Jag brukar inte vara så upptagen med att göra de mer ”vanliga” eller ”klassiska” fågelbilderna. Och denna svartvita bild på en kaja från 11 oktober 2006 tillhör nog också den mer ”udda” bildkategorin. Att det är en kaja som flyger där har egentligen inte så stor betydelse heller, då bilden mer är av symbolisk karaktär än att just visa en kaja i flykt.

(Nikon D200, 18mm, bländare 5.6, 1/125 sekund och 100 ISO)

Fortsätter med att visa en bild där jag kombinerat månen med en fågel. Genom åren har det blivit rätt många sådana bilder. Denna bild är från Flaket utanför Söderhamn i Hälsingland, 10 januari 2007.

(Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/320 sekund och 100 ISO)

(Tornseglare 2, 2013)

Att avsluta den norska nationaldagen med att fotografera tornseglare mot halvmånen är inte helt fel.

Bilderna är självklart gjorda i kameran och inte i datorn efteråt, om du någon skulle undra.

1 – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/800 sekund och 100 ISO.
2 – Nikon D200, 400mm, bländare 2.8, 1/640 sekund och 100 ISO.

(Kaja, 2013)

Idag är det extra trevligt att sitta på balkongen… Kanske inte för den äckliga värmen, men mest för att det är Norges nationaldag och att jag har en sådan härlig färgklick som förgrund till de passerande fåglarna. Här ser ni en fiskmås och sedan en kaja som passerar.

Tornseglarna har också kommit, så det kan kanske bli flera fågelbilder med norska flaggan. Vi får se. Det är ju inte alltid fåglarna passerar så att det blir bra…

Dessutom använder jag vidvinkel, vilket inte gör det lättare precis.

Ute är det sommar och riktigt varmt. Därför tänkte jag nu bjuda på en riktig vinterbild, från 15 december 2006.

Idag er det 17 mai, Norges nasjonaldag! Jeg vil derfor passe på å sende alle mine varmeste gratulasjoner til mine norske landsmenn.

Gratulerer med dagen!

(Selvfølgelig flagrer det norske flagget så fint i sommervinden her på vår balkong i Mullsjö idag)

Det händer att jag gör en fel artbestämning av fåglar. Ibland av ren okunnighet, men då och då av rent slarv. Som denna bild som finns med i boken ”Året” från 21 oktober 2006. I boken står det gulsparv. Trodde direkt när jag fotograferade att det var en gulsparv, då det även fanns andra gulsparvar på samma plats vid detta tillfälle. Därför har jag heller inte tittat på bilden med de ögonen senare heller.

Satt nu och tittade bland mina bilder på gulsparv i arkivet och fastnade för just denna bild. Något kändes inte helt rätt. Tog fram fågelhandboken för att titta lite närmare. Det visade sig att detta är en bild på en hona/ungfågel av ortolansparv.

Därmed har jag fotograferat ortolansparv tidigare än jag trott. Sedan tidigare har jag rätt många bilder på ortolansparv från maj 2009.

Där ser man hur fel det ibland kan bli…

(Storskrake 1, 2013)

(Storskrake 2, 2013)

(Storskrake 3, 2013)

Fyra bilder på storskrakeparet vid Hulukvarn igår. Samtliga fotograferade med  Pentax K20D och 250mm.

(Storskrake, 2013)

(Grå flugsnappare, 2013)

(Härmsångare, 2013)

(Gräsänder, 2013)

(Pestskråp, 2013)

Var en tur till Jönköping idag och mellan olika ärenden blev det tid över för att rekognosera med kameran. Hittade till en underbar oas i västra delarna av staden. Platsen heter Hulukvarn och här var det både vattenfall och små idylliska dammar. Dessutom var det frodigt med rik växtlighet och ett spännande fågelliv. Jag hittade bland annat mängder av pestskråp, en nära släktning till den mer välbekanta tussilagon. Från träden sjöng både härmsångare och svarthätta.

Det blev bara en knapp halvtimme denna gång. Men hit kommer jag garanterat återvända och då givetvis ge platsen ännu mer tid. Man hinner ju inte så mycket på en halvtimme.

Ett möte från Mullsjöskogarna igår. Nikon D200 och 400mm.

Jag började arbeta som naturfotograf i slutet av maj 1983. Minns fortfarande att jag hade 5 000 kronor i årsinkomst under det första året…

Sedan dess har det bara fortsatt. Och nu har jag hållit på i 30 år! Helt otroligt vad snabbt tiden gått.

Jag har aldrig varit en naturfotograf som huvudsakligen levt på att sälja bilder eller göra olika fotouppdrag. Även om det blivit ett antal sålda bilder och ett antal uppdrag genom åren. Min huvudsakliga inkomstkälla har varit fotokurser, föreläsningar, böcker och artiklar/reportage till olika tidskrifter.

Detta håller jag fortfarande på med och jag räknar med att det kommer bli minst 30 år till.

Hur jag ska fira jubileet? Tror jag ska ta mig ut i skogen, sätta mig vid en trädstam – och bara njuta!

Ännu en ny bild, denna gång en dubbelexponering på en sädesärla och en kanadagås tillsammans. Jag gjorde en bild med skärpa på sädesärlan och sedan en bild där allt var lite i oskärpa, för att få en softad effekt i bilden.

(Pentax K20D, 220mm, bländare 6.3, 1/640 sekund, dubbelexponering och 100 ISO)

Visar en ny bild på vitsippor från Mullsjöskogarna.

(Pentax K7, 11mm, bländare 22, 1/80 sekund, blixt och 100 ISO)

En bild från Mullsjöskogarna idag. Övriga ord är överflödiga…

(Pentax K20D och 93mm)

När vi hälsade på paddorna som hastigast vid sjön igår så kom en padda snabbt simmande mot oss direkt när vi satte oss vid stranden. Det var som om han kände igen oss… Vi fylldes då av samma varma känsla som vi hade tidigare när vår katt Snusen levde. Hade vi varit iväg en kort sväng och kom hem så blev vi alltid välkomnade av en alltid lika glad Snusen. Denna genuina värme och glädje, som är så oerhört viktig i vardagen – och som ger vardagen en rikedom vi alla behöver!

En genuin känsla och reaktion, någonting ärligt och öppet – tror det måste vara den största gåvan man kan ge till en annan individ. Till ett annat djur eller en annan människa.

Samtidigt är det genuina något alltmer sällsynt i dagens samhälle. Hur många kan med handen på hjärtat säga att man är genuin med alla sina känslor och reaktioner. Att glädjen och värmen är fullkomligt på riktigt?

Den ständiga kampen mot det ytliga är ett välbekant fenomen för de flesta konstnärer. Något konsten har kämpat med i alla tider. Hur många gillar egentligen min bild fullkomligt på riktigt?

Kan människor glädjas på riktigt över en annan människas framgångar utan att också samtidigt kämpa med avundsjuka, bitterhet eller ett missnöje över de egna bristande framgångarna? Gillar vi något enbart för att få något tillbaka? Kan vi glädjas över något av djupare skäl än ren lättja? Är vi snälla och tillmötesgående mot andra människor av ren hövlighet?

Kan vi verkligen genuint älska en annan människa, ett annat djur, naturen eller vår omgivning med vänner och bekanta? Finns det konst som är gjort av ren och genuin skaparglädje – helt utan att konstnären också vill få egna framgångar och hyllningar? Kan vi som också hyllar konstnären verkligen ”ta in” konstverket på ett så öppet och genuint sätt som möjligt – utan att vi ser det som en bra investering för framtiden. Eller att konstverket råkar passa så bra rent färgmässigt till den nya soffgruppen i vardagsrummet?

Går vi på en föreläsning av en fotograf för att vi gillar fotografens bilder eller för att vi vill få ett recept till hur våra egna bilder kan bli minst lika bra? Köper vi en ny bok för att enbart underhålla oss själva under några timmar, och att boken sedan hamnar i glömska i bokhyllan? Köper vi enbart musik för att ha något ”trevligt” och ”passande” ljud i bakgrunden? Går vi på teater eller operan enbart för att visa för andra att man har uppnått en viss social status?

Om en bild på Facebook fått 50 gillningar, vad säger detta egentligen, om sedan ingen kommit med några kommentarer? Om man länkar till ett blogginlägg på Facebook, och länken får 30 gillningar – men ingen har klickat på länken och verkligen läst blogginlägget – vad säger då detta? Om någon börjar lämna enkla och trevliga kommentarer till bilderna, men sedan slutar då man inte direkt fått enkla och trevliga kommentarer tillbaka – varför var man då trevlig från första början?

Varför är vi intresserade av naturfotografi, egentligen?

Jag har mött fotografer som varit i Grand Canyon och gjort mängder av dekorativa landskapsbilder, men när jag börjar prata med dem om yavapaikulturen blir de förundrade och vet inte vad jag pratar om. Tänk vad detta hade kunnat berika upplevelsen när man stod där med sin kamera och fångade det rodnande morgonljuset. Eller var den välexponerade och välkomponerade bilden det viktigaste – för de egna fotografiska framgångarna?

Been there done that… Eller gäller bara ett hövligt ”tack för inspirationen och underhållningen” – för att sedan skynda vidare mot nästa upplevelse. Och nästa…

För att vi aldrig har tid för annat än oss själva?

Det har blivit rätt många bilder på paddor den senaste tiden, som ni säkerligen märkt även här i bloggen. Visar en bild på en padda precis när den simmar över vattenytan. Det blev en speciell bild med ringarna på vattnet, den blundande paddan och uttrycket i bilden.

(Nikon D200, 180mm, bl 3.5, 1/125 sek och 100 ISO)

(Fossil 1, 1995)

(Evigheten, 1998)

(Fossil 2, 1996)

Visar en serie landskapsbilder från Byrums raukar på norra Öland. Samtliga bilder är med Nikon F3 och 28mm på bländare 22. Avtonat gråfilter över himlen på samtliga bilder. Alla bilder är med Fujichrome Velvia på 50 ISO.

Var en tur till paddorna igen idag. Det var inte samma aktivitet som igår och efter ett tag kom ett kraftigt skyfall. Gjorde några bilder med fisheyeobjektiv på 10mm. Här en bild där jag använt blixt på paddan i förgrunden. I bakgrunden står Malin och Bea.

Upptäckte även att det var stor aktivitet på blodiglarna. Försökte få en av dem att sätta sig på handen, men den var lite feg så det blev inget…

Det blev en speciell bild på paddan där man även ser ytspänningen i vattenytan.

(Pentax K7 och 10mm)

Det var en underbar dag i Mullsjöskogarna igår. En riktigt varm och fin vårdag – något göken också verkade uppskatta. Nu har alltså även göken anlänt, vi fick höra den vid två olika tillfällen!

Fotograferade olika skogsbilder i både färg och svartvitt, de flesta olika former för dubbel- och multiexponeringar. Stannade även ett tag i makrovärlden bland vårfryle, vitsippor och lungört. Vid skogssjön var det en intensiv paddlek och storlommen simmade lugnt på den nästan spegelblanka ytan.

Vi stannade ute till sent på kvällen.

I början av min fotokarriär så hände det att jag deltog i olika fototävlingar. Min största framgång i tävlingssammanhang var när jag blev Årets Naturfotograf 1987 i Norge, då jag fick både en första och tredje plats i en naturfototävling som anordnades av tidningen Vi Menn. En tävling som pågick under flera år med naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen som jury. Jag har även tävlat i några av de fotoklubbar jag varit medlem i genom åren. Men de senaste 10-15 åren har jag lagt det med tävlingar helt åt sidan. Jag fotograferar ju inte för att tävla, jag fotograferar för att skapa bilder efter mitt eget huvud. Inte får att få eventuella godkännanden av en jury.

Att skapa kan ju aldrig bli något man tävlar med. Trots det är fototävlingar en av de vanligaste formerna för många fotografer att få visa fram sina bilder. Jag har aldrig förstått varför! Det är lika omöjligt att tävla i bilder som att tävla i musik. Trots det tävlar vi i musik också hela tiden…

Vem är bästa fotografen? Vem har bästa bilden på en bäver eller en havsörn? Ja, inte vet jag… Och jag bryr mig inte heller! Min fotografiska verksamhet handlar helt och hållet om att göra bilder. Att vara ute i naturen bland motiven – och att hela tiden kunna förmedla något genom mina bilder. Något eget.

(Padda, 2013)

Jag fotograferar heller inte för att bli bäst. Jag visar heller inte fram mina bilder för att andra ska tycka att jag är bäst. Det är inte alls viktigt för mig, det viktiga är om mina bilder kan förmedla något – från mig till andra. Helt och hållet på bildmässiga grunder – och där mina bilder förmedlar något som är typiskt för mig.

Det finns fotografer som med dödens allvar vill säga till mig att just den eller den bilden inte är tillräckligt bra. Att jag inte är lika bra som den eller den fotografen, eller att det finns någon fotograf från norra Polen eller västra Australien som minsann gjort bättre bilder på månen eller solen… Jaha, har det någon betydelse? Inte för mig!

Jag följer mina helt egna intentioner i mitt fotograferande. Andra fotografers bilder finns inte som förlagor, om någon annan fotograf vunnit en tävling med den eller den bilden – så är det heller inte viktigt för mig att göra något liknande. Varför skulle jag göra det? Andra fotografers bilder är ju just det; andra fotografers bilder!

(Krucifix, 2013)

Om andra inspireras av mina bilder, eller att jag inspireras av andras bilder – det är något helt annat. Att inspireras är ju något helt annat än att kopiera. Att inte enbart vilja ha andras bilder för att få egen framgång. Just det ja; framgång, framgång, framgång… Vinster, klapp på axeln, gratulationer, hyllningar.

Men också en allt större frustration med stress, missnöje eller avundsjuka. För att man inte lyckats, eller lyckats lika bra eller helst ännu bättre, än de andra fotograferna. Och om man inte lyckas med det man vill så tröttnar man. Kanske av besvikelse eller uppgivenhet.

Jag undrar då lite försiktigt; varför fick fotograferandet inte enbart vara just det som det skulle vara. Att bara få fotografera, att få utlopp för den egna kreativiteten och skaparglädjen.

Var den någon som undrade varför jag inte tappat inspirationen efter så många år? Var det någon som också undrade över hur jag kunnat arbeta fram en egen bildstil?

Gissa…

(Ögon, 2013)

På min födelsedag fick jag en mycket intressant present från en god vän. En fotokatalog från 1957 med namnet Victor foto handbok, tydligen ett fotoföretag på Kungsportsplatsen 1 i Göteborg. Katalogen innehåller ingen information om företaget, så jag vet inget mer än så. Men det är fascinerande att titta på alla de olika produkter som fanns på marknaden för de fotointresserade i 1957 – och inte minst vad allt kostade på den tiden.

I början av katalogen kan jag läsa följande text: ”Fotografin har blivit en fängslande hobby, en njutbar avkoppling, ett universellt hjälpmedel. Den har ett grepp om människan som aldrig förr. Man har fordringar. Man har personliga användningsområden och olika resurser. Denna katalog har kommit till för er som inte har tid eller möjligheter att personligen göra en generalmönstring i den djungel av olika kameratyper och tillbehör som nu finns. Den vill ge er en koncis och överskådlig orientering om marknadens förnämsta fotoartiklar. Och behöver ni ha närmare upplysningar eller råd i särskilda frågor, så tveka inte att vända er till oss så att vi gemensamt kan finna en lösning som passar er!”

När jag tittar genom katalogen kan jag inte låta bli att reagera på priserna. Det var verkligen inte billigt att fotografera på den tiden! Riktigt nog kostade en Hasselblad 500 C ”bara” 2040 kronor. Och då fick man ett 80mm objektiv, objektivlock, rullfilmsmagasin, nackrem, kabelkrok och mask till magasin 16 på köpet… Men om man räknar om priset till dagens penningvärde (du multiplicerar med 25), så blir det 51 000 kronor! Nu är Hasselblad även dyra kameror idag, men skillnaden mellan en Hasselblad och en enkel systemkamera var inte så stor på den tiden. En sådan av märket Retina Reflex kostade 795 kronor, vilket motsvarar 19 875 kronor. Då fick du riktigt nog med på köpet en filmrulle på 20 eller 36 bilder och ett 50mm normalobjektiv… Du hade slutartider mellan 1 sekund och 1/500 sekund, kameran hade inbyggd självutlösare och även exponeringstal. Dessutom hade du en stativgänga av engelsk typ (lite större än dagens). Någon inbyggd ljusmätare fanns givetvis inte i kameran!

En diarulle från Kodachrome på 36 bilder kostade 26,50 (motsvarar 662 kronor idag), och då var framkallningskostnaden med i priset. En färgnegativ film som Agfacolor på 35 bilder kostade 13,50 (idag skulle det vara 337 kronor), men då tillkommer extra kostnader för framkallning och sedan papperskopiering (som också var fruktansvärt dyrt på den tiden). En svartvit filmrulle som Kodak Tri-X (200 ISO på den tiden) med 36 bilder kostade 5,60 (vilket blir 140 kronor idag). Inte konstigt att de flesta fotograferade i svartvitt på den tiden! Och dessutom tänkte till lite extra innan varje exponering.

Ser att en vanlig filmduk (125 cm x 125 cm) kostade 307 kronor (7675 kronor)…

Katalogen innehåller olika avdelningar eller kapitel från A till K. A är om Rullfilms- och småbildskameror. Av någon outgrundlig anledning saknas B. C handlar om Smalfilmning och filmprojektion. D handlar om Diverse tillbehör. E saknas också! F handlar om Negativmaterial i svartvitt. G handlar om Papper. H handlar om Mörkrum och laboratorier. I saknas! J handlar om Preparat och kemikalier. Slutligen handlar K om Efterbehandlingstillbehör.

Med andra ord allt det som den tidens fotografer behövde för sin fotohobby…

Det var verkligen dyrt att fotografera 1957! Allt var verkligen inte bättre förr i tiden…

Har precis kommit tillbaka från en kortare kvällsrunda i Mullsjöskogarna. Fick ett extremt nära möte med en skogshare. Så nära att det även blev en bild på ett spindeldjur – en fästing… Nikon D200 och 400mm.

Ni ser väl fästingen?

Ett fint möte i kvällsljuset nu ikväll, en tjäderhöna. Nikon D200 och 400mm.

Titeln kan kännas något brutal, men orden kommer från en kommentar jag fick från Jan Larsson under mitt tidigare blogginlägg Torsdagstankar: ”Jag funderar om inte just naturfotografin håller på att självdö. Just som du nämner, alla dessa bilder som väller över oss. För några decennier sedan kunde en fotograf som fotade en porlande bäck med dia, vara hyfsat unik. Inte bara för att han hade ett speciellt bildspråk, utan också för att det var så mycket svårare att få den där bilden med rätt ljus och mättnad. Idag går det att ordna i efterhand. Photoshop är ett bra verktyg, men det gör också att det idag finns tusentals bilder på den där porlande bäcken. Samtliga är också av lika bra kvalitet som den där diabilden på 80-talet. Frågan är – hur utvecklar man fotografin från här? Naturfotograferingen – har den någon framtid i mediebruset?”

Jag har mött dessa funderingar under flera år; dels i kommentarer här i bloggen, men också under olika fotokurser och efter ett antal av mina föreläsningar. Och jag upplever funderingarna som verkliga och att naturfotografin borde diskutera detta i större utsträckning. För hur ser framtiden egentligen ut för naturfotografin?

Ett stort problem inom naturfotografin och fotografin i stort är att antalet nybörjare står för uppåt 95 procent. De flesta har inte fotograferat mer än högst två år. Så har det alltid varit – och troligtvis kommer det vara så även framöver. Jag har tidigare skrivit om detta i blogginlägget 730 dagar. Ett inlägg som kan verka något cyniskt, men som grundar sig på en diskussion jag hade med en redaktör för ett antal år sedan.

Tyvärr håller fotointresset sällan längre än två år, därför blir antalet bilder av nybörjarkvalitet och nybörjarnyfikenhet alltid stort. Därför återkommer de samma bilderna varje år; de softade vitsippsbilderna återkommer i tusental varje april och maj, solnedgångarna ute vid kusten på högkant med stort skärpedjup dyker upp i flera tusen efter varje industrisemester, havsörnen i torrakan från det inhyrda örngömslet – och även ett stort antal gäspande lejon, zebror och flodhästar från senaste safarin till Kenya.

Jag har hållit på med naturfoto sedan 1973, så jag kan faktiskt säga att jag sett det mesta tidigare. Hur många gånger som helst, om jag ska vara helt ärlig. Och varje år är det någon ny som upptäcker den fantastiska naturfotohobbyn och vill prova på några vitsippor, solnedgångar eller havsörnar – och kanske investerar i en fotosafari till Kenya.

Så länge andelen nybörjare är så stor blir det svårt att hitta tydliga vägar för att utveckla naturfotografin. Visst kan ny och mer avancerat fotoutrustning underlätta, men med facit i hand så blir det inte så. Antalet skarpa bilder ökar med autofokus, antalet skarpa flyktbilder på fåglar ökar med objektivkvaliteten, antalet fina närbilder på vitsippor ökar med att närgränsen blir bättre på makroobjektiven. Men bildspråket utvecklas inte!

Och på olika communities på Internet för fotografer ser man sällan diskussioner kring fotografisk uttryck och bildspråk, då de flesta aktiva i forumen är nybörjare och inte fotograferat så länge – därför ser man inte behovet och nödvändigheten av att diskutera de mer ”flummiga” funderingarna.

Däremot kan man ju se att antalet fotografer mångdubblats med den digitala tekniken; så antalet fotografiska bilder mer eller mindre dränker Internet på olika forum, bloggar och hemsidor. Att se flera tusen nya bilder varje dygn är inga problem, tror ingen idag saknar tillgången på fotografiska bilder… Men bilderna är ofta endimensionella, fulla av en nybörjares upptäckarglädje – det mer avancerade bildspråket får man fortfarande leta efter. Nu som då.

Detta kan kanske på sikt utveckla betydelsen av att bilderna måste vara ”mer speciella” för att urskiljas ur den stora mängden. Inte genom teknik, utan genom ett särskilt bildspråk – en speciell fotografisk stil med tydliga fingeravtryck från fotografen. Kanske blir det ett större behov för mer abstrakta bilder, bilder med mer symbolik – och givetvis bilder med tydligare udda bildlösningar.

De mer erfarna fotograferna (de som fotograferat mer än två år) har här ett stort ansvar. Att inte fortsätta att gömma sig bakom yrkeshemligheter, att inte fortsätta att hålla stenhårt på sina konventioner och normer. Att vara öppna och behålla sin nyfikenhet för det fotografiska bildskapandet; utan att ”trycka ner” andra och mer färska fotografer.

Alla måste inte göra det samma, alla måste inte ha samma smak – det finns inte enbart ett sätt som är det rätta. Mångfalden och kreativiteten måste framöver vara ledstjärnor för att utveckla naturfotografin och fotografin i stort. Och sedan måste vi alla kunna motivera och stimulera alla dessa nybörjare, så att antalet erfarna fotografer blir mycket större.

Hur det blir får framtiden visa. Jag vågar mig inte på att sia för mycket om hur morgondagens naturfotografi kommer bli. Men jag kan lova att jag fortsätter med mitt sätt att fotografera, fortsätter att skriva om fotografi och naturfotografi, fortsätter föreläsa och undervisa – med just den förhoppningen att det kan få så många som möjligt att fortsätta med sitt fotograferande.

Vad tycker ni?
_______________________

Kom på en sak till: När vi arrangerade första fotofestivalen här i Mullsjö lyckades jag få hit Bruno Barbey som föreläsare och utställare. Tyvärr drog han minst publik, vilket skulle kunna jämföras med att Rolling Stones skulle komma till en rockfestival och haft lägsta publiksiffran. Föga troligt! Problemet med fotografin är att de flesta har ingen större koll en längre period än dessa två åren, då de flesta är nybörjare och enbart kan utgå från sina egna preferenser.

En bild från Söderhamn i Hälsingland, 14 juli 2006. Har sett att bilden publicerats på Internet av andra, utan mitt tillstånd. Bland annat såg jag bilden i en blogg, och mitt namn som fotograf fanns inte ens med. Bilden finns med i boken ”Året” och finns även som en jätteutskrift i 2×4 meter.

(Nikon D100, 105mm, bl 5.6, 1/1600 sek och 200 ISO)

(Padda 2, 2013)

(Padda 3, 2013)

(Paddor, 2013)

(Simmande padda underifrån, 2013)

Visar en serie bilder på paddor från igår. Samtliga med Pentax K7 och fisheyeobjektiv på 10mm och 11mm. Med små bländaröppningar för skärpedjupets skull, ibland rätt långa slutartider, ibland med blixt – så blev det rätt många ovanliga bilder.

Det blev en tur till paddorna även idag. Här en bild i kraftigt motljus, det är solen som speglar sig i vattnet.

(Pentax K7 och 11mm)

Avslutar denna gång med en bild på padda och skräddare tillsammans, med speglingar från björkar. Här använde jag Pentax K20D och 38mm.

(Padda 2, 2013)

(Padda 3, 2013)

(Padda 4, 2013)

Visar en serie bilder där paddorna simmar eller dyker, och där jag dessutom arbetat med rörliga speglingar som ger en mer impressionistisk känsla. Pentax K20D och 250mm.