunda. Det är inte accepterat att vara sig själv, att göra sina egna bilder som helt avviker från måttstocken. Vi har ju alla redan tecknat en gemensam karta som vi alla följer med kompass för att kunna orientera oss.” (Terje Hellesø)
(Räven fotograferade jag vid Kyrkekvarn utanför Mullsjö, 13 november 2009. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 18mm med avtonat gråfilter. Bländare 6.3 och 1/125 sekund på 100 ISO)
april 19th, 2012
Posted by
Terje |
Bildskaparens manifest |
5 comments
(Snö, 2009)
”Plåga inte dig själv att följa bestämda uppfattningar eller stilriktningar. Gå dina egna vägar, enbart då kan du upptäcka nya bilder.”
(Bilden på snön är från Valdalsfjellet i Norge, 31 januari 2009. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 10mm med blixt. Bländare 22 och 1/30 sekund på 100 ISO)
april 19th, 2012
Posted by
Terje |
Bildskaparens manifest |
2 comments
(Sidensvansar, 2011)
Det finns ett antal personer ”där ute” som man skulle kunna säga är besatta av mig som person och naturfotograf. Trodde inte att det skulle kunna låta sig göra; att bli besatt av en naturfotograf. Personer som använder all sin vakna tid för att fullkomligt och fullständigt vilja knäcka mig som människa och naturfotograf. Med jämna mellanrum återkommer dessa personer med elaka, ironiska och insinuerande kommentarer här i min blogg. Men det stannar tyvärr inte enbart där. Dessa personer använder även sin tid flitigt att skicka iväg nitiskt genomarbetade pressmeddelanden till alla möjliga sorters media, något jag märker när media kontaktar mig på telefon eller mejl och vill att jag ska bemöta dessa personers olika pressmeddelanden. Men det stannar fortfarande inte där; det skickas långa och detaljerade mejl till allehanda vänner, kollegor och olika i min familj. För att mina vänner ska vända sig emot mig, för att mina kollegor ska vända ryggen till mig – eller att min familj ska bli orolig och undra vad som sker. Dessutom lämnas det mängder av kommentarer i mängder av olika bloggar, kommentarer som lämnas i det syftet att de personer som väljer att stödja mig i allt detta – att dessa personer fullt ut ska förstå vem jag egentligen är. Det är dessa besatta personer som sitter med ”sanningen” om mig, inte jag själv och de personer som haft ett nära förhållande till mig under en längre tid.
Det känns ungefär så att om jag skulle vilja lära känna Carola Häggkvist eller Mikael Persbrandt, då skulle jag kontakta kvällstidningarna för att få en sannfärdig information – i stället för att prata med Carola eller Mikael direkt och bilda min egen uppfattning… Eller jag kanske ska läsa elaka kommentarer på olika Internetforum, Twitter eller Facebook?
Vet inte hur många gånger jag ska få mejl och telefonsamtal från olika personer som undrar vad som sker. Vet inte hur många gånger jag ska bli kontaktad från olika människor som läst vad som skrivits och skrivs på olika forum om mig, eller tips om alla dessa olika bloggar som handlar om mig. Alla mina bilder granskas under lupp, alla mina publicerade texter detaljstuderas för att se om jag stulit texter från andra, om jag verkligen har gjort det och det eller fått det och det… Allt, och då menar jag verkligen ALLT ska läggas under lupp – för att sedan publiceras på de olika bloggar som handlar om mig. Eller så blir det ännu fler pressmeddelanden till media, ännu fler mejl till vänner och kollegor, ännu fler elaka och insinuerande kommentarer i min blogg – eller så har man något att fylla ut mängder av nya sidor med i eviga diskussionstrådar på olika forum.
Var fanns alla dessa personer tidigare, då jag verkligen hade behövt duktiga marknadsförare som kunde hjälpa till?
Skriver jag om denna hetskampanj här i min blogg, så genererar det direkt ett antal kommentarer som förlöjligar mig och även säger att jag ”inte är frisk och behöver vård”. Andra menar, i bästa välmening, att jag ger ny näring till dessa besatta personer.
Om jag svamlar om allt detta? Tyvärr, gör jag inte det! Alla ni som fått mejl, konstiga telefonsamtal, kommentarer i era bloggar, ni journalister som fått mängder av pressmeddelanden – ni vet att denna kampanj mot mig tyvärr finns och lever lika intensivt som för nio månader sedan när jag erkände det jag hade gjort.
Vem som helst kan också när som helst backa tillbaka och läsa mina olika inlägg här i bloggen. Vem som helst kan också komma med frågor och kommentarer till de olika inläggen, men jag fortsätter givetvis med att inte publicera elaka, ironiska och insinuerande kommentarer. Idag är flera av dessa anonyma personer identifierade med namn, några har även lämnat kommentarer i eget namn. Vad som är påfallande är att de flesta är fullkomligt helt okända personer för mig. Inga namn jag haft som deltagare på fotokurser, inga namn som tidigare lämnat kommentarer i min blogg. Men gemensamt för nästan samtliga är att de ofta vill framträda som personer som verkligen känner mig, eller som har insyn fullt ut i vem jag är. Det är verkligen fascinerande hur dessa personer fortsätter, och även tillåts fortsätta.
Många människor verkar ha irriterats på mig som människa och naturfotograf en längre tid. Och visst har jag fått fiender upp genom åren; det är verkligen inte populärt om man alltid valt att gå sina egna vägar och dessutom fått allt mer framgång med åren. Säkraste sättet att få fiender är ju att bli framgångsrik! Nu vill jag verkligen inte påstå att jag varit framgångsrik i min karriär, särskilt inte om jag ser till en mer ekonomisk aspekt – men jag har tydligen varit så framgångsrik att jag är den enda naturfotografen i världen som fullständigt ska hudflängas. Den behandling jag nu fått under snart nio månader unnar jag verkligen inte ens min värsta fiende!
Är naturfotomiljön verkligen så genomrutten som det har blivit sagt under lång tid. Att det är en miljö så fullständigt infekterad av avundsjuka att man kan tillåta sig säga och skriva vad som helst? Jag tror verkligen inte det, men facit kvarstår att se hur långt kampanjen om mig tillåts fortsätta. Många är också oroliga och försiktiga, för hur skulle andra människor reagera om de utsattes för samma hetskampanj? Och hur skulle några av dessa anonyma personer reagera om de själva blev uthängda med riktigt namn, personnummer och sedan få hela deras liv granskat av besatta personer? Jag vet att en av dessa personer blev riktigt nervös och orolig när hans namn blev avslöjat någon annanstans. Personen blev orolig då han var arbetslös och kunde få svårt att få arbete. Men att hänga ut mig, det var något helt annat… Det finns mycket annat i allt detta som jag kunde valt att skriva om här i min blogg, men då jag har respekt för andra människor så skulle jag aldrig tillåta mig göra detta.
I mellantiden kommer jag fortsätta som vanligt, till alla dessa personers stora irritation. Jag fortsätter publicera bilder, texter och delar frikostigt med mina erfarenheter. Jag kommer inte låta mig knäckas av dessa personer som verkar vara besatta av att knäcka mig. För där ute i naturen bland mina motiv, där bland mina närmaste vänner och min familj, och även bland ett flertal av mina mest respekterade kollegor – där är det omöjligt för dessa personer att göra intrång.
För övrigt så är det bäverfotografering som gäller för mig framöver. Får se om det blir några spännande bilder, i såfall kanske jag bjuder på en sådan bild här i bloggen framöver.
april 17th, 2012
Posted by
Terje |
Artiklar, Övrigt |
5 comments
(Lunnefågel, 1995)
(Tofsvipa, 1985)
(Älgko med kalv, 1987)
(Skrattmås, 1985)
(Grå flugsnappare, 1989)
Visar också en bildserie på olika djurbilder, där samtliga har blivit publicerade tidigare i olika tidningar. Bilden på tofsvipan var länge en av mina mest publicerade bilder.
Lunnefågeln är från Látrabjarg på Island och fotograferad med Nikon FA och 500mm. Tofsvipan är från Storetveit utanför Bergen i Norge, med Nikon F3 och 300mm. Älgarna är från Halleberg i Västergötland, med Nikon F3 och 300mm. Skrattmåsen är från Tveitevannet i Bergen, med Nikon F3 och 300mm. Den grå flugsnapparen är från Hallands Väderö i Skåne, med Nikon F3 och 300mm. Samtliga är analoga diabilder.
april 17th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
4 comments
(Sven Johns udde, 1993)
(Dimmuborgir, 1996)
(Hovs hallar, 2000)
(Skäralid, 1999)
(Geysir, 1995)
I mitt naturfotograferande har jag alltid arbetat med alla motiven i naturen lika mycket; landskap, detaljer, växter, småkryp, fåglar och däggdjur. Fortfarande idag, efter mer än 35 års aktivt naturfotograferande är jag lika heltäckande. Jag är ingen makrofotograf, landskapsfotograf eller djurfotograf. Jag växlar hela tiden mellan alla olika motiv i naturen. Däremot är jag en ”periodare”, jag kan hänge mig åt enbart fåglar under en period för att därefter växla till abstrakta bilder på stenar och vatten. Jag kan hålla på med rena landskapsbilder för att därefter växla till däggdjursfoto i gryningsljus.
Jag tycker att samtliga motiv i naturen är fascinerande. Och ofta gör jag även olika former för ”korsbefruktningar”; landskapsbilder med djur, eller actionladdade panoreringsbilder på landskap. Och mer abstrakta eller rent av nonfigurativa bilder gör jag på alla motiv i naturen. Bjuder här på en serie landskapsbilder av lite olika karaktär, bilder med olika grader av abstraktion i sig.
Första bilden är från Sven Johns udde vid Skälderviken i Skåne. Nikon F3, 20mm och avtonat gråfilter. Andra bilden är från Dimmuborgir på nordöstra Island, inte långt från Mývatn. Nikon F3, 28mm och avtonat gråfilter. Tredje bilden visar stormvågor vid Hovs hallar i Skåne. Nikon F5 och 800mm. Fjärde bilden visar ett grafiskt utsnitt från Skäralid i Skåne, med Nikon F3 och 270mm. Sista bilden är från Geysir på Island med mycket vattenångor i luften. Nikon F3, 28mm och avtonat gråfilter. Samtliga bilder är analoga diabilder.
april 17th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
5 comments
(Kajor, 2012)
Vad ser ni? Två kajor i flykt på lång slutartid? Eller något annat?
(Kajorna är fotograferade här i Mullsjö, 13 april 2012. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/50 sekund på 100 ISO)
april 16th, 2012
Posted by
Terje |
Bildtankar |
6 comments
