(Ryfors 1, 2012)
Framåt kvällen blev det bland annat en tur till Ryfors. Isen smältar undan rätt snabbt, så jag ville se hur mycket is det var kvar. Det blev ett antal bilder, både i färg och svartvitt. Båda bilderna är gjorda med Samsung Pro 815 och 50mm. Bländare 8 och 1/20 sekund på den svartvita bilden, och speglingen av månskäran på bländare 3.2 och 1/25 sekund.
(Ryfors 2, 2012)
(Talgoxe, 2012)
Genom åren har det inte blivit många bilder från 29 februari. Just detta datum har det oftast varit annat som kommit ivägen, eller så har jag inte tänkt på att fotografera. Men nu har jag väntat, just för att det skulle bli några bilder från detta datum. Det blir en fotoutflykt senare idag, men redan nu på morgonen passade jag på att fotografera när morgondimmorna började skingras. Bilden är fotograferad ut genom fönstret från här jag sitter vida datorn. En talgoxe passerade, så det gällde att trycka av snabbt och vid rätt tillfälle.
Pentax K20D och 130mm. Bländare 5.6 och 1/1000 sekund. 100 ISO.
(Kaja, 2010)
Jag är verkligen inte rädd för att ge dig mitt fulla stöd Björn! Jag vet tyvärr så innerligt väl vad detta med vuxenmobbning innebär. Och jag kan säga att alla de olika påhopp jag läst i media på sistone från olika personer, får dessa personer att bli mindre i mina ögon. Oavsett vem som kommer med dessa påhopp. Däremot måste jag medge att jag inte var förtjust i låten, men jag kan samtidigt säga att jag troligen jublade högre än vad du gjorde när det visade sig att du hade kommit till final! Jag har vittnen här hemma. Det var nästan som om det var jag själv som hade gått till final.
Jag hoppas du orkar stå upp mot alla dessa påhopp, och jag vill personligen ge dig en styrkekram på vägen!
Fortsätt vara dig själv, och lycka till Björn!
(Snödroppar, 2010)
Det känns verkligen som våren nu har kommit. Snön har försvunnit, och isen nere på Mullsjön håller på att smälta bort. Utanför sjunger talgoxen. Visar en vårbild på snödroppar från ett ödetorp norr om Mullsjö, från 2 april 2010. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 50mm. Bländare 2.8 och 1/400 sekund. 100 ISO.
(Sparvhök 1, 2007)
(Sparvhök 2, 2007)
(Sparvhök 3, 2007)
Ibland händer det jag inte kan förklara. Ibland blir det bilder, innan jag egentligen uppfattat att jag fotograferat. Denna serie från Fårö på Gotland, 10 juni 2007, är en sådan serie bilder där jag inte uppfattade vad jag fotograferat förrän efteråt…
Det var ett härligt släpande kvällsljus när jag gick iväg ut för att fotografera. Plötsligt blir jag uppmärksam på att det är ett himla liv på pilfinkarna. Sedan ser jag något som fladdrar till i kvällsljuset. Snabbt slänger jag upp kameran. Skärpan var redan förinställd på ett avstånd jag sedan tidigare lärt mig kan vara ett bra utgångsläge, och ljuset hade jag redan mätt i tillfälle något oväntat skulle dyka upp. Snabbt fick jag motivet i exakt skärpa och jag började direkt tänka bildutsnitt. Sedan en snabb serie med bilder, det blev 4-5 bilder innan situationen var över.
Efteråt kunde jag se att det var en sparvhök, och en underbart utfärgad hanne dessutom. Jag kan se att den fick tag i en pilfink, och fjädrarna från pilfinken flyger i bilden.
(Serien är fotograferat med Nikon D200 och 400mm. Bländare 2.8 och 1/1000 sekund. Manuell ljusmätning och manuell fokus som alltid, och 100 ISO)
(Linjer, 2010)
Det är inte motiven som skapar bilderna, det är fotografen!
Hur lätt är det inte att glömma just detta. Att jag som naturfotograf börjar jaga efter de häftigaste och ovanligaste motiven, en ovanlig fågelart, den mest trolska urskogen, den mest storslagna fällvyn, de mest färggranna höstlöven, den mest dimmiga höstmorgonen, finaste vitsippan eller ett ovanligt lodjur. I tron att det räcker för att det ska bli speciella och bra bilder. Genom hela min karriär har jag upptäckt mer än en gång att det verkligen inte är så. Det är enbart jag, fotografen, och hur jag kan se och sammanställa, som skapar bilderna. Är jag tillräckligt skärpt och vaken för alla intryck, det är då jag kan se bilderna. Inte annars!
Jag brukar ofta återkomma till hur lätt det är för naturfotografen att fastna i de ovanliga motiven. Att svårigheten med att fånga något på bild, är just det som ger de största applåderna. Att det är just i detta som vi har de riktigt bra fotograferna med de bästa bilderna. För att sedan upptäcka att det är just så det inte är egentligen. En tråkig bild på en björn är verkligen inte bättre än en bra bild på några snöfläckar i vägkanten! Så tycker jag, och häri ligger mitt egentliga bildskapande. För det är just BILDER jag är fascinerad av att titta på och studera, inte passiva avbildningar på olika motiv. Och då helst bilder där fotografen säger något, använder sina specifika fingeravtryck, gör en egen tolkning – och utmanar mig som bildbetraktare.
Mer än en gång har jag upptäckt att det faktiskt kan vara icke-motiven som blir de riktigt bra bilderna. För det är just bland dessa icke-motiv som det blir extra tydligt vilken förmåga fotografen har – som bildskapare. Bilden på linjerna är just ett sådant icke-motiv; en ledning (vilken som helst) vid en parkering i Valdres i Norge. Just från en särskild vinkel blev det ett kombinerat linjespel med kondensstrimmorna på himlen, en triangel gav dynamik till bildytan. Ett moln ger dimensioner, och sedan var bara bilden där. Hur enkelt som helst, egentligen.
Vilken förhållande har ni till dessa icke-motiv?
(Talgoxe, 2011)
”Fotografier kan utmana våra föreställningar om världen genom att skapa oväntade samband.”
(Bilden på talgoxen är från Mullsjö, 18 december 2011. Den satt i trädet utanför om jag fotograferade den genom fönstret, men ljuset från en ljusstake i förgrunden. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/250 sekund, på 400 ISO)
(Lappuggla, 2008)
”Om jag i varje given situation enbart ser vad andra ser, då kan man påstå att jag i hög grad är prepresentativ för vår kultur och att jag är ett offer för den.” (S I Hayakawa)
(Lappugglan är fotograferat vid Östansjö söder om Söderhamn i Hälsingland, 29 december 2008. Lappugglan uppehöll sig i området en längre tid, var inte alls skygg och svår att komma nära, och gav mig rätt många bilder. Oftast valde jag att arbeta med mer okonventionella bildidéer och udda perspektiv. Här dök den ner från en telefonledning för att ta en sork, telefonledningen är precis utanför bilden i överkant. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 18mm. Bländare 4 och 1/1250 sekund direkt mot kvällssolen. 100 ISO)
(Backsippa, 2010)
(Groda, 2009)
(Lavskrika, 2010)
(Hussvala och humla, 2009)
(Flugbaggar, 2011)
(Skräddare, 2010)
(Tickor, 2010)
Första gången jag började fotografera med ett fisheyeobjektiv var i 1984, då jag köpte ett 16mm Fisheye-Nikkor. Ett objektiv jag fortfarande har i kameraväskan. Numera sedan några år tillbaka kombinerar jag ofta med en 10-17mm fisheyezoom till mina Pentaxkameror. Ett objektiv med en helt fantastisk närgräns, och när jag bländar ner till minsta bländaröppning för skärpedjupets skull, då kan förgrunden ligga direkt på linsen… Fantastiska dimensioner att arbeta med. Fisheyeobjektiven använder jag till alla motiven i naturen; men faktiskt mest till insekter, blommor och fåglar. Kommer jag riktigt nära blir det ju gigantiska motiv i ett minilandskap…
Här visar jag några av de bilder jag gjort under senare år med fisheyezoomen. Backsippan är från Ljunghems kullar norr om Mullsjö med 10mm och blixt. Grodan är från Gysinge i Gästrikland, med 10mm och blixt. Lavskrikan är från Bergsethskallen på gränsen mellan Dalarna och Norge, med 17mm och blixt. Svalan och humlan är från Landa i Hälsingland, med 16mm. Flugbaggarna är från Ängelstorp norr om Mullsjö, med 10mm. Skräddarna är från Ryfors utanför Mullsjö, med 10mm och blixt. Tickorna är från Ekedalen i Västergötland, med 10mm och blixt. Samtliga bilder är på bländare 22. Tickorna är med 400 ISO, alla de andra med 100 ISO.
(Rådjursfunderingar, 2011)
Jag får ofta frågor om vad som är en bra bild. Vad får mig att välja just den bilden, och sortera bort de andra. Vilken bild är egentligen den bästa, kanske i en serie på ett flertal relativt likartade bilder. Just dessa tankegångar har jag fördjupat mig i under kursen ”Den personliga naturbilden” som jag haft ett flertal gånger genom åren. Bland annat här i Mullsjö under somrarna. Jag utvecklade då ”Niostegsmodellen”, där jag i prioriteringsform går genom de begrepp och funderingar som jag har när jag bedömer de egna bilderna. Den viktigaste tankegången är nummer 1, och sedan fortsätter tankarna ner mot nummer 9. Och samtliga nio punkter är fast förankrade i personliga omdömen – vilket det givetvis ska vara när man bedömer just de enga bilderna.
Prioritet nummer 1 - Bildens omedelbara känsla…
Prioritet nummer 2 - Bilden ska ”dansa” framför ögonen…
Prioritet nummer 3 - Bilden växer med tiden, en ”smygare”…
Prioritet nummer 4 - Bilden ska ha egna ”fingeravtryck”…
Prioritet nummer 5 - När man lyckats fånga något ovanligt…
Prioritet nummer 6 - Bildens tekniska kvaliteter…
Prioritet nummer 7 - Bilden förmedlar ett budskap…
Prioritet nummer 8 - Bilden är ”innovativ”…
Prioritet nummer 9 - Perspektiv och komposition – att bilden ”fungerar”…
(Månsken, 2011)
(En talgoxe, 2012)
(En grönsiska, 2006)
(Två grönfinkar, 2006)
(En blåmes, 2008)
Det finns fågelbilder som är så usla att de blir mycket intressanta… Kanske är dessa fyra fågelbilder i den kategorin. Fyra bilder som är svåra att motstå, fast de är usla, på gränsen till humoristiska. Talgoxen är från Mullsjö. Jag höll på med att fotografera kråkor och kajor mot månen när en talgoxe bara plötsligt pep förbi. Pentax K7, 200mm och 1/2000 sekund. Grönsiskan är från Skatön utanför Söderhamn i Hälsingland. Bilden är från mitt årsprojekt, och just denna dag hade jag ”Mitt i naturen” med mig ut när jag skulle göra dagens bild. Inslaget gick sedan under december 2006 i SVT. Detta är en av bilderna från fotograferingen av en flock grönsiskor som vi mer eller mindre helt oplanerat snubblade över. Nikon D200, 400mm och 1/800 sekund. De två grönfinkarna är från Söderhamn och visar när fåglarna flyger direkt från mig mot kvällshimlen. Nikon D200, 400mm och 1/2500 sekund. Blåmesen är från Ålsjön och är fotograferad under en kurs jag hade. Precis intill baslägret dök plötsligt blåmesen upp och snabbt plockade jag fram kameran och lyckades göra en bild precis när den flög från grenen. Samsung GX-10, 55mm och 1/100 sekund.
Egentligen är det helt obetydligt vilka fågelarter som är i bilderna, och det är nog mer eller mindre omöjligt att artsbestämma dem också. Men det blir en extra rolig grej att också kunna säga vilka arter det är i bilderna. Tycker jag. Eller vad tycker ni?
(Sädesärla, 2010)
Jag är oerhört intresserad i naturen, det är just där som jag har min utgångspunkt som människa. Och därför är det också där som jag har min utgångspunkt som bildskapare. Naturen är vacker och speciell, men naturen är också så mycket mer. Därför är jag inte så intresserad av att enbart visa hur naturen ser ut, i mer generella ögon. För mig är naturen något att uppleva på det rent personliga planet, en meditation och grund för livet i stort. Därför söker jag ofta efter bilder som säger någon mer, än att enbart visa hur något ser ut. Så har jag alltid varit som naturfotograf. Och så kommer jag även i fortsättningen vara.
För mig är en riktigt bra naturbild något som visar en visuell upplevelse, starkt kopplad till fotografen ifråga. Att göra som alla andra, det får mig sällan att stanna till. Ett unikt uttryck, ett levande bildspråk, en ovanlig och udda bildupplevelse, en dold men stark symbolik, en helhet som berättar en hel historia eller att bilden är så speciell att det är hur lätt som helst att se vem som är fotografen. Det personliga fingeravtrycket är det absolut viktigaste, i själva bilden och bildspråket – inte i upplevelsen och motivet.
Detta är vad jag tycker givetvis. Så är en riktigt bra naturbild, för mig.
Denna bild på en sädesärla som satt så fint på taket på den gamla kvarnen vid Ryfors utanför Mullsjö är en sådan bild för mig. Här finns en annorlunda helhet; dels skapad genom en dubbelexponering som ger en softad ingrediens i bilden, men också att jag fotograferade i infrarött något som ger bilden lite udda gråtoner. Den blå himlen blev helt svart och fick sädesärlan att framträda i bilden på ett mer kraftfullt sätt. Softningen ger bilden liv och rörelse, och ett speciellt perspektiv uppstår.
Bilden gjorde jag med Pentax K20D och brännvidden 230mm. Bländare 6.3 och 1/320 sekund (båda exponeringarna). Kameran stod på stativ för att inte få för stora förflyttningar av motiven inom bildkanterna mellan de två exponeringarna. 100 ISO.
(Skata, 2012)
Jag och Malin har precis kommit tillbaka från en kortare kvällspromenad. Kameran följde givetvis med. Man vet ju aldrig. Någon skata, kanske en flock med kajor, en talgoxe eller en större hackspett. När det blir sådana promenader är det ofta de kortare brännvidderna som kommer till användning. Och fåglarna kan komma tillräckligt nära för de kortare brännvidderna. Vi hade precis kommit utanför huset när en skata kom flygande. Upp med kameran och med brännvidden 32mm kunde jag kombinera skatan med trädgrenar och spännande moln. De flesta bilder som jag har på skator har blivit till vid just sådana tillfällen.
Slutartiden var 1/500 sekund och bländare 4. Som vanligt använde jag 100 ISO.
(Tornseglare i kvällsljus, 2010)
Jag vet inte hur många gånger jag fått lyssna på person A när det pratas om person B och person C. Om att B är på det sättet, och C kan man ju inte lita på överhuvudtaget. Tiden går och sedan är A, B och C jättebra vänner – och jag är utanför. Helt utanför, mer eller mindre utfryst av både A, B och C. Sedan försvann även person D och E, för de kände B… Efter ett tag träffar jag person F som ställer mig en massa frågor. Frågor som hela tiden avslutas med: Stämmer verkligen detta Terje?
Jag kan inte annat än dementera. Och de senaste månaderna har jag verkligen fått en fantastisk erfarenhet i att dementera. Och det utan att ge tillbaka med samma mynt. För varför ska det vara så intressant att till F berätta sanningen om A, B, C, D och E. Jag har alltid varit av den meningen att det är mer intressant att prata om det man själv gjort. Vad jag gjort, och att lyssna på vad F gjort senaste tiden. Skitpratare har jag aldrig varit, och jag kommer heller inte vara det. Jag kommer givetvis heller inte berätta här i bloggen om varken A, B, C, D, E och F – där jag med att använda deras riktiga namn skvallrar om en massa. Om hur falsk A är, hur mycket skit om allt och alla som B berättar, hur mycket som C ljuger om, att D har manipulerat själv en massa som fotograf, att jag är grymt besviken på E och att jag inte kan fatta hur någon kan tycka att F är en bra fotograf.
Vad jag vet är rätt mycket! Faktiskt otroligt mycket, och mycket har riktigt ordentligt ”smaskiga” detaljer. Men att knäcka en annan människa på det sättet är låååångt under min värdighet! Och falsk har jag aldrig någonsin varit som människa. Jag ljuger inte, jag är inte ytlig, har inga spetsiga armbågar – och går inte över lik för att få egen framgång. Jag ljög med några av mina egna bilder, som jag redan erkänt ett stort antal gånger i olika media och här i bloggen. Jag har även bett om förlåt till alla jag kunde komma på; både här i bloggen och i olika media. I dagstidningar, i kvällstidningar, i radio och TV. Men jag har inte en enda gång känt något behov av att hämnas på varken A, B, C, D, E eller F. Och person G och H som helt tystnade i detta, där kan man ju undra varför. Är det en tillfällighet att båda dessa börjat umgås med A och B?
Vad som sägs om mig därute har jag tack och lov mycket begränsad insyn i. Men jag är inte dum och korkad. Jag kan räkna ihop 1 + 1…
Vad jag däremot har fått i rikliga mått är ett sagolikt bra tålamod. Både som människa och som fotograf. Den perioden då jag gick för långt med att manipulera är en kort del av mitt liv, som jag nu sätter en parantes runt. Med tiden kommer alltfler förstå. Förhoppningsvis finns det också människor därute som kan sortera. Människor som redan genomskådat A, B, C, D, E, F, G och H. Som förstått och sett det spelet som pågår. Ett spel som tyvärr inte började med de fel jag gjorde. Spelet är tyvärr äldre än så, det har säkerligen pågått så länge människan funnits som art på vår planet.
Frågan är bara varför dessa människor mer eller mindre alltid verkar komma undan. Är det meningen att man ska bli falsk och ytlig, att en skitpratare är de människor som verkligen kommer någon vart här i livet. Vi andra däremot, vi som kan sortera och som inte dömer en annan människa – är det oss det är fel på?
Nåja, bara lite tankar här på lördagsförmiddagen…
(Älgtjur, 2010)
En bildteknik som jag arbetat rätt mycket med under senare år är att inte återge djuren i sin helhet i bilden. Jag har upptäckt att det kan vara lättare att fånga personligheten och uttrycket i ett djur, om jag inte visar djuret i sin helhet i bilden. Jag bryter upp en välkänt form, vilket gör att djurets form blir underordnat uttrycket i djuret. Man går direkt mot ögon och utstrålning, mer än det ”vanliga” sättet man oftast får se och uppleva djuren i naturen. Med jämna mellanrum, när tillfälle finns, så letar jag efter föremål i omgivningen att ställa tillsammans med djuret. Ibland kan dessa föremål också ytterligare förstärka, eller rikta fokus mot djurets uttryck eller utstrålning. Eller djurets personlighet för den delen. Visar här två bilder i denna kategori av bilder, jag har tidigare visat andra sådana bilder och jag kommer säkerligen visa fram flera även framöver.
Älgtjuren är från Baremosse norr om Mullsjö, 18 maj 2010. Rådjuret är från Baremossö, 19 januari 2010. Båda är fotograferade med Nikon D200 och 400mm. Båda bilderna är också med 100 ISO.
Arbetar ni med liknande tekniker för att förstärka uttrycken i djurbilderna?
(Rådjur, 2010)
(Vatten, 2012)
Fick denna kommentar till mitt inlägg ”En medelmåttig och usel fotograf”, vilket givetvis måste betyda att personen ifråga önskar att den ska publiceras. För annars kunde ju orden lämnats till mig över mejl, inte sant. Jag väljer däremot att publicera den här i ett eget inlägg. Just sådana kommentarer brukar vara mellan 3-5 per vecka, och jag väljer i vanliga fall att inte publicera dessa - vilket givetvis också gör dessa personer arga och frustrerade. I ett antal kommentarer från dessa personer har jag fått höra att jag enbart publicerar de kommentarer som är positiva. Men jag har hittills valt att inte publicera kommentarer som denna, då jag inte vill sänka nivån på bloggens innehåll. Jag vill heller inte svärta ner bloggen med en massa sura uppstöt.
Kommentaren jag fick från ”strand” (väljer att inte publicera IP-adress och Internetleverantör):
Ja du har tagit en del fina bilder, och en del fula, och även stulit och manupilerat foton.Va tror du att man ska tycka om dig.Du skriver ju mest en jävla massa smörja.Du bagetaliserar det du gjort, för att sen upphöja dig till nån gud inom foto, och det är du inte.Såg dig på på nätet i en intervju med publish klubben eller vad det va, kan bara säga att jag vart illamående över hur du fortfarande hävdar att allt runt dina lodjur är sant bara att du inte fick rätt bild, hur fan kan du tro på det själv.Du såg ut som en rädd liten råtta, tur för dig att dom va så snälla i sina frågor.Jag bryr mig igentligen inte om foto, men du har fått mig så djävla irreterad över hur du framställer dig själv, så jag hoppas för guds skull att du aldrig mer kommer att tjäna en krona på foto efter det du gjort.flytta till norge jag vill inte ha fler lögnaktiga bidragstagare här
Vet egentligen inte hur jag ska bemöta kommentaren, annat än med orden: Det är synd att du är så irriterad och mår så dåligt med det jag gjort och även hur jag är! Hoppas du mår bättre efterhand, och ett tips kan vara att fullkomligt glömma mig som person – fokusera på det som gör dig lugn. Jag vet ju inte vem du är, så något mer kan jag då inte säga (synd att du gömmer dig under pseudonym och har en mejladress som inte fungerar). Det gör det då svårt för mig att besvara din kommentar via mejl. Något du kanske ska tänka på, om du nu mot förmodan skulle återkomma med flera kommentarer i samma nivå. I övrigt vet jag inte om du har något annat mål med din kommentar, än att du kanske vill få mig att må dåligt. Inte blir jag arg, och inte blir jag sårad. Mer ledsen kanske, men då för din skull.
(Hornuggla, 2010)
”Att behandla det enklaste motivet, den banalaste situationen med mitt starkaste engagemang, det är det som verkligen är att vara kreativ.” (Ernst Haas)
(Hornugglan fotograferade jag i skogarna norr om Mullsjö, 20 juli 2010. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 50mm. Bländare 2.8 och 1/20 sekund. Blixt. 1600 ISO)
(Trollslända, 2011)
”Det märkliga med bildkommunikation är, att de fotografer som har något att säga, sällan behärskar tekniken, och de som behärskar tekniken, sällan har något att säga.” (Mogens Stryhn)
(Bilden på trollsländan är från Trollsjön utanför Mullsjö, 29 juni 2011. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 4 och 1/1250 sekund. 400 ISO)
(Sångsvanar, 2006)
Det har aldrig varit intressant för mig att påpeka för andra om vem som är medelmåttiga och usla fotografer. Det utvecklar inte fotografin, eller naturfotografin för den delen. Genom alla de år jag haft olika fotokurser och föreläsningar har det alltid varit mer intressant att lyfta fram det som är bra, och mer eller mindre ignorera det som är medelmåttigt eller uselt. Alla fotografer har bilder som är mindre bra, och fotograferna själva vet vilka bilder som inte är tillräckligt bra. Vad många fotografer däremot söker efter är koderna till de bra bilderna; alla fotografer vill ju utveckla sitt fotograferande mot bättre bilder. Några vill göra bilder som andra tycker är bra, men det finns även de fotografer som tycker det är viktigare att göra bilder som man själv tycker är bra. För den egna utvecklingens skull.
Vad är en bra bild? Hur ser en bra bild ut? Två frågor som jag ständigt har återkommit till, då det alltid har varit viktigt för andra att få höra mina omdömen. Många har givetvis missuppfattat mig, ibland medvetet, med att jag då på något sätt anser mig ha bättre svar än andra. Vilket jag inte har! Men jag har mina svar, som jag står för – andra fotografer har sina svar. Någon besserwisser har jag aldrig varit, då jag aldrig ansett mig ha bättre svar än andra. Men ömma tår finns ju överallt; så oavsett hur tydlig man varit, så har det alltid kunnat missuppfattas.
Idag finns det fotografer där ute, som på död och liv hela tiden måste ifrågasätta mig och mina bilder. Som tycker det är viktigt att påpeka vilken medelmåttig och usel fotograf jag i grunden är. Några av dessa väljer att gömma sig bakom pseudonym för att vara anonyma, medan andra ser en möjlighet att trycka ner mig som fotograf och även som människa – för att givetvis kunna lyfta fram sig själva. Kanske för att man inte anser sig vara tillräckligt duktig, och sliter med dåligt självförtroende – eller att man anser sig vara missförstådd och tycker att jag fått alldeles för mycket utrymme och uppmärksamhet. ”För att vara så medelmåttig och usel; ser verkligen inga hur dålig han är, den där Terje Hellesø.” Jag måste ju vara helt sjuk i huvudet, ofta helt utan någon verklighetsuppfattning – jag får ju även höra att jag själv skriver de rosande kommentarerna i min egen blogg. Antaganden och misstankar blir verklighet – för alla andra kan ju inte ha fel. Sägs det!
Är det indoktrinering det handlar om? Att om man skriver tillräckligt många gånger hur medelmåttig och usel jag är som fotograf, och att jag skriver kommentarer själv här i min egen blogg då det inte finns några där ute som verkligen kan tycka om min bilder – ja, då är det ju verkligen så. ”Tänka sig att vi verkligen inte upptäckt detta, att man blivit lurad i så många år.” Det påstås att jag manipulerar och indoktrinerar; när det i själva verket kanske är precis tvärtom?
Jag dömer inte andra fotografer; varken deras bilder eller kunnande. Det har jag aldrig gjort, och det kommer jag heller aldrig göra. Men jag fortsätter att göra mina bilder, något jag alltid gjort och kommer fortsätta göra. Även om det skulle innebära att ingen, och då absolut ingen, skulle gilla mina bilder och det jag står för i mitt skapande. Skulle jag bli fullkomligt utfryst eller utskrattad, jag då fortsätter jag iallafall. Jag fotograferar ju för min egen skull, och följer mina egna intentioner i bildskapandet. Jag sätter en parentes runt de fel jag gjorde, då jag manipulerade några av lodjursbilderna (som jag erkänt och skrivit tidigare om här i bloggen). Jag ljög med hur bilderna var gjorda, något jag inte tänker göra flera gånger. Men den jag var innan, och även nu efter det som skett – den fotografen tänker jag fortsätta vara. Oavsett vad nu andra skulle vilja; att det kanske bästa hade varit att jag skulle försvinna helt, eller bli en sjuk och destruktiv människa som ingen skulle lyssna på.
Jag kan inte svara för andra givetvis, men jag kan utgå ifrån mig och mitt eget fotograferande. Och där kan ingen ändra något. Oavsett hur många gånger någon eller några känner behovet av att framställa mig som en medelmåttig eller usel fotograf. Jag vet vad jag gjort, men jag vet också vad jag inte gjort. Och nej, jag har inte skrivit en enda kommentar här i bloggen i ett annat namn! Skriver jag något här i bloggen så gör jag det enbart i mitt eget namn – kanske för att jag inte är så sjuk i huvudet som man gärna vill få alla att tro att jag är?
Och i allt detta så kommer jag heller inte ge tillbaka med samma mynt. Det är rent ut sagt under min värdighet! Dessutom vet jag så innerligt väl att jag inte blir en bättre fotograf och att mina bilder blir bättre, enbart om jag börjar påpeka om hur usel den och den fotografen är. Jag pekar inte ut medelmåttiga eller usla fotografer, för att det givetvis inte har någon betydelse överhuvudtaget. Men det finns många som är duktiga därute, och det finns många riktigt bra bilder att titta på och förundras över. Det är det jag lyfter fram, inget annat!
(Troll, 2010)
(Nyfiken, 1999)
Möts idag av den glädjande nyheten att Sverige fått en ny prinsessa. Prins Daniel och kronprinsessan Victoria fick i morse kl 04.26 en dotter. Jag vill passa på tillfället att sända mina varmaste gratulationer!
Mer info kan ni läsa här.
(Från Hellesøy, 2000)
Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu hemma i Norge, i havsbandet utanför Bergen. Platsen är Hellesøy i Øygarden kommun.
Øygarden kommune er den nordligste kommunen i øygruppen Sotra utenfor Bergen. Kommunen har 4.000 innbyggere. Tradisjonell næringsvei har vært sjøfart og fiske. I dag er imidlertid petroleumsvirksomhet og turisme viktigste næringsveier. Øygarden består – som det fremgår av navnet – av en rekke øyer bundet sammen av nærmere ett dusin broer, omtrent som The Florida Keys. Hellesøyni er den nordligste av disse med fastlandsforbindelse og følgelig sammenlignbar med Key West. På selve Hellesøyni finner du en havn med i hovedsak eldre naustbebyggelse, et nytt fritidsanlegg med leiligheter, flytebrygger og båter samt en stor gjestebrygge. På havnen finner du også en landhandel, en kafé, rutebåten til Hernar – den aller nordligste bebodde øya i Øygarden – og en fantastisk atmosfære skapt av åpent hav, sol, vind og gjestfrihet. Øygarden – og i særdeleshet Hellesøy – er viden kjent for sine naturskjønne omgivelser og sitt gode fiske. På denne idylliske øya tilbyr vi variert maritime opplevelser som fiske, dykking og andre båtsportsaktiviteter. Et godt alternativ er også simpelthen å nyte en masse frisk luft i en rolig og avslappende atmosfære her ute i havkanten. Trenger du kun en båt for en dag for en fiske- eller solskinnstur er vi behjelpelige med det. (Info från hemsidan http://www.hellesoy.no)
Ska jag presentera personliga platser för mig är det svårt att komma ifrån ön Hellesøy, där min släkt på min farfars sida kommer ifrån. Närmare bestämt från gården Methaugen på västra sidan av Hellesøy. En liten idyll där vägen tar slut, längst ute i havsbandet, ungefär 10 mil från Bergen. Själv är jag född i Bergen, men banden till Hellesøy finns där, och många är de gånger som vi varit där och hälsat på familjen. På min farfars farbröder och fastrar, och deras familjer. Jag har genom åren varit där vid många tillfällen även som fotograf. Försökt göra bilder som symboliserar min närhet och släktskap till miljön och landskapet. Många är de tillfällen jag suttit på öns utsida och tittat ut mot öarna utanför; mot Hernar och Lyngøy. Öar utan broförbindelse och där tiden stannat. Med båt har jag tagit mig ut till dessa öar, idyller längst där ute i havsbandet. Som ett litet Saltkråkan…
Hellesøy är en liten ö, och stora delar är kulturmark. Men på utsidan bland klipporna har jag hittat mina smultronställen som landskapsfotograf. För fågelfotografen har jag kunnat glädjas av den lilla populationen av tofsmes i de små bestånden av planterad tallskog. Annars är stenskvättan en karaktärsfågel på Hellesøy, och numera kan man också glädjas över att få se havsörn med jämna mellanrum. Hellesøy är en verklig idyll, och en underbar plats, som jag starkt kan rekommendera som fotograf. Om du har extra tid över kan du ta båten över till Lyngøy eller Hernar.
(Vattenyta, 2011)
”Allt jag tycker är spännande ska jag fotografera – inte för att leta efter något ovanligt, utan för att göra det vanliga ovanligt.” (Jørn Bøhmer Olsen & Rolf Sørensen)
(Bilden på vattenytan är från Ryfors utanför Mullsjö, 1 juli 2011. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/25 sekund. Kameran var inställd i svartvitt läge och infrarött. 100 ISO)
(Vitsippa, 2010)
”Högsta formen av fotografering är att förvandla något från vad det är, till det jag vill det ska vara.” (Ernst Haas)
(Bilden på vitsippan är från Risa utanför Mullsjö, 30 april 2010. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 50mm. Bländare 2.8 och 1/1250 sekund. Bilden är en multiexponering, olika bilder med olika skärpeplan på samma vitsippa. 100 ISO)
(Skomakartorpet, 2004)
Det finns platser som är oerhört speciella, utan att jag direkt kan säga varför. Platser som haft och har stor betydelse för mig som person och bildskapare. Vissa av dessa platser har även påverkat mig i så stor grad att jag förändrat mitt skapande, att jag fått ett annat perspektiv till livet och till mig själv. I denna serie i bloggen tänker jag presentera dessa platser för er. Kanske kan jag ge er tips på intressanta fotoplatser, kanske kan jag tipsa er om ställen där ni själv också kommer upptäcka något speciellt. Kanske kan även ni känna av att platserna är speciella. I vilket fall så kommer jag framöver presentera några av de platser som är mest speciella för mig som människa och som bildskapare. Jag fortsätter nu i Hälsingland, inte långt från Söderhamn. Platsen är Kilbo intill Svedja i Mo socken.
Där hittade jag och Malin det gamla soldattorpet Wesths under hösten 2004. Där hade en skomakare bott och verkat fram till 1960-talet. Hans änka levde kvar i torpet en bra bit in på 1970-talet. Vi vet inte så mycket mer om platsen, annat än att vi under fem år följde ödetorpet och det sorgliga förfallet. Från början fanns det både dörr och fönster. Sedan försvann dörren. Sedan rensades torpet på allehanda föremål av värden. Sedan rasade taket in efter en snörik vinter. Nu har vi inte varit där sedan 2009, om torpet fortfarande finns kvar vet vi inte. Förfallet gick ju alldeles för snabbt under de fem åren vi följde ödetorpet.
Vi hade ett antal ödetorp som vi följde under dessa år som exemplvis även Östbo och Mosstorpet. Men Kilbo blev på något sätt favoritplatsen; det utvecklades ett personligt förhållande till platsen. Vi kände oss på något sätt hemma när vi kom hit. Dessutom satt ofta sparvugglan och flöjtade i träden precis vid torpet, och i ett av bergen i närheten ropade berguven.
Det blev många bilder från Kilbo, och ofta blev det svartvita bilder. Kanske för att det svartvita kändes som det mest rätta, jag vet inte. Nästa gång vi åker till Hälsingland måste vi titta till skomakartorpet i Kilbo igen…
(Sidensvans, 2011)
”Variera dig när du fotograferar. Inget är givet, inget är mer riktigt än något annat.”
(Bilden på sidensvansen är från Mullsjö, 1 november 2011. Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/800 sekund. 400 ISO)
(Höstbäck, 2010)
”En dynamisk bild som inte släpper taget har ofta det vanliga och triviala till vänster, det ovanliga och originella till höger, och det mystiska och abstrakta i mitten.”
(Bilden är från Dorstorp norr om Mullsjö, 16 oktober 2010. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 28mm. Bländare 8 och 1/10 sekund. 50 ISO)
(Höst, 2011)
”I varje konstart är målet enkelhet, men att uppnå enkelhet är något av det svåraste som finns.” (Pete Turner)
(Bilden är från Jönköping i Småland, 25 november 2011. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 120mm. Bländare 8 och 1/30 sekund. 400 ISO)
(Softfilter, 1996)
(Repigt glasfilter + sepiafilter, 1989)
(Kraftigt snöfall, 2002)
(Vaselin + avtonat gråfilter, 1997)
(Lång slutartid, 1999)
Det finns många sätt att softa eller diffusera bilderna. Bilder som några definierar som ”suddiga”, men där skärpan egentligen är alldeles exakt. Att softa eller diffusera är för mig sätt att skapa ett skimmer i bilderna, som kan skapa känslan av rörelse eller att något vibbrerar. Ibland använder jag softfilter eller diffuseringsfilter, ibland använder jag ett repigt glasfilter som ger slöjor i bilden eller så multiexponerar jag i olika former. Kraftigt snöfall eller tät dimma är underbara ljusförhållanden för just denna form för bilder, eller så väljer längre slutartider där motiven rör sig. Ofta väljer även jag att röra mig för att skapa spännande abstraktioner.
Översta bilden med softfilter är från vulkanen Eldfell på Heimaey på Island. Nikon F3 och 270mm. Vassen i sepiaton är från Ängelholm i Skåne. Nikon F3 och 28mm. Det kraftiga snöfallet är från Grövelsjön i Dalarna, med Nikon F5 och 400mm. Bilden med vaselin är från Glumslövs backar i Skåne, med Nikon F3 och 28mm. Skymningsbilden på lång slutartid (runt 2-3 minuter) är från Byrums raukar på Öland. Det är Blå Jungfrun man ser i bilden. Nikon F3 och 270mm.
De inskannade filerna är nästan identiska med de analoga diabilderna.
(Kajor, 2012)
”Jag ska kunna se allt i en scen för att kunna välja ut allt jag tycker är intressant.”
(Bilden är från Mullsjö, 17 februari 2012. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 250mm. Bländare 6.3 och 1/40 sekund. 100 ISO)
(Frost, 2012)
”Det är lika viktigt att veta vad jag ska ha med i bilden, som det är att veta vad jag ska undvara.”
(Bilden är från fönstret på ett ödetorp utanför Mullsjö, 8 februari 2012. Kameran var Pentax K20D och brännvidden 100mm. Bländare 5.6 och 1/100 sekund. Rödfilter. 100 ISO)
