TERJE HELLESØ

Been there done that…

(Skogshare, 1998)

När vi hälsade på paddorna som hastigast vid sjön igår så kom en padda snabbt simmande mot oss direkt när vi satte oss vid stranden. Det var som om han kände igen oss… Vi fylldes då av samma varma känsla som vi hade tidigare när vår katt Snusen levde. Hade vi varit iväg en kort sväng och kom hem så blev vi alltid välkomnade av en alltid lika glad Snusen. Denna genuina värme och glädje, som är så oerhört viktig i vardagen – och som ger vardagen en rikedom vi alla behöver!

En genuin känsla och reaktion, någonting ärligt och öppet – tror det måste vara den största gåvan man kan ge till en annan individ. Till ett annat djur eller en annan människa.

Samtidigt är det genuina något alltmer sällsynt i dagens samhälle. Hur många kan med handen på hjärtat säga att man är genuin med alla sina känslor och reaktioner. Att glädjen och värmen är fullkomligt på riktigt?

Den ständiga kampen mot det ytliga är ett välbekant fenomen för de flesta konstnärer. Något konsten har kämpat med i alla tider. Hur många gillar egentligen min bild fullkomligt på riktigt?

Kan människor glädjas på riktigt över en annan människas framgångar utan att också samtidigt kämpa med avundsjuka, bitterhet eller ett missnöje över de egna bristande framgångarna? Gillar vi något enbart för att få något tillbaka? Kan vi glädjas över något av djupare skäl än ren lättja? Är vi snälla och tillmötesgående mot andra människor av ren hövlighet?

Kan vi verkligen genuint älska en annan människa, ett annat djur, naturen eller vår omgivning med vänner och bekanta? Finns det konst som är gjort av ren och genuin skaparglädje – helt utan att konstnären också vill få egna framgångar och hyllningar? Kan vi som också hyllar konstnären verkligen ”ta in” konstverket på ett så öppet och genuint sätt som möjligt – utan att vi ser det som en bra investering för framtiden. Eller att konstverket råkar passa så bra rent färgmässigt till den nya soffgruppen i vardagsrummet?

Går vi på en föreläsning av en fotograf för att vi gillar fotografens bilder eller för att vi vill få ett recept till hur våra egna bilder kan bli minst lika bra? Köper vi en ny bok för att enbart underhålla oss själva under några timmar, och att boken sedan hamnar i glömska i bokhyllan? Köper vi enbart musik för att ha något ”trevligt” och ”passande” ljud i bakgrunden? Går vi på teater eller operan enbart för att visa för andra att man har uppnått en viss social status?

Om en bild på Facebook fått 50 gillningar, vad säger detta egentligen, om sedan ingen kommit med några kommentarer? Om man länkar till ett blogginlägg på Facebook, och länken får 30 gillningar – men ingen har klickat på länken och verkligen läst blogginlägget – vad säger då detta? Om någon börjar lämna enkla och trevliga kommentarer till bilderna, men sedan slutar då man inte direkt fått enkla och trevliga kommentarer tillbaka – varför var man då trevlig från första början?

Varför är vi intresserade av naturfotografi, egentligen?

Jag har mött fotografer som varit i Grand Canyon och gjort mängder av dekorativa landskapsbilder, men när jag börjar prata med dem om yavapaikulturen blir de förundrade och vet inte vad jag pratar om. Tänk vad detta hade kunnat berika upplevelsen när man stod där med sin kamera och fångade det rodnande morgonljuset. Eller var den välexponerade och välkomponerade bilden det viktigaste – för de egna fotografiska framgångarna?

Been there done that… Eller gäller bara ett hövligt ”tack för inspirationen och underhållningen” – för att sedan skynda vidare mot nästa upplevelse. Och nästa…

För att vi aldrig har tid för annat än oss själva?

maj 11th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 10 comments

Jag tävlar inte, jag fotograferar…

(I skogen, 2013)

I början av min fotokarriär så hände det att jag deltog i olika fototävlingar. Min största framgång i tävlingssammanhang var när jag blev Årets Naturfotograf 1987 i Norge, då jag fick både en första och tredje plats i en naturfototävling som anordnades av tidningen Vi Menn. En tävling som pågick under flera år med naturfotograferna Jørn Bøhmer Olsen och Rolf Sørensen som jury. Jag har även tävlat i några av de fotoklubbar jag varit medlem i genom åren. Men de senaste 10-15 åren har jag lagt det med tävlingar helt åt sidan. Jag fotograferar ju inte för att tävla, jag fotograferar för att skapa bilder efter mitt eget huvud. Inte får att få eventuella godkännanden av en jury.

Att skapa kan ju aldrig bli något man tävlar med. Trots det är fototävlingar en av de vanligaste formerna för många fotografer att få visa fram sina bilder. Jag har aldrig förstått varför! Det är lika omöjligt att tävla i bilder som att tävla i musik. Trots det tävlar vi i musik också hela tiden…

Vem är bästa fotografen? Vem har bästa bilden på en bäver eller en havsörn? Ja, inte vet jag… Och jag bryr mig inte heller! Min fotografiska verksamhet handlar helt och hållet om att göra bilder. Att vara ute i naturen bland motiven – och att hela tiden kunna förmedla något genom mina bilder. Något eget.

(Padda, 2013)

Jag fotograferar heller inte för att bli bäst. Jag visar heller inte fram mina bilder för att andra ska tycka att jag är bäst. Det är inte alls viktigt för mig, det viktiga är om mina bilder kan förmedla något – från mig till andra. Helt och hållet på bildmässiga grunder – och där mina bilder förmedlar något som är typiskt för mig.

Det finns fotografer som med dödens allvar vill säga till mig att just den eller den bilden inte är tillräckligt bra. Att jag inte är lika bra som den eller den fotografen, eller att det finns någon fotograf från norra Polen eller västra Australien som minsann gjort bättre bilder på månen eller solen… Jaha, har det någon betydelse? Inte för mig!

Jag följer mina helt egna intentioner i mitt fotograferande. Andra fotografers bilder finns inte som förlagor, om någon annan fotograf vunnit en tävling med den eller den bilden – så är det heller inte viktigt för mig att göra något liknande. Varför skulle jag göra det? Andra fotografers bilder är ju just det; andra fotografers bilder!

(Krucifix, 2013)

Om andra inspireras av mina bilder, eller att jag inspireras av andras bilder – det är något helt annat. Att inspireras är ju något helt annat än att kopiera. Att inte enbart vilja ha andras bilder för att få egen framgång. Just det ja; framgång, framgång, framgång… Vinster, klapp på axeln, gratulationer, hyllningar.

Men också en allt större frustration med stress, missnöje eller avundsjuka. För att man inte lyckats, eller lyckats lika bra eller helst ännu bättre, än de andra fotograferna. Och om man inte lyckas med det man vill så tröttnar man. Kanske av besvikelse eller uppgivenhet.

Jag undrar då lite försiktigt; varför fick fotograferandet inte enbart vara just det som det skulle vara. Att bara få fotografera, att få utlopp för den egna kreativiteten och skaparglädjen.

Var den någon som undrade varför jag inte tappat inspirationen efter så många år? Var det någon som också undrade över hur jag kunnat arbeta fram en egen bildstil?

Gissa…

(Ögon, 2013)

maj 8th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 15 comments

Det var dyrt att fotografera 1957…

(Gysinge, 2007)

På min födelsedag fick jag en mycket intressant present från en god vän. En fotokatalog från 1957 med namnet Victor foto handbok, tydligen ett fotoföretag på Kungsportsplatsen 1 i Göteborg. Katalogen innehåller ingen information om företaget, så jag vet inget mer än så. Men det är fascinerande att titta på alla de olika produkter som fanns på marknaden för de fotointresserade i 1957 – och inte minst vad allt kostade på den tiden.

I början av katalogen kan jag läsa följande text: ”Fotografin har blivit en fängslande hobby, en njutbar avkoppling, ett universellt hjälpmedel. Den har ett grepp om människan som aldrig förr. Man har fordringar. Man har personliga användningsområden och olika resurser. Denna katalog har kommit till för er som inte har tid eller möjligheter att personligen göra en generalmönstring i den djungel av olika kameratyper och tillbehör som nu finns. Den vill ge er en koncis och överskådlig orientering om marknadens förnämsta fotoartiklar. Och behöver ni ha närmare upplysningar eller råd i särskilda frågor, så tveka inte att vända er till oss så att vi gemensamt kan finna en lösning som passar er!”

När jag tittar genom katalogen kan jag inte låta bli att reagera på priserna. Det var verkligen inte billigt att fotografera på den tiden! Riktigt nog kostade en Hasselblad 500 C ”bara” 2040 kronor. Och då fick man ett 80mm objektiv, objektivlock, rullfilmsmagasin, nackrem, kabelkrok och mask till magasin 16 på köpet… Men om man räknar om priset till dagens penningvärde (du multiplicerar med 25), så blir det 51 000 kronor! Nu är Hasselblad även dyra kameror idag, men skillnaden mellan en Hasselblad och en enkel systemkamera var inte så stor på den tiden. En sådan av märket Retina Reflex kostade 795 kronor, vilket motsvarar 19 875 kronor. Då fick du riktigt nog med på köpet en filmrulle på 20 eller 36 bilder och ett 50mm normalobjektiv… Du hade slutartider mellan 1 sekund och 1/500 sekund, kameran hade inbyggd självutlösare och även exponeringstal. Dessutom hade du en stativgänga av engelsk typ (lite större än dagens). Någon inbyggd ljusmätare fanns givetvis inte i kameran!

En diarulle från Kodachrome på 36 bilder kostade 26,50 (motsvarar 662 kronor idag), och då var framkallningskostnaden med i priset. En färgnegativ film som Agfacolor på 35 bilder kostade 13,50 (idag skulle det vara 337 kronor), men då tillkommer extra kostnader för framkallning och sedan papperskopiering (som också var fruktansvärt dyrt på den tiden). En svartvit filmrulle som Kodak Tri-X (200 ISO på den tiden) med 36 bilder kostade 5,60 (vilket blir 140 kronor idag). Inte konstigt att de flesta fotograferade i svartvitt på den tiden! Och dessutom tänkte till lite extra innan varje exponering.

Ser att en vanlig filmduk (125 cm x 125 cm) kostade 307 kronor (7675 kronor)…

Katalogen innehåller olika avdelningar eller kapitel från A till K. A är om Rullfilms- och småbildskameror. Av någon outgrundlig anledning saknas B. C handlar om Smalfilmning och filmprojektion. D handlar om Diverse tillbehör. E saknas också! F handlar om Negativmaterial i svartvitt. G handlar om Papper. H handlar om Mörkrum och laboratorier. I saknas! J handlar om Preparat och kemikalier. Slutligen handlar K om Efterbehandlingstillbehör.

Med andra ord allt det som den tidens fotografer behövde för sin fotohobby…

Det var verkligen dyrt att fotografera 1957! Allt var verkligen inte bättre förr i tiden…

maj 7th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Övrigt | 3 comments

Håller naturfotografin på att självdö?

(Molnguden, 1995)

Titeln kan kännas något brutal, men orden kommer från en kommentar jag fick från Jan Larsson under mitt tidigare blogginlägg Torsdagstankar: ”Jag funderar om inte just naturfotografin håller på att självdö. Just som du nämner, alla dessa bilder som väller över oss. För några decennier sedan kunde en fotograf som fotade en porlande bäck med dia, vara hyfsat unik. Inte bara för att han hade ett speciellt bildspråk, utan också för att det var så mycket svårare att få den där bilden med rätt ljus och mättnad. Idag går det att ordna i efterhand. Photoshop är ett bra verktyg, men det gör också att det idag finns tusentals bilder på den där porlande bäcken. Samtliga är också av lika bra kvalitet som den där diabilden på 80-talet. Frågan är – hur utvecklar man fotografin från här? Naturfotograferingen – har den någon framtid i mediebruset?”

Jag har mött dessa funderingar under flera år; dels i kommentarer här i bloggen, men också under olika fotokurser och efter ett antal av mina föreläsningar. Och jag upplever funderingarna som verkliga och att naturfotografin borde diskutera detta i större utsträckning. För hur ser framtiden egentligen ut för naturfotografin?

Ett stort problem inom naturfotografin och fotografin i stort är att antalet nybörjare står för uppåt 95 procent. De flesta har inte fotograferat mer än högst två år. Så har det alltid varit – och troligtvis kommer det vara så även framöver. Jag har tidigare skrivit om detta i blogginlägget 730 dagar. Ett inlägg som kan verka något cyniskt, men som grundar sig på en diskussion jag hade med en redaktör för ett antal år sedan.

Tyvärr håller fotointresset sällan längre än två år, därför blir antalet bilder av nybörjarkvalitet och nybörjarnyfikenhet alltid stort. Därför återkommer de samma bilderna varje år; de softade vitsippsbilderna återkommer i tusental varje april och maj, solnedgångarna ute vid kusten på högkant med stort skärpedjup dyker upp i flera tusen efter varje industrisemester, havsörnen i torrakan från det inhyrda örngömslet – och även ett stort antal gäspande lejon, zebror och flodhästar från senaste safarin till Kenya.

Jag har hållit på med naturfoto sedan 1973, så jag kan faktiskt säga att jag sett det mesta tidigare. Hur många gånger som helst, om jag ska vara helt ärlig. Och varje år är det någon ny som upptäcker den fantastiska naturfotohobbyn och vill prova på några vitsippor, solnedgångar eller havsörnar – och kanske investerar i en fotosafari till Kenya.

Så länge andelen nybörjare är så stor blir det svårt att hitta tydliga vägar för att utveckla naturfotografin. Visst kan ny och mer avancerat fotoutrustning underlätta, men med facit i hand så blir det inte så. Antalet skarpa bilder ökar med autofokus, antalet skarpa flyktbilder på fåglar ökar med objektivkvaliteten, antalet fina närbilder på vitsippor ökar med att närgränsen blir bättre på makroobjektiven. Men bildspråket utvecklas inte!

Och på olika communities på Internet för fotografer ser man sällan diskussioner kring fotografisk uttryck och bildspråk, då de flesta aktiva i forumen är nybörjare och inte fotograferat så länge – därför ser man inte behovet och nödvändigheten av att diskutera de mer ”flummiga” funderingarna.

Däremot kan man ju se att antalet fotografer mångdubblats med den digitala tekniken; så antalet fotografiska bilder mer eller mindre dränker Internet på olika forum, bloggar och hemsidor. Att se flera tusen nya bilder varje dygn är inga problem, tror ingen idag saknar tillgången på fotografiska bilder… Men bilderna är ofta endimensionella, fulla av en nybörjares upptäckarglädje – det mer avancerade bildspråket får man fortfarande leta efter. Nu som då.

Detta kan kanske på sikt utveckla betydelsen av att bilderna måste vara ”mer speciella” för att urskiljas ur den stora mängden. Inte genom teknik, utan genom ett särskilt bildspråk – en speciell fotografisk stil med tydliga fingeravtryck från fotografen. Kanske blir det ett större behov för mer abstrakta bilder, bilder med mer symbolik – och givetvis bilder med tydligare udda bildlösningar.

De mer erfarna fotograferna (de som fotograferat mer än två år) har här ett stort ansvar. Att inte fortsätta att gömma sig bakom yrkeshemligheter, att inte fortsätta att hålla stenhårt på sina konventioner och normer. Att vara öppna och behålla sin nyfikenhet för det fotografiska bildskapandet; utan att ”trycka ner” andra och mer färska fotografer.

Alla måste inte göra det samma, alla måste inte ha samma smak – det finns inte enbart ett sätt som är det rätta. Mångfalden och kreativiteten måste framöver vara ledstjärnor för att utveckla naturfotografin och fotografin i stort. Och sedan måste vi alla kunna motivera och stimulera alla dessa nybörjare, så att antalet erfarna fotografer blir mycket större.

Hur det blir får framtiden visa. Jag vågar mig inte på att sia för mycket om hur morgondagens naturfotografi kommer bli. Men jag kan lova att jag fortsätter med mitt sätt att fotografera, fortsätter att skriva om fotografi och naturfotografi, fortsätter föreläsa och undervisa – med just den förhoppningen att det kan få så många som möjligt att fortsätta med sitt fotograferande.

Vad tycker ni?
_______________________

Kom på en sak till: När vi arrangerade första fotofestivalen här i Mullsjö lyckades jag få hit Bruno Barbey som föreläsare och utställare. Tyvärr drog han minst publik, vilket skulle kunna jämföras med att Rolling Stones skulle komma till en rockfestival och haft lägsta publiksiffran. Föga troligt! Problemet med fotografin är att de flesta har ingen större koll en längre period än dessa två åren, då de flesta är nybörjare och enbart kan utgå från sina egna preferenser.

maj 3rd, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 12 comments

Att alltid söka efter bilder…

(Sparvuggla, 2013)

Jag har alltid valt att kalla mig för naturfotograf, fast jag egentligen aldrig brytt mig om att jag då måste fotografera på ett särskilt sätt. Jag hämtar de flesta av motiven i naturen, that’s it! Jag älskar att vistas i naturen, det är helt enkelt där jag hör hemma. Därför är jag naturfotograf, något jag givetvis kommer fortsätta att kalla mig för.

Men jag är inte så upptagen av motiven när jag gör bilder. Motiven kan vara underbara att titta på och njuta av – men att göra bilder är något helt annat. Då ser jag på ett helt annat sätt. Ljuset, skuggorna, linjerna, kontrasterna, skärpan, rörelsen, ytan och djupet… Men också vad som ska finnas med i bild, på vilket sätt motiven ska få finnas med – och vilka olika motiv eller element som ska få spela tillsammans inom bildytan. Här är jag aldrig passiv, försöker in i det längsta att inte upprepa mig – och givetvis utgår jag helt och hållet från vad det är JAG vill berätta.

Graden av hur jag kombinerar de olika elementen i en bild, det är också i detta som bildens kvaliteter framgår. Ett snyggt motiv eller en underbar solnedgång, det räcker inte! Hur underbart motivet eller solnedgången än måste vara, så blir inte bilden bra om fotografen enbartvarit en passiv registrerare. Det finns inget gjort, inget valt, inget tolkat, inget styrt – enbart registrerat.

Att fotografera är en oändlig mängd av olika moment; dels visuellt men också tekniskt. Vilken brännvidd valde jag? Varför just den bländaröppningen och slutartiden. Varför trippelexponerade jag, hade det inte räckt med en dubbelexponering? Varför filter, varför från den kameravinkeln, varför är huvudmotivet så långt till vänster?

Just det: VARFÖR?

(Renar, 2013)

Vad berättar då bilden, kan jag svara… För det är just i vad jag vill berätta – det är därifrån jag utgår när jag gör mina val. Både de tekniska och de visuella.

Varför finns det då så många fotografer som tror att bildlösningarna enbart ligger i de tekniska och visuella lösningarna? När det mer handlar om vad man vill berätta, vilken känsla man vill förmedla – och att i detta mer agera intuitivt och spontant. Varför låsa sig vid det som man använder sig av för att förmedla, om man inte vet vad man vill förmedla?

Dyraste kameran och längsta objektivet är ingen lösning. Det är hjälpmedel, inget annat! Kunskaper om både Gyllene snittet, tredelningsregeln och centralperpsketivet – det är heller inga lösningar. Det är enbart hjälpmedel. För frågan kvarstår: vad vill du förmedla?

Jag har faktiskt fått uppleva de mest fantastiska bilder från fantastiska fotografer, där man använt billigaste utrustning och nästan ingen kunskap om olika sätt att komponera. Vad kan det bero på? Å andra sidan har jag upplevt mängder av tråkiga och intetsägande bilder från fotografer med dyraste och finaste utrustningen – och där man också har stora kunskaper i olika sätt att komponera. Tekniskt briljanta och oerhört välkomponerade; men bilderna är tråkiga och säger ingenting!

Bättre bilder blir det enbart om man fotografer, mycket och ofta! Och att man hela tiden söker efter BILDER. Att hela tiden söka efter känslan och sedan förmedla den. Det är det viktiga.

(Skog, 2013)

mars 18th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 4 comments

Att gå i de egna spåren, men ändå inte…

(Vinterskog, 2013)

Långt efter att nästan alla andra har tröttnat för länge sedan, då fortsätter jag att uppsöka de samma platserna. De samma motiven. Återser, återupplever – men med nya ögon och nya tanker. Däri ligger min verksamhet som naturfotograf. Jag har under alla år varit på det sättet; gillar egentligen inte att alltid måste se nya motiv och nya platser. Jag trivs i närmiljön, känner någon form för trygghet – men älskar på samma gång att hämta fram nya bilder. Givetvis händer det att jag åker iväg, ibland lite längre bort. Nästa vecka åker jag upp till Nord-Norge, för att uppleva och fotografera – men också för att hålla i en intensiv workshop i personlig naturfotografi (mer info här).

Jag vet inte hur många gånger jag återkommit till de samma platserna här i Mullsjöskogarna. Vid olika årstider, olika tider på dygnet – och i alla möjliga väderförhållanden. Jag har hälsat på de samma rådjuren och älgarna, de samma blåsipporna och stannat till vid krusningarna i den samma lilla skogsbäcken. Ofta har även fotoutrustningen varit den samma. Men det blir alltid nya bilder, nya tankar jag vill testa och uttrycka i nya bilder.

Jag funderar mycket och ofta; på bilder jag vill göra och på budskap jag vill förmedla. Efteråt analyserar jag mina bilder, både noggrannt och intensivt. Blev bilderna som jag ville? Kan jag göra det ännu bättre? Till nästa gång jag är tillbaka på samma plats.

Båda dessa bilder är från platser jag ofta besöker. Skogsbilden är från ett område där jag fotograferat synnerligen ofta, men jag har faktiskt inte fotograferat just detta motiv – på just detta sätt. I detta ljus, vid denna tid på året. Bilden är en dubbelexponering (i kameran givetvis) med Pentax K20D och 43mm. Båda exponeringarna är med bländare 6.3 och 1/200 sekund. Bilden på taggtråden och rådjuret är från en plats där jag inte fotograferat lika ofta, men varje gång har det varit på rådjur. Taggtråden har jag däremot inte ens tänkt på vid tidigare tillfällen, kanske för att jag då koncentrerat mig på en helt annan form för rådjursbilder (bilden ”Rådjur i vinterlandskap” i detta inlägg är från samma plats). Här använde jag Nikon D200, 400mm, bländare 2.8 och 1/2000 sekund.

Båda bilderna är från igår.

(Taggtråden, 2013)

februari 21st, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | no comments

Den svenska avundsjukan…

(Flykt, 2013)

Vi hade en god vän på besök för några dagar sedan och det blev samtal kring allt som skett sedan september 2011. Den centrala frågan som svävade i luften var ”hur det kunde bli så stort”. Ju mer vi tänkte på det desto fler tankar började snurra. Vad skedde egentligen och varför skedde det? Vilka kommentarer har figurerat i olika offentliga sammanhang; vad har blivit sagt, vem har sagt vad – och vad har man egentligen lagt fokus på? Ett flertal vänner och bekanta säger till mig att jag ska lägga allt åt sidan och gå vidare, vilket jag idag också har gjort. Men tack vare att man gått vidare, så har tankarna kring allt det som skett också börjat bli mer konstruktiva. Vad var det egentligen som skedde och hur kunde allt bli så fruktansvärt stort? Idag vet jag att olika pressmeddelanden började spridas över hela världen medan jag fortfarande låg på sjukhuset. Pressemeddelanden som innehöll vilseledande information, givetvis för att uppmärksamheten också skulle bli så stor som möjligt. De som hade avslöjat mitt fusk ville ju få så mycket cred som möjligt, vilket också är förståeligt. I detta valde man därför att salta informationen om mig å det grövsta, annars hade väl nyheten enbart blivit en liten notis i media – och inget mer.

Idag har jag förstått att man fick ut denna information till stort sett alla. Och det var denna välsaltade information som blev den offentliga bilden av mig som fotograf. En offentlig bild som jag inte alls kunde känna igen mig i. Innan jag hann blinka två gånger så hade man startat olika bloggar som handlade om mig, det sändes debattprogram i tv – och jag fanns mer eller mindre överallt. Utan att jag knappt sagt ett enda ord. Det var först efter att jag kom tillbaka från sjukhuset som jag började uttala mig till ett fåtal tidningar, och jag ställde upp i ett radioprogram och ett tv-program där jag fick tala till punkt. Jag var mycket restriktiv, men oavsett vad jag sa eller inte sa så var spekulationskarusellen redan i full gång. Särskilt på olika Internetforum och i olika bloggar. Jag fick redan då en stark känsla av att jag inte ägde mig själv längre, jag hade blivit en offentlig person där jag aldrig någonsin skulle få stopp på rykteskarusellen. En karusell som blivit betydligt lugnare idag, men som i vissa kretser förvånansvärt nog fortsätter.

I allt som skett har det som jag egentligen gjorde, och som jag även erkänt, fått allt mindre betydelse. Det som har gjort allt detta så mycket större är alla de spekulationer som har cirkulerat och som fortfarande cirkulerar. Här finns det personer som fortsätter mala på om att jag inte lagt alla korten på bordet. Som om det skulle vara möjligt att få slut på dessa spekulationer eller ”övertygelser” som vissa har. Det spelar egentligen ingen roll hur många bilder jag skulle erkänt, så skulle det alltid finnas kvar några bilder som dessa personer hade känt en övertygelse över att de var manipulerade. Det räcker för mig att se vilka olika elaka kommentarer jag fått till min blogg även efter att jag öppnade upp för möjligheten att kommentera i december 2011. Givetvis var de flesta från anonyma personer, och självklart var kommentarerna av en sådan karaktär att det inte gick att publicera dem. Idag har man mer aktivt börjat uppmärksamma näthatet och de kommentarer jag valde att inte publicera var av den karaktären. Det räcker också att se vilka spekulationer som även cirkulerat kring ett flertal av de bilder som jag publicerat i bloggen. Varje nytt inlägg ger näring till nya spekulationer. Kanske för att hitta något som rättfärdigar att hatkampanjen fortsätter den dag idag.

Kan dessa personer inte ”bevisa” att jag klippt-och-klistrat, så har jag antingen fotograferat i djurpark eller så har det varit uppstoppade djur. Har det sedan varit andra bilder än djurbilder, så har mina bilder varit så usla att man förundras över hur jag kunde anses vara en så duktig naturfotograf. Givetvis har inte en enda bild blivit hyllad av dessa personer, det skulle ju förstöra ”kampanjen”. Men tro för all del inte att spekulationerna enbart handlat om mina bilder. Man har valt att spekulera i en helhetsbild; kring mina böcker, mina föreläsningar, mina kurser, min ekonomi, mitt psyke… Det mesta av detta har jag valt att inte bemöta. Om alla osanna spekulationer, alla rykten – om hur jag skriver och pratar, hur jag ser ut… Tänk vad många som stör sig på hela mitt väsen, och tyvärr säkerligen också gjort detta under lång tid. Det finns ju så många skelett i garderoben som man vill gräva fram…

Jag har ett stort bildarkiv, det vet jag. Jag skulle idag kunna fortsätta att blogga varje dag resten av mitt liv och hela tiden visa fram nya bilder – enbart med bilder jag redan har. Jag har också under alla år gått min egen väg som naturfotograf, det vet jag också. Jag har bevisat att man kan lyckas som naturfotograf utan att göra som alla andra, vilket stört många. Jag vet också att jag haft många fotokurser, under perioder har jag haft 4-5 kurser per vecka. Min första fotokurs höll jag redan 1980 eller 1981. Mer än 12 000 kursdeltagare har det blivit genom åren.

Riktigt många föreläsningar har jag också haft, och jag blev en allt bättre föreläsare med åren. Från att ha varit en blyg torrboll som stort sett bara bläddrade fram bilder i projektorn och ramsade upp tekniska data, så blev jag med tiden en bra föreläsare. Övning ger som sagt färdighet. Under alla år har jag även fått höra att jag har förmågan att inspirera andra - även om man nu idag mer vill framställa mig som hjärntvättare, sektledare och manipulatör av stora mått…

I allt som skett så kan det därför vara en bra idé att backa några steg och sedan försöka se allt i ett större perspektiv. Vem är det egentligen som har kritiserat? Hur har man kritiserat – och vilken andemening har man hela tiden varit ivrig med att försöka förmedla? En god vän och kollega; är det någon som väljer att ta diskussionen direkt med mig eller någon som väljer att diskutera mig offentligt? Vad är det sedan man väljer att diskutera offentligt? Handlar det om att vilja diskutera det man redan vet, eller vill man diskutera det man tror jag gjort som man hört från andra? En god vän eller kollega, är det någon som väljer att uttrycka sin besvikelse offentligt eller som tar det direkt med mig? Väljer en god vän och kollega att ställa frågor till mig offentligt, eller väljer man att ställa frågorna direkt till mig? Går det att diskutera mig offentligt utan att vinkla uppmärksamheten till sig själv? Vinner man mer på att diskutera mig offentligt, eller att ta diskussionen direkt med mig? När slutar man vara en riktig vän och enbart agerar för egen vinnings skull?

(Genom, 2005)

Varför sitter det fortfarande anonyma personer och analyserar allt jag gör? Är det för att jag fortsätter med att manipulera och fortsätter med att klippa-och-klistra? Eller beror det på annat? Ser man sig verkligen som sanningens apostlar, givetvis fortfarande arga och besvikna över det jag gjorde – eller handlar det om något helt annat? Varför väljer man då att spekulera så mycket? Är det någon rättspatos som är drivkraften, så borde man väl hålla sig från personliga påhopp och elaka kommentarer där man samtidigt roas över det man skriver? Om ni sedan tänker efter lite extra; skulle inte jag framstå som världens mest korkade människa om jag valde att fortsätta med att klippa-och-klistra – och sedan förneka detta? En korkad människa som genom åren blev en rätt framgångsrik föreläsare, undervisare och författare? Tycker ni verkligen att räknestycket går ihop?

Hur gick diskussionerna om mig som naturfotograf innan allt detta skedde? Vad tror ni? En naturfotograf som valde att gå sin egen väg och som trots detta hade stor publik på föreläsningarna, väldigt många besökare i bloggen, mängder av olika kursdeltagare. Var detta verkligen för att jag var så bra på att ljuga och manipulera? Framstår inte detta som en osedvanligt korkad människa? Jag brinner verkligen för naturfotografi och bildskapande – skulle jag då göra på det viset om det jag brinner mest för? Och om det nu verkligen var så att jag var sjukligt besatt av att få uppmärksamhet, skulle jag då verkligen välja att gå min egen väg. Att bli hyllad mästare och miljonär på ”konstiga” naturbilder, det känns väl ändå inte som ett väl genomtänkt koncept?

Jag var medlem i Naturfotograferna/N. Jag behövde inte ansöka om medlemskap på vanligt sätt, utan jag blev tillfrågad och blev medlem 2006. Då hade jag fortfarande inte börjat tänka på ett lodjursprojekt och jag hade inte ens sett en vild varg i Sverige. Samtliga av de bilder man idag fortfarande misstänker som manipulerade hade jag då fortfarande inte gjort! PhotoNatura, den andra naturfotoföreningen, var det jag som startade 1988. Det var jag som kom på namnet ”PhotoNatura”, och jag var med på att utforma både stadgar och inriktning. Båda dessa föreningar gick jag givetvis ur när jag hade brutit så tydligt mot stadgarna. Stadgar jag själv hade utformat! Varför då? Är det någon som egentligen sökt ett svar på den frågan, utan att börja spekulera hejvilt?

Jag tog även initiativ till ”Förenade Naturfotografer” under 2010. Någon som minns varför?

Fortfarande kan jag läsa att jag manipulerat prisbelönta bilder. Vilket jag aldrig gjort! Det börjar bli rätt tröttsamt att förneka detta, att den offentliga bilden av mig ska innehålla ett sådant fullkomligt stort faktafel! Jag har tidigare skrivit om detta med utmärkelsen ”Årets Naturfotograf 2010″, om varför jag fick utmärkelsen. Även om jag har kvar diplomet med formuleringen, en formulering som blev uppläst under mitt framförande på Publicistklubben i januari 2012 – så väljer man fortfarande att sprida denna bild av mig som naturfotograf. Men om man hade hållit sig till en mer nykter sanning i avslöjandet, så hade ju inte uppmärksamheten blivit så stor.

Men sedan har jag ju fortsatt med att ljuga och manipulera, säger rykterna. Det sägs att jag stulit texter från andra, vilket jag inte gjort! Det sägs att jag har copyrightskyddat material i en av mina böcker, vilket jag också förklarat här i bloggen! Det finns även rykten om att jag inte varit sanningsenlig när jag gjorde dagens bilder till boken ”Året”, vilket är en ren lögn! Ett projekt som jag gjorde helt för min egen skull, projektet finns förklarat i bokens inledningstext. Jag skulle tydligen varit på två helt olika ställen samma datum, vilket då givetvis tyder på att datumet måste vara fel? Bildernas datum är i vilket fall helt riktiga, fotograferade just där och då! Allt annat är rykten.

Tydligen har jag även fotograferat lodjur i Borås djurpark… Det finns det också ”bevis” för. Och jag som aldrig någonsin varit i Borås djurpark. När jag så småningom tar mig dit och visar fram hela bildserien för djurparkens personal, då ska det bli mycket intressant att få höra deras kommentarer. Eller att det lodjuret som jag fotograferade 1 januari 2012 har exakt de samma kännetecknen på ett lodjur som man fångat två gånger med en lodjurskamera här i Mullsjöskogarna. Konstigt va?

Men det finns ju inga lodjur här i Mullsjöskogarna, eller? Jag har ju åtminstone inte sett några, enligt rykterna. Rykten som spridits av personer som påstår sig veta. Det går heller inte att komma så nära ett lodjur som jag gjort heller, påstås det.

(Spår, 2013)

Hur många lodjur tror ni det finns i Mullsjöskogarna idag? Om man enbart räknar in kvalitetssäkrade observationer från andra personer? Tror ni antalet är det samma som jag informerade om under sommaren 2011? Eller kan det kanske även finnas fler? Jag har däremot idag valt att inte skriva något alls om mitt lodjursprojekt, ingen information alls någonstans. Beror det på att jag inte vet, inte har sett några – och heller inte har en enda bild på en vild lo från Mullsjöskogarna? Eller beror det på annat?

Kan det finnas personer som dagligen läser min blogg för att själv uppsöka allehanda platser där jag fotograferar eller sett något? Vilken skog jag varit i, var den fina blomsterängen ligger, var jag fotograferade jagande lärkfalk och kraxande korp, var hittar jag de stora älgtjurarna? Var ligger Klosterfallet eller Helvetesfallet? Vet ni hur många nyfikna naturfotografer det finns ute i Mullsjöskogarna? Många letar också efter lodjur, som ju bara finns i mina fantasier…Vad tror ni detta beror på?

Det var jag som kom på detta med en internationell fotofestival här i Mullsjö, ingen annan! Det var jag som tog initiativ till Mullsjö Fotoklubb och även drog igång fotogalleriet i Mullsjö. Hade jag inte flyttat till Mullsjö, trott på detta och tagit initiativet – då hade inget av detta funnits idag. Varför tror ni jag plockades bort från både fotofestivalen och fotogalleriet, redan när jag fortfarande låg kvar på sjukhuset – och inte hade hunnit prata med någon? Min utställning som hängde på galleriet under juli-augusti 2011, den plockades hastigt och lustigt ned. Hur kunde detta ske helt utan några samtal med mig? Tror ni verkligen att det fanns några oegentligheter i mitt arbete med både fotofestivalen och fotogalleriet? Har ni hört mina ord i allt detta någonstans? Och några av de personer som spekulerat och även kritiserat mig, finns några av dessa idag med i arbetet med festivalen och galleriet? Tror ni det fanns skitsnack om mig innan här i Mullsjö?

Vet ni varför jag egentligen gick ur Mullsjö Fotoklubb? Jo, för att några föräldrar till ett antal av ungdomarna i klubben inte ville släppa iväg dessa till mötena så länge jag fanns kvar som medlem! Det är sanningen, inget annat! Jag gick ur fotoklubben jag själv hade startat för att skydda fotoklubben.

Jag var faktiskt på väg att även hoppa av fotofestivalen – innan jag avslöjades och erkände. Visste ni detta? Och varför ville jag hoppa av? Har ni hört min berättelse?

Är man en framgångsrik naturfotograf, tror ni då att man får några motståndare genom åren? Varför tror ni att det finns fotografer som fullkomligt adopterat mitt koncept och min stil, men som sedan också offentligt väljer att fortsätta kritisera och häckla mig? Vem gömmer sig egentligen bakom ett flertal av medlemskapen på några av Internetforumen?

Och varför är så många av dessa anonyma så arga och hela tiden vill motarbeta mig? Varför skulle Fotohögskolan i Göteborg bli mejlbombad för att jag skulle föreläsa där? Varför blev fotofestivalen i Stranda varnad för att plocka in mig som föreläsare? Varför blev bokhandlare hotade med att svartlistas om de fortsatte med att sälja mina böcker? Och varför hotade prenumeranter att hoppa av den engelske fototidningen Landscape Photography om de publicerade min artikel? En artikel om personlig naturfoto och illustrerat med svartvita landskapsbilder…

Varför är det så viktigt för dessa personer att på alla möjliga sätt stoppa mig från att synas; att bli publicerad, att få föreläsa, att få undervisa? Vad är man rädd för egentligen? Om vissa av dessa personer är så måna om att behålla yttrandefriheten – varför ska då inte jag också få ha min yttrandefrihet? Jag ska tydligen cencureras bort…

Vad tror ni varit värst för mig sedan jag avslöjades och erkände? Jag har redan skrivit ett stort antal inlägg i bloggen om detta, som givetvis finns kvar att läsa för de som är intresserade. Mina ord finns här i bloggen, vad andra skriver om mig och spekulerar kring – det är inte mig! Alla dessa oerhörda spekulationer som spridits överallt, hatkommentarerna till bloggen, förföljelserna, hoten… Det var det värsta, alla kategorier. Och att detta självklart påverkat mina närmaste vänner och min familj.

Jag beklagar verkligen det jag gjorde! Jag har erkänt och jag har bett om förlåt. Men jag kommer givetvis aldrig någonsin erkänna något jag inte gjort!

Mitt bästa tips till er alla: sortera det som sägs och skrivs. Gör dina egen tolkning av vad någon säger om mig i ett telefonsamtal, i en kommentar i din blogg, i ett personligt mejl eller på annat håll. Möjligheten finns alltid att kontakta mig direkt. En saklig dialog har jag aldrig varit motståndare till, jag lider inte av någon avundsjuka och behöver heller inte prata skit om andra namngivna fotografer. Men gömmer du dig under pseudonym och gillar på något konstigt sätt att vara elak och hatisk, då försvinner du helt. Jag kommunicerar verkligen inte med falska människor eller skitstövlar. Och min respekt får enbart de som också behandlar mig med respekt.

Hur kan jag nu våga skriva om allt detta? Hetsen kommer ju bara bli ännu större. Man ska ju inte ge gamarna ny näring, brukar man säga. Eller var det som sagt så att yttrandefriheten inte gällde mig?

(Nattmöte, 2011)

februari 17th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar, Övrigt | 31 comments

Skvaller…

(Berguv, 2005)

Vad är egentligen det mest intressanta för oss människor? Vad väljer vi aktivt att fylla våra liv med? Hur bemöter vi andra människor i vår vardag – och inte minst hur väljer vi att omtala andra människor som inte är närvarande?

Vilka samtalsämnen tycker vi egentligen är de mest intressanta när vi möter andra människor? Är det rena faktiska händelser, eller tycker vi allt blir mer intressant om vi saltar lite extra. Där verkligheten inte alltid räcker till, där måste vi fylla på med rykten. Osannolika rykten är också de mest intressanta – då har vi verkligen något intressant att prata om. Och vem vill inte vara först med att sprida nyheten: ”Har du hört att…?”

Det är ingen tillfällighet att skvallerpressen har de största upplagorna; att kvällstidningarna har större upplagor än morgontidningarna. För några dagar sedan roade jag mig med att titta på överskrifter på framsidan till Expressen. Samtliga av nyheterna var relaterade till personer, oftast med namn. Och fanns det inga namn så fick vi se en fotografisk bild ändå, men blurrad för att dölja identiteten. Kanske för att de nyfikna och skvallriga skulle kunna fortsätta samtalen med meningar som  ”det ser nog verkligen ut som…” eller ”det måste vara honom, det har jag misstänkt länge…”

Jag har heller aldrig förstått varför kvällspressen väljer att publicera vad olika personer twittrar om på Internet!

I tidigare tider sprang skvallertanterna runt mellan gårdarna med senaste nytt. Redan då var de mest fascinerande nyheterna de som var relaterade till personer. Det räcker att tänka på Krösa-Maja, så förstår ni vad jag menar: ”Vill ni nu veta det senaste om Emil?” Idag är det Internet som är den stora skvallerspridaren, på otaliga Internetforum fyller man spaltmetrar med rykten och spekulationer om allehanda offentliga personer. De personer som är mest intressanta att sprida rykten om är ju personer som de flesta känner till, eller kan relatera till. Är man en såkallad ”offentlig person” då är man lovligt byte, och de mest fantastiska rykten kan spridas. Rykten som också i värsta fall påverkar den offentliga personens CV. Tänk vad många meriter man får som saknar verklighetsgrund… För det kan kännas extra frustrerande om CV:et fylls med rena lögner, fantiserat ihop av allehanda anonyma skvallertanter på olika Internetforum.

Jag har idag själv blivit en offentlig person, därför kan jag säkerligen hitta en massa skvaller om mig på en mängd olika forum. Särskilt där de fotointresserade skvallertanterna samlas. Var inne på ett sådant forum för någon vecka sedan, där medlemmarna heller inte är anonyma. Och jag roade mig med att läsa den ena fantastiska åsikten och spekulationen efter den andra. Rena osanningar skrevs om mig, av människor som påstod att de kände mig och hade så gjort under många år. Detta för att ”deras rykten” givetvis skulle få större effekt och upplevas som viktigare nyheter. För tänk om man annars skulle börja sprida ett rykte med orden: ”Nu känner jag inte Terje och jag har aldrig träffat honom, men jag har fått för mig att…” Inte skulle då många lyssnat på det ryktet, eller?

Livet som ”offentlig person” är givetvis mycket annorlunda än om ingen vet vem man är. Man märker det snabbt om någon som tidigare hälsat så hjärtligt plötsligt stelnar till och tar en omväg nästa gång man ses på affären. Då vet man att något sagts eller något nytt rykte har spridits. Men man vet oftast inte alls om vad ryktet handlar om; då man å ena sidan försöker hålla ett avstånd till allt, men mest också för att man är mer upptagen med sitt eget, och inte alls känner att man vill lägga energi på att lista ut vad dessa ”skvallertanter” hela tiden sprider.

Problemet med skvaller är egentligen inte de som sprider skvallret, för om ingen hade lyssnat och trott på det så hade skvallret inte fått någon effekt. Därför kommer skvaller alltid finnas, även i framtiden, så länge vi tycker skvaller är mer intressant än eventuella sakfrågor.

Hur många kan också med handen på hjärtat säga att deras släkt är helt befriad för olika släktfejder? Hur många känner inte till hur vissa har brutit kontakten med varandra – och sedan undrat varför? Men man får inte heller några klara svar, kanske för att det inte finns några klara svar. Ingen vet varför, men alla anpassar sig.

Tänk om man någon gång skulle få veta ”allt” som sagts där ute i skvallret? Skulle mina öron trilla av, skulle jag svimma – eller skulle jag enbart bli arg eller ledsen. Däremot skulle jag säkerligen kunna avfärda de absolut flesta som osanningar eller grova överdrifter.

Hur skulle dessa ”skvallertanter” däremot uppleva situationen om det var de själva som blev ”offentliga”, med namn och bild och allt… En bekant till oss publicerade namnet på en av dessa anonyma skvallertanter från ett Internetforum på sin egen hemsida för ett tag sedan. Personen blev då jätteorolig, tog kontakt med vår bekant och bad på sina knän att vår bekant skulle plocka bort informationen. Det skulle ju bli svårt för denna person att söka jobb med den publicerade informationen på Internet… Men att hålla på med att kampanja mot Terje, det var tydligen helt i sin ordning. ”Jag fick ju skylla mig själv”… Personen lovade däremot att sluta förfölja mig.

Jag har i allt som skett de senaste åren valt att vara tillgänglig. Jag har inget hemligt telefonnummer, min mejladress står här på min blogg – det går att kontakta mig. Jag har också valt att vara aktiv med att blogga, att hela tiden få ut mina tankar och mina bilder. På ett sätt så fortsätter jag alltså också med att mata dessa ”skvallertanter” med ny information. Nya saker att spekulera kring, nya saker att utveckla och analysera. Om att jag ljuger, om att jag är sjuk i huvudet eller tar på mig en offerkofta. Jag gör mig till martyr, i händerna på dessa mer eller mindre anonyma skvallertanter. Jag kan självklart tänka mig att det är så tongångarna i skvallret fortgår.

Men det finns en annan sida också. Jag har en egen blogg, som väldigt många andra fotografer. Jag publicerar mina bilder, som väldigt många andra fotografer. Jag skriver vad jag tycker om fotografi i stort och om mitt sätt att tänka i bilder – som väldigt många andra fotografer. Med den skillnaden att just jag blivit så fruktansvärt intressant att prata om…

Jag anser mig själv för att vara en rätt tråkig och vanlig person. Mitt liv är egentligen inte så annorlunda än alla andras. Jag har riktigt nog hållit på länge och blivit duktigare än många andra på det jag håller på med. Vilket lätt skapar avund – och sedan ska jag omtalas som en person som tror mig vara mer än andra. Med att spela upp mig som självupptagen och sjuk i huvudet, så kan skvallret hela tiden få ny näring. Det är verkligen inte svårt att se mönstret!

Googla gärna och du kommer snabbt hitta till någon plats på Internet där rykten florerar. Läs gärna men bilda din egen uppfattning, det är lätt att börja tro på det man läser, så det är viktigt att du kan sortera.

Egentligen tycker jag synd om alla dessa ”skvallertanter” som ständigt känner sig manade av att fortsätta. Vissa måste också vara mer eller mindre besatta, då de å ena sidan hela tiden vill sprida hur dålig jag är men samtidigt inte kan låta bli att fortsätta besöka min blogg… Som om deras liv helt och hållet handlar om just mig. I mitt eget liv är det däremot så självklart att välja bort det jag inte gillar – så är det inget mer med det! Varför skulle jag fortsätta titta på bilder från en fotograf som jag inte gillar? Det behovet att bekräfta mig själv har jag inte!

Jag har blivit av med många mer eller mindre skvallriga vänner, vilket jag är tacksam över. Jag har också blivit av med ”vänner” som valde tystnaden, kanske på grund av ogillande eller på grund av rädsla. Många stannade däremot kvar – och nya goda vänner har också kommit. Vänner som lärt sig att sortera och som inte låter sig påverkas av skvaller. Kanske är det såhär även för andra ”offentliga personer”, att vänkretsen ändras?

Jag är i vilket fall en person som idag blivit mer försiktig med vem jag umgås med. Men jag har också blivit mycket bättre på att skilja ut dessa ”skvallriga” människor från de riktigt fina och omtänksamma människorna. Jag är idag verkligen inte lika naiv som jag var innan.

Det som skett, och som i viss mån fortfarande sker, det är idag något jag pratar med mina vänner om. Men jag håller inte på med skvaller, det tar jag alltid avstånd för. Både före och efter att jag blev ”offentlig person”… Någon hycklare har jag heller aldrig varit, då jag faktiskt är genuint ointresserad av skvaller!

februari 5th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Övrigt | 17 comments

När magin försvinner…

(Ek, 2013)

Fredrik Råholm har skrivit ett intressant blogginlägg som jag rekommenderar er att läsa. Det handlar om detta med bildernas tillgänglighet och hur magin kan försvinna. Idag drunknar vi ju i bilder på Internet, och nästan varje fotograf har idag en egen blogg. Vi kanske tittar på för många bilder idag, och fotograferna visar kanske fram för många bilder. Inte minst om jag tittar till mig själv, där jag på drygt ett år har publicerat mer än 2000 bilder bara här i min egen blogg…

I mitt eget fotograferande påverkas jag inte av andras blogginlägg eller andra fotografers bilder. Jag följer min egen väg i fotograferandet, och så har jag faktiskt alltid gjort. Jag håller nästan aldrig på med något som också alla andra fotografer håller på med. Mitt fotograferande är helt styrt efter mina egna intentioner.

Det är heller inte svårare att leva på sitt fotograferande idag än det var för 10-15 år sedan, däremot är det så att marknaden ser helt annorlunda ut. Jag tror inte det är många fotografer idag som helt lever på att sälja bilder. Det har exempelvis aldrig jag gjort. Jag har därför heller aldrig behövt anpassa mitt bildskapande efter vad som anses vara säljbart på marknaden.

De flesta som besöker min blogg idag är fotografer eller fotointresserade människor. Som vill lära sig fotografera bättre eller som vill inspireras av bilder. Det är sällan jag har besök i min blogg från ”marknaden”…

Jag gör inte min blogg heller för att blidga marknaden eller marknadsföra mig för eventuella kunder. Jag gör bloggen helt och hållet för min egen skull, skriver de texter jag känner mest för och visar de bilder jag känner att jag vill visa fram. För mig är detta en förutsättning för mitt eget skapande, för att behålla min egen styrfart.

Läs gärna Fredriks inlägg, jag tycker han tar upp intressanta synpunkter. Kanske är det något att diskutera inom fotomiljön eller kanske inom konstmiljön i stort? Vad tycker ni?

januari 12th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 5 comments

Att fotografera det som INTE är vackert…

(Kalhygge, 2013)

Naturfotografens fängelse är att alltid återvända till det vackra. Det är de vackra motiven i den vackra naturen som fotograferas. Och publiken vill se vackra bilder på de vackra motiven i den vackra naturen. Jag har aldrig förstått detta.

En bild ska beröra, men är det meningen att naturbilder enbart berör om de visar något vackert, på ett vackert sätt från något som är vackert? Kan en bild och naturbild beröra även på andra plan? Kan en bild engagera, som bild? Enbart som bild…

Här finns det inga färger, här dominerar gråskalan. Svartvita bilder anses ju av många vara mindre vackra än färgbilderna. Bilden visar heller ingen trolsk urskog, utan ett naket och trist kalhygge. Här finns heller inga färggranna blommor, bilden är från ett snöfall i januari. Det är mulet, grått – och trist…

Här finns heller ingen häftig korp i flykt eller en ståtlig älgtjur i majestätisk profil placerat i kompositionens Gyllene snitt. Bilden får klara sig helt utan de mer ovanliga eller häftiga intressepunkten. Här finns ingen annat än ett kalhygge… Take it or leave it!

Visst finns bildkompositionen där; och därmed känslan av att bilden är medveten i sin form. Att bilden inte blivit till av en tillfällighet, eller att kameran råkade ”gå av”… Bilden blev inte till olyckligtvis, utan det finns även en tanke med bilden. Ett engagemang från mig som bildskapare, till de bildbetraktare som inte enbart söker efter det inställsamt vackra.

Det är en bild på bildens villkor – här är det inte enbart ytan och det vackra som förmedlas.

Ser ni detta?

januari 12th, 2013 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 12 comments

Hur reagerar ni på bilder?

(22 januari, 2012)

(29 februari, 2012)

(1 mars, 2012)

(4 april, 2012)

(7 maj, 2012)

(27 juni, 2012)

Hur tittar vi på bilder? Hur reagerar vi på bilder? Vad fascineras vi av i bilder? Vad får oss att gilla eller ogilla en bild? Här är vi alla olika, men man kan också säga att de flesta också bemöter bilder på liknande sätt. Vi har alla våra preferenser, men vi bemöter oftast den fotografiska bilden på ett helt annat sätt än om vi bedömer andra former för bilder. Alla har ju en kamera och alla kan fotografera, men inte alla kan måla eller teckna. Vad är det egentligen som skiljer en riktigt bra fotograf från en sämre? Kan vi känna igen en fotograf som anses vara världsbäst från en nybörjare?

Som fotograf får jag hela tiden kontakt med just detta. Hur mina bilder blir bedömda, hur mina naturbilder blir bedömda – och vilka av mina bilder som oftast får positivt bemötande. Fotografiska bilder på människor bedöms på helt andra sätt än mina bilder på vacker natur, snygga solnedgånger och ovanliga djur. En vacker solnedgång, en regnbåge, en vitsippa eller en hare – det är alltid vinnare! En diffus, suddig och mer eller mindre abstrakt svartvit bild på en sten är oftast en förlorare.

Vi bemöter fotografiska bilder på fyra olika sätt; vi relaterar till motivet, vi njuter av stämningen, vi fascineras av tekniken eller vi försöker läsa symboliken. Att ha en blogg och hela tiden publicera olika bilder ger mig kontakt med detta mer eller mindre dagligen. Publicerar jag en märklig svartvit bild, kanske på ett motiv de flesta tycker är fult – och dessutom med en fotografisk teknik som är allt annat än imponerande – då blir det tyst. Inga kommentarer, knappt några läsare. Det är som det brukar vara. Visar jag en vacker solnedgångsbild, kanske med en hare eller vitsippa i förgrunden, njutbara färger och säker teknisk kvalitet – då har vi en given vinnare! Kommentarerna ramlar in, antalet läsare skjuter i höjden – och man blir hyllad i skyn.

Egentligen är det mycket sällan som vi egentligen tittar på själva bilderna.

MOTIVET
Solnedgången, morgondimman, räven, haren, havsörnen, vitsippan, fjärilen… Motiv som vi gärna fastnar för och beundrar i fotografiska bilder. Eller att landskapen är Geiranger, Grand Canyon, Fårö eller Alperna. Hur ställer vi oss till novemberregn, grå dimma över en nyplöjd leråker, gråsparven, kråkan, en brun tistel eller en skitig grävling? Sitter enbart talgoxen på en kal gren och glor, eller är den fryst i flykten där man kan se sylskarpa vingpennor? Är du fågelkunnig reagerar du givetvis på sällsynta fågelarter på bild, är du botaniskt intresserad imponeras du sällan av en maskros i närbild - och är du en globetrotter är det svårt att fastna för bilder från Närke, Gästrikland eller Uppland. Hur påverkas du av motivet när du bedömer de fotografiska bilderna?

STÄMNINGEN
En mäktig fågelsilhuett i flykt precis framför den röda kvällssolen är alltid en vinnare. Särskilt om det dessutom är en havsörn och att den är i flykt. Sitter haren gullig och kliar sig med blänk i ögonen framför en vacker regnbåge har vi en annan vinnare. Ljusare exponeringar får givetvis också fler pluspoäng en mörka och dova, med mycket svärta i sig. Hellre en romantisk stämning än en mer ångestladdad stämning. Vi väljer det ljusa och positiva, det vackra och färggranna. Stämningar med mer melankoli, depression, färglösa föremål och dessutom i svartvitt – och vi får automatiskt svårare att fånga bildbetraktarna med våra bilder. Du får mer än gärna softa, men det får inte bli suddigt… Ogillar vi motivet och stämningen, då ogillar vi också bilden! Hur påverkas du av stämningen när du bedömer de fotografiska bilderna?

TEKNIKEN
Skarpa bilder fångar oss mer än oskarpa bilder. Vi gillar bilder som upplevs som perfekta i sin exponering; alldeles för ljusa överexponeringar eller riktigt mörka underexponeringar faller snabbt bort. Om horisonten lutar eller att motivet är kapat av bildkanten, då ses det som ett tydligt fotografiskt misslyckande – och vi lägger bilden direkt i papperskorgen. Usch och fy! Säkraste vinnande koncept är om du hela tiden visar fram bilder på motiv de flesta inte får uppleva, i stämningar de flesta imponeras över – och att du dessutom alltid verkar hinna med att få in skärpan, göra en bra exponering och kanske dessutom kan tänka ut ett mer ovanligt tillvägagångssätt. Då är du världsbäst, jag lovar! Sämsta tänkbara publik att visa dina bilder för är andra fotografer… Fotograferna har en fantastisk förmåga att bedöma andra fotografers bilder helt och hållet efter vad de själva eventuellt bemästrar. Om en annan fotografs bilder visar på ett tekniskt kunnande långt över det egna; då blir man riktigt ordentligt imponerad – och sedan funderar man på att sälja sin egen kamera… Hur påverkas du av tekniken när du bedömer de fotografiska bilderna?

SYMBOLIKEN
Här gäller det i första hand att vara tydlig, mycket tydlig! En gul blomma mot en blå bakgrund är en given vinnare i Sverige! Om du fotograferar två harar som sitter intill varandra, men där de tittar åt vart sitt håll - då blir också symboliken övertydlig. Det är bra om du som fotograf är just övertydlig, då uppfattas du som mer medveten i ditt bildskapande – än om du är mer abstrakt eller kanske gör symboliken mer dold. Bilder som blir bättre över tid, de så kallade ”smygarna”, det är bilder som faller bort direkt. Idag tittar vi på mängder av fotografiska bilder, tusentals varje vecka – vi ger oss inte tiden att ta till oss bilderna om de kräver längre tid att läsa eller förstå. Den ofattligt stora mängden av fotografiska bilder som vi ser varje vecka gör oss alltså mer ytliga! De riktigt stora fotografiska konstverken drunknar och försvinner… Hur påverkas du av symboliken när du bedömer de fotografiska bilderna?

Jag har valt ut 12 bilder från 2012, en bild från varje månad. Inga titlar som kan berätta om motiv, plats eller mina tankar med bilden. Enda information som ni får är datumet jag gjorde bilden. Ni får heller ingen teknisk information; om kamera eller objektiv, slutartider eller bländaröppningar – eller om jag valt en mer udda teknik som något filter eller multiexponeringar. Ingen teknik att fascineras över för den fototekniskt intresserade. Hur upplevs bilderna? Hur läser ni bilderna? Hur reagerar ni på dem? Vilka bilder fascinerar? Vilka gillar ni och vilka ogillas?

Vad säger bilderna till er – som bilder? Finns det symbolik att upptäcka, antingen direkt eller efter ett tag? Är några av bilderna ”smygare”?

Hur reagerar ni på bilder?

(3 juli, 2012)

(15 augusti, 2012)

(9 september, 2012)

(6 oktober, 2012)

(28 november, 2012)

(5 december, 2012)

december 7th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 9 comments

Landskapsfoto…

(Sunnmøre 1, 2012)

Landskapsfotografering har varit en del av mitt bildskapande under alla år. Däremot har jag aldrig varit upptagen av eventuella traditioner eller normer. De mer klassiska landskapsbilderna med förgrund, mellanparti och bakgrund finns givetvis i arkivet. Men jag försöker även närma mig landskapet som motiv med flera infallsvinklar. Visst finns bilderna med spännande förgrund, snirklande linjer i mellanpartiet och en bakgrund som badar i spännande kvällsljus. Men jag arbetar gärna också med rörelsen som en spännande ingrediens, söker efter överraskande och annorlunda kombinationer, och har en förkärlek för bilder av konceptuell karaktär. Dessutom får det gärna också bli landskapsbilder med surrealistiska ingredienser.

Ibland blir det landskapsbilder som naturfotograferna älskar, men ofta gör jag också bilder som naturfotograferna inte alls gillar eller fattar. Jag gör ju i första hand bilder för min egen skull, vad andra tycker är mindre viktigt. För mig handlar fotograferandet om att hela tiden söka efter bilder som berör mig på olika plan, hur konstiga de än kan vara för andra. Dessutom gillar jag ju utmaningar i det att se hur en bild kan uppfattas och tolkas. Som i dessa fyra landskapsbilder från resan till Stranda och Sunnmøre nu i helgen. Samtliga är kanske inte i den mer traditionella landskapsfototraditionen, utan mer personliga reflektioner från möten med ett annorlunda landskap fullt av kontraster.

(Sunnmøre 2, 2012)

Just detta med personliga reflektioner ligger som en röd tråd i landskapsbilderna från resan till Sunnmøre. Att komma med flyg direkt till ett landskap som är helt annorlunda blir som en mindre chockupplevelse, från det mer flacka och nästan helt skogsbeklädda Mullsjö. Här var det höga berg och djupa dalar, mörka djupa skuggor och snöklädda fjälltoppar – och i allt detta samhällen helt underordnade det dramatiska landskapet. I detta ville jag hämta fram direkta reflektioner och känslor som även kunde komma fram i landskapsbilderna. Inga klassiska vykortsbilder alltså.

Jag började redan fotografera när flyget började inflygningen mot flygplatsen utanför Ålesund, och jag fortsatte fotografera under hela bilresan in mot Stranda. Även under de tjugo minuten på färjan mellan Magerholm och Sykkylven var kameran hela tiden i användning. Letade efter kombinationer och lät de plötsliga infallen vara ledstjärna i bildskapandet. Det var otroligt spännande och givande att möta ett landskap med nyfikna barnaögon och inte alls ha några förutfattade bildtankar. Detta fast jag inte alls är obekant med dessa landskap då jag ju är född och uppvuxen i en liknande miljö i Bergen. Jag tror nog att jag skulle göra helt annorlunda landskapsbilder i Bergen idag, än jag gjorde när jag tidigare bodde där.

(Sunnmøre 3, 2012)

Det är ju så lätt att bli hemmablind, vilket egentligen är döden för bildskapandet. Även om jag kämpat rätt hårt för att inte bli hemmablind, så kan det vara lätt att hamna där iallafall. Det är så lätt att tro att det alltid är mer spännande att resa bort för att kunna få igång fotograferandet, när det är just i hemmiljön som förutsättningarna är som störst att utveckla bildskapandet.

Mitt landskapsfotograferande fortsätter att utvecklas och nyanseras. Framöver blir det också några spännande uppgifter just kopplade till landskapet som motiv. Jag kommer berätta mer om detta längre fram, då jag numera är försiktig med att berätta för mycket i ett för tidigt skede. Fram tills dess kommer jag fortsätta söka efter bilder i den spännande närmiljön här i Mullsjö, men kombinera då och då med resor till andra ställen. Jag kommer givetvis fortsätta att skapa de mer klassiskt romantiska landskapsbilderna; men minst lika mycket kommer jag utveckla de mer surrealistiska tankegångarna, kombinerade med mer konceptuella bildtankar. Och att landskapsbilderna finns egentligen överallt; antingen det är på Sunnmøre eller här hemma i Mullsjö.

(Sunnmøre 4, 2012)

november 28th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 2 comments

Allt i naturen fascinerar mig…

(Storlommar, 2012)

Jag kan aldrig bestämma mig för vilka motiv i naturen som är favoritmotiven… Jag har alltid varit fascinerad av den stora motivvariationen och av de olika bildmöjligheter som finns. Jag älskar att ligga vid storlommens tjärn i morgondimman, jag älskar att vara ute i månljuset mitt i natten, jag älskar att ligga bland vitsippor och orkidéer, jag fascineras av trollsländans flykt över vattenytan – men jag är minst lika intresserad av virvlarna nedanför vattenfallet, rismönstret i alskogen i det disiga novemberljuset eller att med rörlig kamera skapa måleriska bilder bland färgrika höstlöv. Det räcker att titta på bilderna här i bloggen; jag varierar motiv och bildtekniker hela tiden. Och det är just detta som är typiskt för mig som naturfotograf.

Lika väl som jag kan vara dokumentär, så kan jag göra vackra och stämningsfulla bilder – eller vara fullkomligt abstrakt eller nonfigurativ i ett mer udda svartvitt bildspråk. Och så kommer jag fortsätta även framöver. Jag kommer fortsätta fotografera både däggdjur, fåglar och insekter. Jag kommer fortsätta arbeta med både landskap och olika mer eller mindre abstrakta detaljer. Jag kommer fortsätta växla mellan färg och svartvitt. Och inte minst; jag kommer fortsätta fotografera huvudsakligen i närområdet. Det har jag alltid gjort. När jag bodde hemma i Bergen, under alla åren i Skåne och Hälsingland – och givetvis även nu när jag bor i Mullsjö. Ibland kan det bli en resa till Island, Irland eller någon annanstans – men jag är en typisk närmiljöfotograf. Det är bland de närmaste motiven jag utvecklar mitt fotograferande.

2012 har varit ett synnerligen aktivt fotoår. Och jag kan när jag tittar genom årets bilder se allt detta som är typiskt för mig som naturfotograf. Här finns landskapen och detaljerna, här finns både däggdjur och fåglar. Här finns de nära makromotiven; och jag har hela tiden växlat mellan färg och svartvitt. Detta ser jag särskilt tydligt när jag nu valt ut bilder till bildvisningen jag ska ha i Norge nu på fredag. Jag kommer börja visningen med ett antal ”klassiker”, men sedan blir det enbart bilder från 2012. Detta är heller inget nytt för mig som bildvisare; jag har under alla år oftast prioriterat senaste årets bilder. I mitt fotograferande vill jag hela tiden gå vidare i bildskapandet, göra nya bilder och utveckla bildspråket. Motiven och platserna är de samma, men bilderna och fotograferandet går hela tiden vidare.

(Månsken, 1995)

november 21st, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 4 comments

Stillbilden är levande materia…

(Snöväder, 2011)

Att föreviga ett motiv eller en händelse är inte det lättaste… Oavsett hur jag tänker eller agerar så blir bilden enbart en minnesbild eller en tolkning. Stillbilden kan aldrig bli låst, färdig eller definitiv. Stillbilden kommer alltid upplevas med helt nya ögon, och tolkas på helt andra sätt – även lång tid efter att den gjordes. Hur jag tänkte när jag gjorde en bild kommer framöver få allt mindre betydelse. Även om bilden är färdigt exponerad, så kommer mina uppfattningar om bilden att ändras. Kanske blir bilden med åren antingen sämre eller bättre, men då handlar det inte om stillbildens inneboende kvaliteter – det handlar mer om att mitt liv har gått vidare och även ändrats. Och ändras mitt liv, så ändrar jag även mina ingångar i bilden. Vem var jag när jag gjorde bilden i 1987, vem var jag när jag tittade på bilden igen i 1997 och 2007 – och hur upplever jag bilden idag med dagens ögon. Under 25 år hinner man ändras rätt mycket som människa, och därför ändras även bilden från 1987 framför mina ögon.

Åren går, man blir äldre, man går genom olika faser i livet. Mitt humör ändras; ena stunden är jag glad och upprymd, andra stunden kanske mer ledsen och nedstämd. Min bild från 1987 blir föremål för ständiga nytolkningar, mer eller mindre varje gång jag tittar på bilden upplever jag den med nya ögon. Dagens ögon, nuets ögon – och imorgon är en helt annan dag! Kanske är det just detta som fascinerar mig mest med stillbilden; att ett fryst ögonblick, att något som redan är färdigexponerat – hela tiden blir exponerat på nytt. Igen och igen och igen…

(Älvorna dansar, 2009)

Jag har alltid, och kommer alltid vara en ”återvändare”. Jag återkommer till de samma platserna och de samma motiven. Jag ligger bland blåsipporna med kameran varje vår, jag får aldrig nog av att fotografera rådjur och jag står vid Trollsjön och upplever morgondimman varje sommar! Just för att blåsipporna, rådjuren och Trollsjön aldrig kan vara upprepningar – jag är ju en ny människa som ser med nya ögon varje gång. Jag återvänder även till de samma fantastiska bilderna av Ernst Haas, Minor White, Theodor Kittelsen eller Claude Monet. Och jag ser alltid något nytt – varje gång!

Genom åren ändras även smaken. De bilder jag gillade för 25 år sedan kanske jag inte alls gillar idag, men jag kanske börjar gilla bilderna igen imorgon… Bilder och fotografer som jag inte alls gillade eller förstod för 25 år sedan, kanske jag idag tycker är absoluta världsklass. Som bildbetraktare låter jag bilderna och fotograferna få finnas kvar, som en ständig källa till nya upplevelser. Men jag är ju själv fotograf och en aktiv del av den skapande processen. Hur tänkte jag om exponering och komposition för 25 år sedan? Sedan har jag ju även gjort några hundratusentals exponeringar sedan dess, och varje ny exponering ger ny insikt och kunskap – som förändrar eller utvecklar tankarna. Om både exponering och komposition. Det finns tillfällen idag då jag kan göra samma komposition som jag gjorde för 25 år sedan, men jag ser också i ett ännu större spektrum idag. Jag kan mer om komposition, och ser då även flera möjligheter – vilken gör att vissa äldre bilder kan uppleveas som endimensionella och mer primitiva. Men jag kan idag också se saker i flera av mina äldre bilder, som jag är rätt övertygad om att jag inte alls såg eller tänkte på – just då!

(Spindelnät, 1996)

Inom vissa områden var jag en betydligt enklare fotograf för 25 år sedan, där jag idag kan vara mer nyanserad eller mer komplicerad. Vilket jag också gillar med de äldre bilderna! Där jag tidigare kunde ha en större nyfikenhet, kan de tidigare bilderna vara en ständig påminnelse till mig idag om att inte ta något för givet. Att hela tiden behålla den så viktiga nyfikenheten. Att hela tiden friska upp seendet och sökandet. Att hela tiden se värdet i att återvända till de samma motiven och de samma platserna. Att utvecklas som fotograf och bildskapare handlar ju om att utveckla seendet, inte att hela tiden förändra motiven eller platserna. Du kan byta från Trollsjön till Grand Canyon, du kan byta från rådjur till zebra – men du kommer hela tiden vara den samma fotografen om du inte utvecklar seendet.

Som bildskapare är jag i en ständigt förändrande process. När jag tittar på mina egna bilder och när jag tittar på andras bilder. När jag återvänder till morgondimman vid Trollsjön för hundrade gången. Men även när jag bestämmer mig för vilken exponering eller komposition jag ska välja. Det blir alltid något nytt – jag upprepar mig aldrig. Jag kommer nog aldrig att förstå dessa människor som hela tiden vill gå vidare till något nytt; kanske är det för att dessa människor är rädda för att upptäcka att de inte kan förändra eller utveckla sig?

(Vintergryning, 1999)

Varje gång jag gör en ny bild på en blåsippa har jag ett allt större arkiv med blåsippsbilder; fullt av minnen, känslor och erfarenheter. Varje ny morgon vid Trollsjön har med sig ett allt större antal morgnar vid Trollsjön. Och mellan alla dessa återvändande upplevelser har jag hunnit läsa flera böcker, lyssna på mer musik, tittat mer på TV och haft intressanta samtal med olika människor. Mellan varje ny bild på en blåsippa har även upplevelsernas arkiv blivit allt större. Därför kan det heller aldrig bli de samma bilderna, därför kan jag heller aldrig upprepa mig själv. Då jag själv alltid är en ny människa varje gång!

Det är just detta som är själva livet! Att jag har min egen uppfattning av tid och rum. Att förstå livet i sig själv, att utveckla tanken och seendet, att hela tiden bli allt bättre på att inte ta något för givet. Att behålla nyfikenheten, att uppskatta alla små smycken i livet – allt det som gör livet värt att leva. För mig; med mina sinnen, mina tankar och känslor – mitt sätt att se och uppleva. Allt som vi har runt oss har ett mycket större värde än vi tror, och att vi vet inte hur viktigt allt detta är förrän det skulle försvinna. I detta fortsätter jag med mitt fotograferande och bildskapande. Utanför badar landskapet i ett mjukt och underbart novemberljus, snart återkommer frosten på fälten och istapparna vid vattenfallet. Sedan kommer snön och kylan. I mars-april tittar blåsipporna fram igen – och jag ser fram emot nästa rådjursmöte eller dimmiga sommarmorgon vid Trollsjön…

Och alla bilderna i arkivet förändrar sig varje dag…

(Kvällsdimmor, 2012)

november 18th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 10 comments

Smålommen badar i skymningsljuset…

(Smålom, 1996)

Ibland kommer frågorna över mig, om varför jag fotograferar som jag gör. Varför väljer jag att fotografera en smålom i skymningsljuset på detta sätt? Den är såpass suddig att man knappt kan se att det är en smålom – varför ansträngde jag mig inte då att försöka få det att se ut som en smålom? Ett högre ISO-värde hade ju gett en kortare slutartid. Bilden gjorde jag med Fujichrome Velvia på 50 ISO, och slutartiden var 1/2 sekund. Bilden är från Knuthöjdsmossen i Västmanland, 7 augusti 1996.

Och färgerna i ljuset ser ju nästan onaturliga ut. Har jag gjort några färgändringar i Photoshop efter att jag skannat in bilden? Bilden är dessutom dimmig eller disig, och inte ens bakgrunden ser skarp ut.

Nåja, det är lätt att man bedömer naturbilder utifrån dokumentära referensramar, även om bilden inte alls är menat att vara dokumentär. Jag har alltid undrat varför. Varför naturbilder alltid förväntas vara naturliga, och allt i bilderna som uppfattas som onaturligt – det gillar vi oftast inte. Detta fast graden av vad som är onaturligt är något som helt vilar i subjektiva värderingar. Det vi inte sett, finns ju inte. Eller?

Färgerna är däremot inte alls onaturliga, den analoga diabilden ser exakt lika ut som bilden ni här ser inskannad. Det var tidigt i gryningen, det var tät morgondimma och molnen på himlen hade börjat bli riktigt ordentligt röda. Denna rödfärg påverkade tonarna i dimman och gav detta rosa skimmer. Dessutom visste jag ju också att Velvian gillade rött och förstärkte dessa färger lite extra. Rörelseoskärpan i smålommen gillar jag, det förstärker känslan som vilar i hela bilden. Att det är en smålom är egentligen inte viktigt för mig, utan det viktiga är just helhetskänslan i bilden. Vad förmedlar hela bilden?

Det är vanligt när man visar en naturbild att man vill ha förklaringar först, innan man väljer att kommentera. Jag tillhör motsatsen, jag kommenterar gärna innan jag får veta. Och många gånger vill jag heller inte veta efteråt, då jag tycker bilden ska få tala av egen kraft.

oktober 30th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 8 comments

Lite tråkig teknisk information…

(Självporträtt, 2008)

På grund av senaste dagarnas enorma spekulationer och ”bevis” som figurerat på Flashback/Fotosidan, känner jag mig tvungen att komma med lite teknisk information kring hur jag gör en bild klar innan den visas här i min blogg. Detta gäller i första hand bilden på berguv (se förra inlägget här i bloggen), som man nu tydligen har ”bevisat” är manipulerad. Bilden är givetvis INTE manipulerad, vilket jag även skrev i förra inlägget, oavsett vad nu dessa olika människor på Flashback/Fotosidan än skulle övertyga varandra.

Steg 1 - Jag fotograferar eller gör bilden på plats i naturen. Jag säger ”gör” vilket jag använt som begrepp under samtliga av mina år som naturfotograf. Vilket man givetvis också valt att häckla och mobba om i hela processen eller kampanjen mot mig det senaste året. Vilket jag givetvis fortsättningsvis kommer använda även i åren framöver. Jag fotograferar inte i RAW, det har jag aldrig gjort – utan jag fotograferar direkt i JPEG i högsta upplösning. Då jag nästan aldrig gör något med bilden efteråt så har jag kommit fram till detta. Jag är noggrann med exponering, komposition, färgnyanser/vitbalans mm. Så det finns egentligen knappt något för mig att göra i efterhand. Vitbalansen står oftast inställd i ”sol”; antingen jag fotograferar med Nikon, Pentax eller Samsung. Däremot går jag in i färgkaliberingen direkt i kameran för att få en grundinställning som passar mig, men också för att få de olika kamerorna att reagera ungefär lika. Detta gör det även enklare för mig att kunna kombinera med olika kameror under samma tillfälle, något som ger ungefär samma utgångsläge.

Steg 2 - När jag kommer hem går jag genom bilderna, tittar på dem, tar bort de bilder som inte är bra eller mindre bra. Detta gör jag i det utmärkta programmet ACDSee 10 Photo Manager, som fungerar som ett Utforskaren fast för tumnaglar. När jag rensat bort de mindre bra bilderna, skapar jag en ny bildmapp i arkivet namngiven efter bildernas datum. Mappen skapar jag som en undermapp under månad och sedan under år. Sedan klistrar jag in bilderna i denna mapp. Därefter markerar jag alla bildfilerna och döper om dem efter datum och fotograferingsordning, som exempelvis 121029-0001 på första bilden till exempelvis 121029-0124. I detta exempel kan man då också se att jag arkiverat 124 bilder från just detta datum. Allt detta gör jag alltså i ACDSee 10 Photo Manager.

Steg 3 - Därefter går jag genom bilderna från detta datum ännu en gång. Tittar genom och ser efter favoriter, eller om det är några av dessa bilder jag vill göra helt klar. Dessa bilder markerar jag sedan och kopierar till en helt annan mapp på en annan hårddisk, som heter FÄRDIGA BILDER. Under denna mapp finns liknande undermapper efter årtal och datum. De bilderna som jag valt ut, exempelvis fem bilder, öppnar jag sedan i Photoshop CS4. I Photoshop letar jag sedan efter damm som jag klonar bort, jag gör kanske lite enklare justeringar av nyanser/kontrast eller färgbalans – och sedan gör jag en eventuell beskäring. Det händer också att jag konverterar en färgbild till svartvitt, men oftast ställer jag in för svartvitt direkt i kameran. Märk väl; det finns många tillfällen då jag inte behöver klona bort damm, jag inte gör någon justering alls och gör heller ingen beskäring. Överlag har jag rätt lite att göra med mina bilder i efterhand i Photoshop, då jag försöker vara så noggrann som möjligt redan när jag fotograferar. När jag sedan anser mig vara klar med bilden ändrar jag längsta bildsida till 1500 pixlar och en upplösning på 1800 dpi. Sedan är bilden klar.

Steg 4 - Jag stänger sedan ner Photoshop och öppnar upp ACDSee igen och tittar på de färdiga bilderna från datumet. Eller så tittar jag på andra bilder från andra datum. Funderar kring vilka bilder jag ska visa fram i kommande blogginlägg. Dessa bilder markerar jag och sedan kopierar till en egen mapp på datorns huvuddisk under MINA BILDER som heter BLOGGEN. Här börjar jag med att döpa om filen, då jag har en egen numrering av bilderna i bloggen. Sedan öppnar jag upp den i Edit i ACDSee, ändrar sedan storleken på bilden till 600 pixlar, gör en enklare skärpning av bilden, eventuellt gör en enklare justering av kontrast (då bilden minskar rätt kraftigt i formatet) och sparar sedan ner bildfilen i Bitmapp. Detta för att rensa bort all exif ur bilden innan den publiceras på Internet. När bilden sedan ligger sparad i Bitmapp gör jag avslutningsvis en konvertering tllbaka till JPEG – och sedan är bilden klar för att publiceras på Internet.

Samtliga 1800 bilder som ligger på min blogg har gått genom denna process. Inga av de publicerade bilderna i bloggen är manipulerade i den form som menas på Flashback eller Fotosidan. Än en gång, jag sysslar inte med sådant – oavsett vilket mantra man än försöker sprida via dessa communities. Jag vill under inga omständigheter påstå att jag är duktig på den digitala processen, utan jag följer min väg som jag lärt mig efterhand genom åren som digital fotograf. Jag har inga direkta hemligheter som fotograf, jag har under alla år inte haft några problem att visa fram mina exponeringar för andra fotografer direkt på skärmen i kameran. Många har fått se ett flertal av mina bilder på det sättet, och jag har också haft fotografer som sett mig öppna upp bildfiler och sedan jobba klart dessa i Photoshop.

Jag lämnar nu denna diskussion, låter Flashback och Fotosidan få vara just vad det är, fortsätter med mitt. Och låter alla dessa människor få fortsätta att spekulera sig blåa i ansiktet. Det är nog så att det är just detta som ger innehåll i deras liv – att spekulera och sedan uppvigla varandra med en massa nya övertygelser. I mellantiden är jag fullt upptagen med mitt, med att fotografera, med att blogga, med att skriva – och sedan arbeta med kommande föreläsningar och workshops. Många förstår redan vad som sker och har skett, människor som kan läsa mellan raderna och sortera – människor som säger till mig att jag ska lämna skiten och titta framåt. Jag förstår att det är så jag måste göra; att inte låta människor som på olika sätt mår dåligt få påverka eller förstöra mitt skapande. Därför lämnar jag nu denna diskussion helt och hållet, och fortsätter med mitt.

Det är kanske meningen att samtliga bilder som jag publicerar ska visas högupplöst med fullständig exif, och sedan en detaljerad beskrivning exakt vad jag gjort i Photoshop. För att dessa människor ska fullkomligt få hänge sig åt sin granskande hobby. Det kommer däremot inte ske! Det är bilden och tankarna det handlar om, och som alltid är det viktiga. Med risk för att dessa människor inte får precis den näring de behöver, och istället måste hänge sig åt uppseendeväckande spekulationer. För märk väl; dessa människor har alltid rätt och jag har alltid fel! Eller?

”I don’t take pictures, I make them” – Ansel Adams

oktober 29th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 2 comments

Vi existerar under ett kort ögonblick…

(Ladan, 2006)

Den stora frågan är nog hur mycket vi människor egentligen påverkar i den stora bilden… Under de ungefär två miljoner år människan har existerat, så har vi ju rätt snabbt börjat se på oss själva som universums härskare. Och då är vi ännu inte ens i närheten av hur länge dinosaurierna existerade… Först om sådär ungefär 38 miljoner år vet vi vilken betydelse människan egentligen kommer få. Om vi då ens fortfarande existerar som art. Det vet vi inte idag, även om vi så gärna önskar få svar på alla de stora frågorna. Just nu idag vill vi helst få veta allt. Vilket nog kommer vara en omöjlighet, hur gärna vi önskar det.

Har jag hälsan under kontroll kanske jag kommer få leva i 30-40 år till. Vad som sker därefter vet jag inte. Antingen blir allt svart och ingenting sker, eller så kanske jag hamnar i evigheten uppe på något moln och spelar harpa. Jag hoppas givetvis att våra religiösa tankegångar är de rätta, men jag vet ju inte helt säkert. Jag kan välja att tro på ett liv i någon form av evighet, det är mitt val – men det finns samtidigt något i mig som försöker se någon logik i allt detta. Och därför är tveksam till att det kommer vara så. Vår planet har ju funnits i över fyra miljarder år, människan som art har enbart existerat i två miljoner år. En försvinnande liten del av planetens historia egentligen. Så varför skulle vi människor då vara ”de valda” som får komma till evigheten. Varför just vi? Eller finns redan alla dinosaurierna i sin egen himmel någonstans, där de i sin evighet nu har möjlighet att titta på oss människor och hur vi väljer att hantera planeten idag. Jag vet inte, men det är fascinerande att filosofera kring alla dessa frågor. Om inget annat, så för att se sig själv och den egna existensen i ett mer ödmjukt perspektiv. Ett perspektiv som jag tror är nyttigt för människan.

Hur länge efter att jag inte finns längre kommer spåren efter mig få finnas kvar? Mina bilder, mina böcker, mina tankar som lagrats i olika former. Kommer fotograferna någon gång i framtiden prata om mig? Det kanske inte ens finns några fotografer i framtiden – och vilken beständighet har det jag skapat egentligen? Kommer framtidens arkeologer kunna hitta tusen år gamla fotografier, eller kommer fotografierna vara urblekta och utan spår? Kommer ens fotopappret finnas kvar? Och vad med alla våra hårddiskar? Hur mycket av allt det som idag lagras kommer vi se något värde i att spara om tusen år?

Vi sitter idag och tror oss vara eviga. Vi tror att det vi gör och skapar kommer finnas för alltid. Men vetenskapen kan visa på flera exempel som tydligt talar emot detta. Om ungefär 250 miljoner år måste vi även revidera våra kartor helt och hållet. Då bildas nämligen nästa superkontinent, som forskarna redan gett namnet Pangea Ultima. Vi behöver då inte längre ta oss över ett stort hav för att komma till New York eller Miami. Någonstans längs Portugals nuvarande kust kommer vi att kunna gå torrskodda över till dagens Patagonien. Sedan kommer hela afrikanska kontinenten ha lagt sig mellan dagens Grönland och dagens Kanada. Och Australien kommer ha växt ihop med Antarktis, någonstans i dagens Sydatlanten… Och det Atlanten vi idag känner till ligger då öster om Japan och ha växt ihop med Stilla havet…

Undrar hur den tidens natur kommer se ut för den tidens naturfotografer… Vilka djur kommer vi kunna fotografera och vilka bildtrender kommer då existera? Om vi ens finns kvar då som människor förstås. Vi kanske redan är borta och nya livsformer täcker då vår planet. Kanske är det mer avancerade livsformer, eller så är de mer primitiva och inte alls kan föreställa sig något som helst om hur det har varit tidigare i planetens historia. Den tidens livsformer kanske inte alls kan tänka varken i perspektiv eller i livscykler. Vi vet inte – och det är kanske lika bra…

Om jag då inte redan sitter där på mitt moln och spelar harpa in i evigheten – och då får se allt detta. Frågan är om jag kommer gilla det jag får se och om jag fullt ut kommer njuta av mitt liv i evigheten… Jag hoppas i vilket fall som helst att jag fortfarande är fotograf – det finns då så mycket jag mer än gärna skulle vilja fotografera.

Tänker då särskilt på dessa fantastiska ljusfenomen vi får uppleva på natthimlen om ungefär sådär 3,75 miljarder år. När Andromedagalaxen kolliderar med Vintergatan. De ljusfenomen vi då får uppleva de påföljande två miljarder åren kommer överstiga allt jag hittills fått uppleva av ljusfenomen under de senaste trettio åren… Jag lovar att det kommer bli rätt många oerhört spännande bilder. Vilken kamera jag då använder vet jag däremot inte, det kanske blir en sådan där framtidsvision där jag kan ställa in skärpan efteråt. Efter att jag exponerat alltså! Kameror som redan idag håller på att utvecklas.

Det kan bli några intressanta blogginlägg framöver, om ungefär drygt tre miljarder år. Och vilka intressanta perspektiv det kommer ge till naturfotografin! Jag hoppas då givetvis att jag även har kvar er som bloggläsare…

oktober 27th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 5 comments

Det blå ljuset…

(Skymning, 2012)

Jag har under alla år i första hand arbetat med det naturliga ljuset, och färgerna i mina bilder har fått underordna sig just det naturliga ljuset. Under de analoga åren hände det att jag arbetade med färgkorrektionsfilter; antingen för att motverka blåstick eller gulstick, eller att jag korrigerade för det skarpa grönsticket inne i skogen. Men oftast fick färgkorrektionsfiltren samla damm i kameraväskan. Det vanliga blå ljuset fick allt som oftast agera obehindrat i bilderna; det hände faktiskt också att jag valde att förstärka det blå ljuset för att jag älskade det. Och detta gör jag fortfarande.

När jag började fotografera digitalt under 2004 fick jag inledningsvis problem med att få fram ljuset och färgerna som jag ville. Det blev en ”grå gröt” tills jag började ändra i vitbalansen. Numera är vitbalansen alltid inställd på ”sol” eller ”dagsljus” - även om jag fotograferar i skymningen, gryningen eller mitt i natten. Det jag då har är samma utgångsläge som jag hade tidigare på den analoga tiden, antingen jag fotograferade med Kodachrome 25 eller Fujichrome Velvia 50. Att ha vitbalansen inställd på ”auto” finns inte på min karta. Däremot kan jag manuellt gå in och korrigera grönsticket i skogen med att i färgbalansen lägga på lite rött. Men då handlar det alltså om de egna valen, helt anpassat efter det jag vill förmedla i bilden.

Det finns fotografer ”där ute” som bestämt uttalar sig med att mina bilder inte är naturliga. Vilket egentligen är skitsnack! Att hela tiden motverka eller korrigera bort färgsticket i naturen – det är att tänka onaturligt! För färgsticket är en naturlig del av naturen – och för mig en självklarhet att arbeta med, och i viss mån även förstärka.

Det är lätt att man börjar tänka fel… Jag har haft fotografer med mig ut i naturen vid alla möjliga tillfällen. Och fotograferna blir ofta osäkra och börjar fippla med vitbalansen om det inte är ”sol” eller ”dagsljus” längre. Det känns ju fel, och därför ändrar man. Vilket då ger bilder där det blå skymningsljuset plötsligt är som ”borttrollat”.

Bilden här i inlägget är från Brängen utanför Mullsjö, 20 oktober 2012. Det var mulet och det var i skymningen. Ögonen kunde inte uppfatta det blå i ljuset, då ögonen hela tiden fungerar som färgkorrektionsfilter. Det var först när man gjorde en exponering som man kunde se hur blått ljuset var. Om man då inte lockades av att ändra vitbalansen till ”auto”, förstås…

oktober 26th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 5 comments

730 dagar…

(Räv i dimma, 2008)

Jag kommer så väl ihåg ett samtal jag hade med en redaktör för en fototidskrift för ett flertal år sedan. Om att fotointresset går i en tvåårscykel, och att man efter två år kunde börja om från början igen med material till fototidskriften. Jag har tänkt mycket på detta efteråt. Kanske är det en mycket förenklad och cynisk bild av fotointresset här i Sverige, men kan det verkligen inte också vara så om man nu tänker efter. Längre än två år brukar kanske inte fotointresset räcka för de flesta? Om jag tänker efter inom min verksamhet som naturfotograf, så möter jag faktiskt idag hela tiden fotografer som precis upptäckt mig som fotograf. Som precis sett en av mina böcker eller som precis hittat till min blogg…

Först blir man fotointresserad och sedan köper man sin första kamera, eller att man köper sin första kamera av någon konstig anledning och genom denna får ett fotointresse. I affären hittar man några fototidskrifter, man börjar söka på Internet om det finns några fotokurser – och genom en ren slump hittar man också till en fotoklubb på hemorten. Under detta första år är man i ett stort behov av att få lära sig kameran, lära sig exponera – och får sedan uppleva fotografiska bilder av olika duktiga fotografer. Och man upptäcker att man inte är ensam om fotointresset på en community på Internet eller i den lokala fotoklubben. Efter första året börjar man sedan få ett specialintresse inom fotografin, man kanske köper in specialutrustning – och letar sedan vidare efter en fotokurs där man kan utveckla fotointresset.

(Åkersork, 2006)

Efter två år tar det slut. Man tröttnar, eller så upptäcker man att man inte har någon större talang för fotograferandet… Av olika andledningar försvinner så många som 97 procent av de fotointresserade redan efter två år, men vi märker det inte – då det hela tiden kommer in nya i fotomiljön samtidigt. Nya som börjar fotografera, som vill lära sig kameran. De senaste åren har fotointresset däremot exploderat i Sverige, många försvinner fortfarande efter sina två år – men andelen nya fotointresserade verkar vara flera än de som tröttnar. Vill man idag verkligen få till en framgångsrik karriär så tror jag att kursledare för olika nybörjarkurser i foto borde kunna ha en stor marknad. Det är hela tiden nya som blir fotointresserade och som vill lära sig fotografera.

Redaktören för fototidskriften som jag pratade med för flera år sedan kanske inte hade så fel ändå? Kanske är det också därför att det finns så få fotografer som är intresserade av det mer avancerade bildspråket, just för att de flesta hinner tröttna innan man kommit så långt i utvecklingen.

Ett fotointresse som håller i två år, i 730 dagar. Det är verkligen inte länge. Tycker jag, som hållit på med att fotografera helt sedan 1973. Det är i nästan 40 år! Någonstans i början på 1980-talet höll jag som mest på att börja bekanta mig med det fascinerande bilspråket. Det är 30 år sedan! Och jag känner fortfarande att jag bara är i början av något fantastiskt. Tänk vad mycket som så många helt missar, då de ju hinner tröttna efter enbart två år…

(Gärdsmyg, 2012)

oktober 21st, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 7 comments

Vad är egentligen landskapfotografi?

(Skäralid, 1999)

Landskapsfotografi är svårt att kategorisera, tycker jag. För hur måste en landskapsbild se ut för att kunna benämnas som landskapsfotografi? Ett utsnitt ur ett landskap, är det landskapsfotografi? Den kände japanske landskapsfotografen Shinzo Maeda (1922-1998) arbetade ofta och gärna med olika utsnittsbilder på just träd. Min bild från Skäralid skulle kunna vara en bild av Maeda, även om jag med förkärlek jobbar mycket och ofta med det blå ljuset – något som Maeda mycket sällan arbetade med.

De mer klassiska stora vyerna som man oftast förknippar med landskapsfotografi är kanske det jag minst arbetar med i mitt eget fotograferande. Trots det, så är jag kanske mer landskapsfotograf än något annat – något jag fått höra ett stort antal gånger genom åren. Även när jag fotograferar olika djur som däggdjur, fåglar och insekter – så arbetar jag oftast med bilder där djuren är i ett större sammanhang. I ett landskap, i sin miljö. När jag fotograferar makro; med allt från insekter och blommor till olika isdetaljer – då arbetar jag med makrolandskapet. Allt jag fotograferar försöker jag ju få in i ett samanhang, en helhet – som i ett landskap.

Jag märker detta särskilt när jag ska kategorisera mina bilder i det egna arkivet. Ofta blir det svårt för mig att placera särskilda bilder i en särskild kategori. Fåglarna, däggdjuren, insekterna och växterna är förhållandevis enkla – och de sorteras även in efter arter. Fast träden kan skapa problem för mig, då dessa ju också är växter – men lika gärna kan vara landskapsbilder. Alla skogsbilder är ju då på något sätt växtbilder, vilket för mig kan vara något märkligt… Jag har idag följande huvudkategorier i arkivet; LANDSKAP, DETALJER, ABSTRAKTIONER, VÄXTER, SMÅKRYP, FÅGLAR, DÄGGDJUR och MÄNNISKOR. Visst skulle jag kunna börja tagga bilderna till mer än en huvudkategori, men så långt har jag inte kommit än i mina sorteringar.

(Sandön, 1999)

Bilden från Sandön är en bild som är svår att kategorisera. Är det en landskapsbild? Från förgrunden till bakgrunden är det minst ett hundratal meter. Men allt är ihoppressat med telet (270mm), och den lilla bländaröppningen (64) förstärker känslan av att allt är närmare varandra. Dessutom har vi ingen riktig horisontlinje. Det är en bild som bygger på sandmönster och ljus, och kanske heller borde placerats under DETALJER. Och sedan i underkategorin SAND. Eller?

Men bilden är ju också ”svår” och ”mystisk” och givetvis allt annat än konkret i sitt uttryckssätt. Kanske borde den ligga under ABSTRAKTIONER istället?

Jag har genom åren haft ett större antal föreläsningar och kurser i temat landskapsfotografi. Varje gång har jag då medvetet valt att inkludera även bilder på däggdjur, fåglar, insekter och växter – där de är placerade i sin miljö. Några har då valt att förstå och acceptera mina indikationer, andra har valt att protestera. Några klara direktiv verkar alltså inte finnas. Tittar man vidare mot USA och Storbritannien blir förvirringen ännu större. Även om NATURE PHOTOGRAPHY på senare år blivit alltmer accepterat som en kategori, väljer de flesta fortfarande att referera till WILDLIFE PHOTOGRAPHY. Vilket gör det svårt att definiera kulturlandskapet på rätt sätt, kanske. I USA och Storbritannien är LANDSCAPE PHOTOGRAPHY dessutom en helt egen kategori för många, där två av mina favoritfotografer, Minor White (1908-1976) och Paul Caponigro (1932- ) ofta placeras. Deras bilder är nästan enbart från naturen och ofta får vi se detaljbilder på både ismönster och ormbunkar. Men de räknas inte som ”riktiga naturfotografer”…

Bilden här under från Øygarden utanför Bergen i Norge är däremot tveklöst en landskapsbild. Det tror jag att vi alla kan vara överens om. Eller?

(Øygarden, 1999)

oktober 15th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 5 comments

När bimotiven nästan är viktigare…

(Vitsippa, 2000)

Första året som jag började intressera mig för blommorna som ett spännande motiv var i 1981. Då fotograferade jag svalört, vitsippor och tussilago. Jag kunde nästan inget om blommor på den tiden, men successivt har jag fått lära mig genom åren. Jag gillar ju att veta vad jag fotograferar, så jag försökte alltid i efterhand lära mig vilka blommor jag hade fotograferat. Idag kan jag till stor del ge namnet på de flesta blommor jag hittar i naturen. Och att botanisera i naturen tycker jag är riktigt intressant, ofta kan de blommor jag hittar berätta en historia om landskapet jag befinner mig i. Att hitta spåren efter ett litet torp inne i skogen; där kan blommorna guida mig. Även om husgrunden numera är borta, så kan de blommorna jag hittar berätta för mig om det varit en gård och en hage där tidigare.

Rätt tidigt var jag både okonventionell och mer abstrakt i mitt sätt att fotografera blommorna. De klassiska och mer botaniska avbildningarna kändes inte lockande. För mig blev blommorna ett sätt att kunna skapa små fantasilandskap där helhetsbilden alltid var viktigare än blomman i sig själv. Denna infallsvinkel till blomfotograferandet har jag även idag, även om jag också utvecklat bildspråket genom åren. ”Det är i kombinationerna av motiv som bilden uppstår, inte i motivet i sig”, denna viktiga devis gäller i synnerhet i mitt blomfotograferande.

(Vårlök, 2000)

När jag letar efter bilder bland blommorna, så är det just BILDER jag letar efter. Inte efter motiv. En ensam blomma med en större skönhet än de andra, är svår att omsätta till en bild som ger rättvisa åt blommans skönhet. Jag måste i alla avseenden tillföra flera elementer; kanske måste jag tillföra flera blommor i bilden – och hur är ljuset och färgerna? Dels på blomman i sig, men även i omgivningen. Och i vilken skepnad gör sig omgivningen bäst? Olika grader av oskärpa, eller ska allt vara i skärpa? Innan den ensamma blomman kan bli en intressant bild måste jag alltså göra en total bedömning av allt runt ikring. Och i vilken form jag ska kombinera de olika elementen som jag vill ha med i bilden.

Ju flera ingångar jag har till bilder i naturen, desto rikare blir utflykterna i naturen. Alltid finns det tillgång till motiv, och så länge det finns motiv finns det ju underlag för bilder. Antingen i den lilla närbildsvärlden bland blommor och småkryp, eller bland mer abstrakta närbildsmotiven som frostkristaller eller ismönster. Eller så finns det tillgång till några fåglar eller däggdjur, eller att landskapet i sig själv kan erbjuda spännande bildmöjligheter. Och det är just i kombinationerna av motiv som bilderna uppstår! Jag tror det var bland de första blommotiven tillbaka i 1981 som dessa bildtankar första gången kom fram. Bildtankar som jag idag också fört vidare till alla de andra motiven i naturen.

(Grönvit nattviol, 2012)

Däri ligger också orsaken till att jag aldrig kan bli någon motivspecialist inom mitt naturfotograferande. Jag måste ha tillgång till alla de olika motiven med jämna mellanrum. Och det är i den intressanta korsbefruktningen som jag utvecklar mitt naturfotograferande. När jag fotograferar blommor utvecklas jag även som fågelfotograf, när jag fotograferar svartvita landskap utvecklar jag mitt porträttfotograferande av däggdjuren… Om jag enbart skulle vara landskapsfotograf eller fågelfotograf, då skulle mina bilder bli mer endimensionella. Och sådana bilder är synnerligen tröttsamma för mig i det långa loppet. Jag söker hela tiden efter de bildmässiga utmaningarna.

Kanske blir mycket av denna bildproblematiken extra tydlig just när jag fotograferar blommor. Har jag för stunden ingen fantasi eller några bildmässiga ingångar, då blir bilderna både tråkiga och stela. Jag tror blomfotograferingen mer än något annat inom naturfotografin avslöjar fotografens brister. Inom blomfotografin blir fotografen helt och hållet beroende av förmågan att kunna visualisera. Att enbart avbilda räcker verkligen inte, då blir blombilderna synnerligen livlösa och tråkiga.

(Skogsnycklar, 2012)

Det gäller alltså att tänka minst lika mycket på bimotiven som på huvudmotivet. Kanske kan man till och med sätta det på sin spets och säga att bimotiven nästan är viktigare än huvudmotivet. För det är ju i omgivningen förhållandet till bilden får sina ingångar och den bildmässiga helheten uppstår. Studera bilderna i detta inlägget; tittar efter vad som är det bärande i bilderna. Är det blomman i sig själv, eller är det annat? Bilderna på den grönvita nattviolen och skogsnycklarn skiljer sig från de tre andra bilderna – men på vilka sätt?

Hur tänker ni själv när ni fotograferar blommor? Är ni också fokuserade på bimotiven på samma sätt? Jag tänker återkomma till detta med bimotivens betydelse i ett antal inlägg framöver. Och även då titta på hur jag går tillväga när jag fotograferar andra motiv i naturen. Jag ska även försöka få fram den korsbefruktningen som jag tycker är så viktig för mig i mitt naturfotograferande. Men kom gärna redan med era kommentarer, det kan bli intressanta reflektioner som kan vara utvecklande för oss alla.

(Blåsippa, 1999)

oktober 14th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 6 comments

Ett personligt förhållande…

(I skogen, 2012)

Naturfotografi har för mig alltid varit något mer än ett vanligt intresse. Det att få vistas i naturen, ofta och länge, har för mig varit ett viktigt avstamp i tillvaron. Men också för att hämta nya krafter, eller för att få ett viktigt perspektiv till min egen existens. Att fotografera i naturen har därför också varit viktigt för mig, även om det aldrig varit min ledstjärna att visa ”hur naturen ser ut” – utan mer att i bilder försöka förmedla vidare mitt förhållande till naturen. Ett förhållande som helt vilar på ett personligt plan, och inte har några kopplingar mot varken biologi eller geologi. Naturen är inte vetenskap för mig, det är mer ett själsligt förhållande. Mer på ett meditativt eller psykologiskt plan. En tillhörighet bortom ekologin och långt in i det mentala.

Just därför har jag heller aldrig kunnat sluta med att fotografera eller vistas i naturen, det har för mig varit något mycket mer än en ”tillfälligt vald karriär”. Att lägga kameran på hyllan finns inte för mig, det skulle vara som att be mig sluta andas. Kanske är det just därför som många försökt knäcka mig fullständigt som människa och som naturfotograf under det senaste året. För att det finns människor där ute som förstått mitt förhållande till naturen och fotografiet. Men det är just därför som jag heller inte har gett upp. Utan jag väljer att fortsätta med mitt skapande, jag väljer att fortsätta med att förmedla mitt budskap.

En heldag ute i naturen har en renande effekt på mig. Ett intensivt skapande i bilder har en självkunnande effekt. Jag vet min plats, och jag vet ännu mer vem jag är. Självklart skulle jag då heller inte kunna vara utan detta.

Många som känt mig som fotograf under många år, som gått mina fotokurser eller varit på mina föreläsningar, som läst mina böcker eller artiklar – alla dessa människor som varit där fullt ut, vet detta. Och har förstått detta. Människor som även under senaste året funnits där för att ge sin styrka tillbaka till mig. Som gett sitt stöd, som motiverat, som förstått.

Mina kommande föreläsningar och fotokurser kommer ännu mer koncentrera sig kring dessa frågor. För att ännu mer lyckas förmedla vem jag är, både som människa och som fotograf.

Naturfotografin har gett mig ett oerhört rikt liv; men också gett mig en insikt som människa jag idag inte hade velat vara utan. Mina bilder ger mig styrka, naturen ger mig styrka. Och förhoppningen är att när den dagen kommer då livet börjar gå mot sitt slut, då kan jag se tillbaka på ett innehållsrikt och intressant liv. Och känna mig nöjd med vad jag åstadkommit. Fram tills dess kommer naturen och fotograferandet fortsätta få finnas där.

oktober 9th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 3 comments

Att ständigt snubbla i motiv…

(Mossig lavasten, 1995)

Att hitta motiv för att fotografera har aldrig varit något problem för mig. Dessa hittar jag mer eller mindre överallt. Ibland söker jag bilder utanför naturen, men då jag i första hand är naturfotograf så är det i naturen jag söker efter motiven och bilderna. Bland däggdjuren och fåglarna, i makrovärlden bland blommor och insekter, i de stora och små landskapen – men ofta så hittar jag bara en liten plätt och söker efter bilder bland alla de fascinerande detaljer som jag kan hitta. Den kan vara vid en liten bäck eller längs en liten skogstjärn, lite mossa på en stubbe eller ljuset som bryts i en sten i kvällsljuset. Det är verkligen inte mycket som behövs för att timmarna ska fly i väg när jag går och ”botaniserar” med kameran.

Jag minns så väl den regniga septemberdagen i ett av världens största lavafält, Eldhraun på södra Island. Stannade till med bilen vid en parkeringsplats. Tog kameran och gick försiktigt ut bland de mossiga lavastenarna. Det enda jag fick tänka på var att jag fick gå försiktigt, mycket försiktigt, så att jag inte skulle ramla ned i en håla. Och givetvis att jag i mitt intensiva motivletande inte skulle råka gå vilse. Vad jag kunde bedöma såg det precis lika ut flera mil i varje riktning… Timmarna flög i väg och jag hann knappt mer än ett trettio tal meter från vägen. Det duggregnade nästan hela tiden, så jag var ganska blöt när jag gick tillbaka till bilen. Men nöjd och belåten var jag också, med några exponerade filmrullar i fickan. Ändå hade jag också arbetat med bara en kamera och ett objektiv hela tiden; en Nikon F3 och en 28mm vidvinkel. Nästan samtliga bilder var också på bländare 22, och med få undantag hade jag använt ett avtonat gråfilter. Ett filter jag med jämna mellanrum fick torka rent för regndroppar.

(Is, 1999)

Ett annat gyllene tillfälle var en vinterdag 1999 då jag hade tagit mig ut till Sandön utanför Ängelholm i Skåne. Längs stranden hade det lagt sig ett täcke av spännande is med allehanda fascinerande mönster. Vill minnas att det gick ett antal timmar med makroobjektivet (105mm), oftast nedbländat till 32 för att få ett så stort skärpedjup som möjligt i de små utsnitten. Ge mig lite is på en mindre yta, och jag kan hålla på där en hel dag! Så är det för mig, varje gång – och varje vinter! Visst kan det stundtals bli rätt kallt, men det gäller att klä sig varmt – och givetvis inte ha långt till termosen med varmt kaffe…

Längs stranden mellan piren och Norra Kallbadhuset i Helsingborg i Skåne har jag också varit många gånger. Oftast när den brinnande kvällssolen gick ned bakom Helsingør på andra sidan sundet. Särskilt under vintern och senhösten när kvällssolen var rödare och skuggorna blåare. Antingen med vidvinklar eller telen, oftast med minsta bländaröppningarna 22 eller 32 – och längre slutartider med dimmigt och ”mjölkigt” vatten. Under perioder kunde jag vara här nästan varje kväll, och det blev hela tiden nya bilder. Stenen i kvällsljuset är vid ett sådant tillfälle. Med 300mm kunde jag göra en enkel bildkomposition med få element, och den längre slutartiden gjorde vattnet dimmigt. Nästan varje gång jag var där blev jag också uppmärksammad av andra som gick längs strandpromenaden. Har man stått på samma ställe under en timme och ”glott” ned i stenarna är det nog svårt att undvika uppmärksamheten…

(Sten i kvällsljus, 1986)

oktober 8th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 2 comments

Rykternas man…

(Björktrast, 2012)

Det är verkligen inte lätt att arbeta som naturfotograf… Antalet naturfotografer är ju rätt mycket större än den faktiska naturfotografiska marknaden. Därför är också de flesta naturfotografer naturligt nog amatörer, att arbeta som professionell naturfotograf är svårt och det kan kännas omöjligt att få in en tillräckligt hög inkomst att leva på. Jag vet vad jag talar om, då jag arbetat professionellt som naturfotograf sedan 1983. Första året som professionell hade jag inte mer än 5000 kronor i årsinkomst…

Under alla dessa år har jag också gått mina egna vägar; gjort bilder som jag hela tiden fått höra inte är tillräckligt säljbara – och där min bildstil varit både ”konstig” och ”flummig”. Skitsnacket från kollegor i naturfotomiljön har varit där under alla mina år som professionell. På den fria marknaden är ju alla medel tillåtna, och kan man inte konkurrera med bilder och kunskap – då gör man det med skitsnack. Tyvärr!

Genom alla år har breven och telefonsamtalen mellan olika naturfotografer varit både många och långa. Samtal som handlat om andra naturfotografer; ifrågasättanden, kritik och dråpliga situationer. För inte att tala om alla misstankar som figurerat om mer eller mindre alla framgångsrika naturfotografer. Man kan kalla mycket av detta för avundsjuka; men oftast har det varit för att starta olika lösa grupperingar där samtalsämnen har varit att kritisera och ifrågasätta naturfotografer utanför dessa grupperingar. För att få egna fördelar på marknaden.

Idag har vi Internet… Vilket givetvis fått hela detta beteendet att mer eller mindre explodera. Vi kritiserar och ifrågasätter. Vi skrattar åt andra, vi häcklar, vi förlöjligar. För att få egna karriärmässiga fördelar, men också för att stärka banden inom dessa mer eller mindre lösa grupperingar. Vi skickar mejl till varandra, vi bifogar bildfiler från andra fotografer som vi ifrågasätter, vi kommer med mer eller mindre abstrakta indikationer om andra fotografer. I allt detta börjar vi tycka illa om naturfotografer helt och hållet baserat på vad någon annan sagt, som kanske dessutom hört detta berättat från ännu någon annan… Vi lyssnar och bedömer naturfotografer på underlag av information lämnat i både tredje och fjärde hand… Vi tar avstånd från naturfotografer vi aldrig träffat i verkligheten, vi bedömer deras bilder utifrån vad andra har lämnat som information – och i värsta fall börjar vi hata vissa människor helt och hållet utan att ha träffat denna människan i verkligheten. Vi tror stenhårt på vad andra berättar, vad som skrivs i media, vad som står skrivet på olika ställen på Internet. Istället för att bilda en egen uppfattning.

Jag har själv råkat ut för detta i enorma proportioner bara under det senaste året, men det är inget nytt under solen för mig. Rykten har surrat om mig under hela min karriär, så jag måste tyvärr säga att jag är van och har blivit rätt luttrad med åren. Skillnaden under det senaste året är att ryktesfloran varit enorm, att jag blivit en offentlig person – och genom detta har det blivit legitimt att ifrågasätta mig som person och fotograf. Och genom detta kunna häckla, förlöjliga och mer eller mindre bygga upp en hel ”gärningsmannaprofil”.

Jag hade vänner som vände mig ryggen, jag hade vänner som såg en möjlighet till egna framgångar genom att ta avstånd från mig och jag hade vänner som tyckte det blev världens underhållning att skratta åt mig i mer eller mindre lösa grupperingar. Det som man inte kan kalla för annat än ”mobbningbeteende”. Vänner som jag idag är glad för har försvunnit ur mitt liv. Många av dessa visade sig ju inte vara ”riktiga vänner”, utan de såg enbart egna fördelar i umgänget med mig. Det man så träffande kan kalla för ”rövslickare”.

Men det finns även riktigt genuina människor också. Vänner som visade sig vara just riktiga vänner, som kunde förlåta mig för det jag gjorde – och som sedan funnits där hela tiden. För att stödja, då vänskapen faktiskt ju var på riktigt! Sedan har det också visat sig att det finns många människor där ute som kan sortera, som kan bilda sina egna uppfattningar – som inte tror på rykten och som även ser ”rakt genom” dessa personer som fortsätter hålla på med sitt mobbningsbeteende. Det finns olika arrangörer som fortsätter att boka mig, trots att de blir mejlbombade av allehanda anonyma personer – trots att de själva riskerar att bli offer för den enorma ryktesfloran. Det finns fortfarande olika i Sverige och utomlands som vill ha föreläsningar, gå på kurs, presentera mig, ge ut böcker och annat – då dessa personer helt och hållet skapat sina egna uppfattningar. Där det inte hjälper för kollegor att komma med hot eller olika indikationer om jag också ska finnas med, och där man då väljer att tacka nej till dessa kollegor.

Jag har erkänt vad jag gjorde, jag har bett om förlåt – och jag har bestämt mig för att fortsätta med mitt fotograferande. Jag är inte en sämre fotograf idag än jag var tidigare, jag är inte sämre på att undervisa eller föreläsa – och jag tror inte jag är sämre på att skriva heller. Något som ni kan bedöma själv med att läsa mina olika inlägg här i bloggen.

Bilden som jag illustrerar med här i inlägget visar en björktrast i flykt. Fotograferat nu på morgonen, med Pentax K20D och 65mm. Bländaren var 9 och slutartiden var 1/2000 sekund. Jag har inte klippt och klistrat, vilket jag inte sysslar med egentligen. Jag väljer att fotografera en bild som denna på riktigt, tycker det är en större utmaning och därför mer intressant att lyckas på riktigt. Jag vet att många tror mig på det jag säger, jag vet att det finns de som inte bryr sig och tycker att det inte har någon betydelse – och jag vet att det finns de som inte tror på detta. Och fortsätter sprida sina spekulationer, då rykten och smaskiga spekulationer är betydligt mer intressanta än vad sanningen är. Sanningen kan ju ofta vara mycket enkel, nästan på gränsen till tråkig.

Jag kan inte styra den enorma ryktesfloran, och jag har inte heller varken ork eller intresse för att kunna kontrollera den. Jag fortsätter helt enkelt med att vara den jag är – på riktigt. Sedan får andra göra sina egna bedömningar. Och det spelar absolut ingen roll om ni som fortsätter ifrågasätta mig och tycker det är roligt att mobba – och samtidigt besöker min blogg uppåt tjugo gånger dagligen för att leta efter minsta lilla grej för att ha något smaskigt att komma med till den egna grupperingen.

september 13th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 12 comments

Att ge sig tiden att se…

(Skymningsljus, 1988)

Jag vet att det är lätt att bli flackig med blicken, att känna en inre stress och jäkt – och sedan börja övertyga sig själv om att det inte finns något av värde att se. Och jag vet så innerligt väl att det är fel, men det är lätt att ta med sig de mindre bra funderingarna när man ska fotografera. Funderingar som handlar om allt möjligt annat än just motiven och bilderna. Det kan vara svårt att rensa hjärnan stundtals, men det är just det man måste göra. Få bort allt ovidkommande och fullt ut känna att jag är ”här och nu”. Att fullt ut bli ”ett med naturen” är för mig en förutsättning, om jag ska kunna börja ta in alla de intryck som finns runt mig.

Jag är ofta mycket trögstartad, det tar tid för mig att ”sjunka in” på en plats. Att börja se och känna, så att jag kan bli mer mottaglig. Ofta kan det dröja ett par timmar på en plats innan jag känner att jag ”är i gång” med att se motiven och bilderna. Visst, jag kan ibland också vara extremt snabb. Jag har varit i situationer med djurmöten där jag varit så snabb, att hjärnan inte hunnit reagera innan jag lyckats göra en hel bildserie. På en flygande fågel eller ett springande djur. Där det verkar som om jag agerade på ren instinkt, kanske som ett resultat av att jag hållit på med att fotografera under så många år. Men oftast är jag trög och behöver lång tid innan bilderna börjar komma.

(I skogen, 2011)

Jag tror att detta handlar mycket om att jag hela tiden också vill utveckla mitt fotograferande. Jag vill kunna känna att jag har kommit längre i mitt bildskapande för varje år som går. Prestationskraven blir ju inte mindre med åren precis, men det handlar kanske mest om att jag vill känna att mitt fotografiska seende hela tiden också kan utvecklas. Ger jag bara mig själv tillräckligt med tid när jag fotograferar, har tillräckligt skärpta sinnen och kombinerar det jag ser med de erfarenheter jag har sedan tidigare – då kommer också de bilderna jag söker efter. Det handlar alltså om att jag måste ge mig själv tiden att se.

Att se är fotografens viktigaste egenskaper. Däri ligger konsten inom fotografin – i seendet. Med åren utvecklas detta seende alltmer; i kombination med den fotografiska tekniken, känslan för bildkomposition och att kunna vänta in det rätta uttrycket. Hela tiden då givetvis på visuella grunder. Att kunna omsätta ett motiv man ser i naturen till en bild med starka visuella kvaliteter. För mig har detta dock inte kommit plötsligt, utan jag tror jag fick hålla på i runt tio år innan jag kunde känna att jag började få kontroll över hur jag kunde lyckas skapa bilder – som fungerade som BILDER. Det dröjde tio år innan jag kände att slumpen var en mindre viktig faktor i mitt bildskapande.

(Orion, 2006)

Idag har jag kommit dithän i mitt fotograferande att jag alltid har med mig bra bilder hem från utflykterna. Har jag bara gett mig tillräckligt med tid för att se och skapa, då vet jag också att jag har bilder som fungerar och är bra. Det händer givetvis att jag fortfarande är slarvig, mindre genomtänkt och okoncentrerad. Och då blir det givetvis sämre bilder, nu idag som i början av min karriär. Även om jag givetvis märkt att de sämsta bilderna idag är betydligt bättre än de sämsta bilderna för tio år sedan. Man utvecklas ju hela tiden - även om kraven jag ställer till mig själv riktigt nog är högre idag, så kommer inte ”djupdykningarna” lika ofta.

Att se handlar också om vana. Efter mer än trettio år som aktiv naturfotograf, så kan jag säga att jag idag inte kommer ihåg hur det är att vara en icke-seende fotograf. Jag kan inte föreställa mig hur icke-fotografer ser på sin omgivning. Mitt sätt att se idag är så samankopplat med att fotografera, att när jag ser så ser jag automatiskt både motiv och bilder. Jag ser detaljer och samanhang, jag ser förgrunder och bakgrunder – och jag kan faktiskt föreställa mig det jag ser med olika brännvidder! Även om jag idag är i samanhang utan kamera, så utvecklar jag alltså också mitt fotografiska seende. Ibland till och med helt omedvetet!

(Duvhök, 2008)

Ser jag en vacker solnedgång tänker jag automatiskt på bildmöjligheter. Ser jag ett rådjur vid skogskanten tittar jag automatiskt efter intressanta bimotiv, gör omedvetna bedömningar av ljuset – och kan göra en färdig exponering, enbart med ögonen! När jag ser något börjar jag alltså direkt med att visualisera, jag börjar automatiskt att föreställa mig färdiga bilder. Helt utan kamera. Efterhand som åren går har jag alltså upptäckt att jag ständigt fyller på mitt förråd av kunskap, även när jag inte tänker på det…

Idag vet jag att allt jag ser är motiv och underlag för potentiella bilder. Jag vet också att man som fotograf aldrig behöver gå runt och leta. Att leta efter de mest speciella motiven som ger de mest unika bilderna, det är egentligen ett helt onödigt arbete. Har jag inga klara bildidéer så hittar jag inga övertygande motiv.  Börjar jag leta för mycket är det alltså lätt att bli flackig med blicken, och att detta skapar en inre stress och jäkt. Prestationsångesten kommer då som ett brev på posten, där man långsamt kan börja övertyga sig själv om att det inte finns något av värde. Om jag inte ger mig själv tiden att se, då kommer jag också missa de gyllene möjligheterna – de där gyllene ögonblicken som ju ger de riktigt bra och speciella bilderna.

(Träd, 2012)

september 6th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 6 comments

Det oundvikliga kvällsljuset…

(Stenskvätta, 2007)

Jag fotograferar i alla slags väder- och ljusförhållanden. Dygnet runt, året runt. Ungefär lika mycket. Jag är ingen sommarfotograf, utan jag fotograferar lika mycket under vintern. Jag väljer inte enbart morgon- eller kvällsljus, utan jag fotograferar lika ofta mitt på dagen när det regnar. Jag väljer tillfällen efter de bilder jag vill göra; ibland är jag konkret och ibland abstrakt, under perioder blir det mest landskapsbilder och under andra blir det mest djurbilder. Där jag under den ena stunden söker efter enkla kompositioner, kan jag i nästa stund arbeta med kaos och fasrum. Att säga att mitt fotograferande är monotont eller enkelriktat, det blir lite fel…

Men jag är ofta ute i kvällsljuset… Givetvis för att jag tycker det är vackert och oemotståndligt, men det är också oundvikligt för mig som naturfotograf. Kort och gott för att det sker mer i naturen under kvällarna än det gör under dagtid. En kvällsrunda i naturen ger fler upplevelser än en dagstur, särskilt om jag vill ha någon möjlighet till att få uppleva olika däggdjur. Men det ger också möjlighet till spännande bilder, med den lägre stående solen eller med mer kraftfullare färger. Visst är jag ofta ute även tidiga morgnar, men gryningsljuset är generellt svårare att kombinera med andra aktiviteter dagtid. Det är betydligt lättare att avsluta dagen med en spännande kvällstur. Tycker åtminstone jag.

(Trollslända, 2006)

Jag upplever också kvällarna som längre och mer fulla av aktivitet, än hur jag upplever morgnarna. En tidig morgon med spännande morgondimmor och mycket morgondagg vill jag däremot inte missa, men morgonen ”tar slut” lite för snabbt tycker jag. Och att det är mer aktivitet bland djuren under morgonen än det är under kvällen, det har jag ännu inte upplevt. Det skulle i såfall vara att det ofta är lugnare i gryningen än i skymningen, om man nu inte vill möta en massa störande människor förstås…

Jag har också märkt att jag ändrar dygnsrytm efter årstiderna. Under sommaren är jag mest aktiv under kväll, natt och morgon. Vinterstid är jag ute under dagarna. Generellt gillar jag en lägre stående sol, än solen högt upp på himlen – det blir liksom mer djup i ljuset med tydligare skuggor från den lägre stående solen. Sedan är jag inte så förtjust i sommarhettan, vilket jag egentligen aldrig har varit. Jag trivs bäst när det är lite svalare, vilket gör att jag trivs bäst under dagarna på vintern än under de intensivt heta sommardagarna. Därför trivs jag också som bäst här i Norden än jag skulle gjort i värmen längre söderut, både som människa och som fotograf.

(Rådjur, 2011)

De fem bilderna som illustrerar detta inlägg är samtliga gjorda under kvällen. Kvällsljuset kan i synnerhet vara mycket varierande, och jag brukar ofta säga att det inte finns två lika kvällar! Vilket jag inte minst märkt under alla de kvällsturer jag haft här i Mullsjöskogarna. Därför är jag ofta tillbaka till exakt de samma platserna, kanske 7-8 kvällar på raken. Ibland även vecka efter vecka, vid olika tider på året. Jag har faktiskt aldrig råkat ut för ”tråkiga upprepningar”, att tröttna på en plats finns inte för mig. Det finns platser där jag varit så många gånger att jag mer eller mindre kan varenda buske utantill, men jag har ännu inte ens börjat tröttna på platsen. Det ser ju aldrig lika ut! Där jag varit 3-4 kvällar efter varandra och inte sett något, kan den femte kvällen bjuda på både rådjur och älg. Dessutom i ett ljus jag ännu inte fått uppleva.

Det är just detta som är den största drivkraften i mitt fotograferande. Att hela tiden få uppleva något nytt. Även om trädet är det samma, även om rådjuret är det samma, även om det är de samma två storlommorna – så är ljuset något annat. Eller så är det mer spännande dimmor, motljuset mer intensivt, rådjuret står på ett annorlunda sätt – eller så dyker det upp något jag tidigare inte sett…

Det finns som sagt aldrig två likadana kvällar!

(Vitsippa, 2000)

Första bilden är från en underbar kväll på Fårö på Gotland, 11 juni 2007. Jag hade redan varit där även kvällen innan, och även dagtid. Jag visste redan vilka fåglar jag kunde få möta. Därför var jag på plats i god tid för att se om det kunde bli några bilder i det spännande solnedgångsljuset. Stenskvättan var på plats på stenmuren även denna kväll, men nu satt jag redan förberedd och väntade på den. Kameran var Samsung Pro 815 och brännvidden 120mm. Bländare 5 och 1/1600 sekund på 100 ISO. Då jag redan hade varit där tidigare kanske jag var en gammal bekant till stenskvättan, så den kunde låta mig komma lite närmre än kvällen innan… Andra bilden är från Fagersand i Hälsingland, 7 augusti 2006. Jag vistades på denna plats under hela kvällen, helt till långt efter solnedgång. Mosaiktrollsländorna blev efterhand alltmer närgångna och kunde bjuda mig på ett flertal annorlunda bilder. Denna bild är med Nikon D100 och 400mm, när den passerade i motljuset. Bländare 2.8 och 1/4000 sekund på 200 ISO.

Tredje bilden kom till under en kvällsrunda efter en rätt så fuktig och regnig dag här i Mullsjöskogarna, vilket gav spännande kvällsdimmor efterhand som det klarnade under kvällen. Några rådjur blev skrämda när vi kom med bilen, men ett av rådjuren stannade till för ett kort ögonblick vid skogkanten. Med hjälp av lite kvällsdimmor blev det rätt spännande ljus när solen försvann bakom träden. Hela situationen var över på bara några sekunder… Kameran var Nikon D200 och brännvidden 400mm. Bländare 2.8 och 1/800 sekund på 100 ISO. Fjärde bilden är analog och från Prästängen i Skåne, 18 april 2000. Just på denna plats brukade jag vistas varje vår för att fotografera vitsippor under de åren jag bodde i Ängelholm, mellan 1987 och 2001. Kameran var Nikon F3 med schaktsökare och brännvidden 105mm. Bländare 2.8 och 1/15 sekund med Ektachrome 100 VS. Precis när solen gick ned i bakgrunden blev den som en svag orangeröd cirkel. Två vitsippor i djupled gav också en intressant ”upprepningseffekt”. Femte bilden är från Brängen utanför Mullsjö, 6 augusti 2010. Det var en underbar kväll där kvällsljuset hela tiden varierade med olika dimmor. Det hade varit en regnig dag, så jag visste sedan innan att det skulle bli en fin kväll med mycket kvällsdimmor. Kameran var Pentax K7 och brännvidden 115mm. Bländare 2.8 och 1/125 sekund på 100 ISO.

(Kvällsljus, 2010)

september 4th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 9 comments

Bildens uttryck…

(Ludde, 2006)

(Råget, 2008)

Bland det svåraste inom bildskapandet är att förmedla ett särskilt uttryck från motiven, så att bilden får något särskilt att berätta. Det handlar om att vänta in ett ”gyllene ögonblick”. Som i bilden på Jean Ludvig ”Ludde” Rönnberg (1922-2009) i dörröppningen på hans skogskoja utanför Vallsta i Hälsingland. Kameran var redan inställd för svartvitt, utsnittet och skärpan var där. Sedan handlade det om ”vänta-vänta-vänta-där-klick”. Ofta handlar just fotograferandet om detta; det svåra är ju inte att få in skärpan, få till exponeringen och kompositionen – utan att veta precis när man ska trycka av. Ofta veta man heller inte innan, men man vet på något konstigt sätt när detta ”gyllene ögonblicket” inträffar – just när det inträffar.

Exakt samma tillvägagångssätt var det när jag gjorde bilden på rågeten. Jag satt vid en utfordringsplats i Värmlandsskogarna, inte så långt från Stöllet. En flock på åtta rådjur höll till runt några höbalar. Motiven fanns alltså där och jag var rätt nära. Rådjuren hade också accepterat min närvaro. Skärpan var inställd, jag hade redan mätt ljuset och utsnittet var redan klart. Sedan satt jag där med fingret på avtryckaren och väntade. Jag väntade på ”något” som jag inte visste vad det var – men att jag skulle veta det när det skedde. Alltså ”vänta-vänta-vänta-där-klick”. Precis som när jag gjorde bilden på Ludde.

Den tredje bilden är lite annorlunda, fast den också handlar mycket om uttryck. Här hade jag rätt vaga och abstrakta idéer om vad jag ville förmedla. Det handlade om skogen, urskogen, urkraften, närheten, samhörigheten och om att allt inom mig också finns ute i naturen – då även jag ju är en produkt av den. Jag ville på något sätt använda skogen för att förmedla mina egna tankar. Det blev en trippelexponering; dels mitt ansikte, sedan lite rörlig skog och sedan ett utsnitt med blixt. Ungefär så… Gjorde rätt många bilder, provade och misslyckades – det tog ett tag innan bilden började närma sig det jag kände att jag ville förmedla. Det blev lite mer som ”prova-prova-prova-där-klick”…

(Tankar, 2008)

augusti 30th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 8 comments

Underhållning, beröring eller upplysning…

(Grillplatsen, 2006)

Fotografi kan vara hur mycket som helst, eller hur lite som helst. Det finns de fotografer som fotograferar för att det är ”en kul grej”, det finns de som fotograferar för att ”man vill visa sina känslor” och det finns de som fotograferar för att ”man vill förmedla något”. Vilken fotograf är du?

Hur djupt sitter fotointresset? Hur engagerad är du i ditt fotograferande? Varför fotograferar du egentligen? Om fotografin inte funnits, hade du då hållit på med en annan estetisk eller konstnärlig verksamhet?

Det finns fotografer som fotograferar för att det är spännande, fränt eller lattjo. Som går genom livet med ett lättsamt skratt; lagom ytligt – och tycker allt bara är kul. Fotografer som egentligen inte har något att berätta med sitt fotograferande – de fotograferar för att ha något att göra som man tycker är intressant och varierande. Kanske en kul hobby, eller så har man en professionell verksamhet där kundernas efterfrågan är det man enbart sysslar med – något eget personligt skapande är inget man ser vitsen med… Utvecklandet ligger i att köpa in en ny kamera eller ett nytt objektiv, eller så hoppar man på någon fräck bildtrend för att få en ny utmaning. Bilderna som produceras visar också detta; de saknar djup och temperament. Målet med bilderna är att underhålla – blir det sedan någon form för framgång så är det en bonus.

Jag har mött ett antal sådana fotografer genom livet.

(Kvällsljus, 2007)

Sedan finns det fotografer som vill beröra och förmedla ”något mer” med sina bilder. Man är kanske inte alltid så smidig eller lättsmält, bilderna finns där för de som vill se. Målet är kanske heller inte att få största möjliga uppmärksamhet eller framgång, fotograferandet ligger på ett mer personligt plan. Man fotograferar för sin egen skull, använder den egna personligheten som filter eller som sluss. Vilken kamera eller objektiv man använder saknar betydelse, det är viktigare att utrustningen kan ge de bilder man önskar. Kanske experimenterar man med något ”konstigt” filter, provar en billig plastkamera som Holga – och är givetvis mycket noga med att lita till den viktiga impulsiviteten eller ”känslan”.

Många av dessa fotografer är amatörfotografer då deras bilder inte anses vara kommersiellt gångbara eller framgångsrika. Men jag känner flera som arbetar professionellt, mer som konstfotografer, mot den högst osäkra konstmarknaden. Några blir miljonärer på sin konst, men de flesta lever tyvärr under existensminimum. Hellre fattig, men ärlig i sitt konstnärliga skapande – än rik och prostituerad! Jag känner många konstnärer som brinner för sitt skapande så djupt i själen att de verkligen skulle kunna dö för sin konst.

Man kan undra varför det är så viktigt att skapa bilder och förmedla ”något” genom bilderna, ibland helt utan att någon köper alstren. År efter år, genom motgång efter motgång – med samma intensitet och glöd. Varför? Om ingen vill se, eller kan förstå – varför väljer man då genom ett helt liv att fortsätta med skapandet?

(Möte, 2008)

Det finns även fotografer som vill berätta en historia. Något viktigt, något revolutionerande, något intressant. Fotografer som väljer bildspråket som uttrycksmedel, istället för text eller musik. Fotografiska bilder som finns där för att läsas, eller att lyssna till. Som vill säga något till alla, eller åtminstone till de som kan läsa eller lyssna till bildspråket. Dokumentära fotografer eller konceptuella fotografer. Några väljer mer abstrakta uttryckssätt, andra är mer konkreta. Men berättandet finns där; antingen det handlar om filosofiska resonemang eller att man är tydligt samhällskritisk.

Fotograferna är verkligen ingen enhetlig skara av människor. Vilket inte heller bildbetraktarna är. De som tittar på våra bilder, de som vi kommunicerar med, de som köper bilderna.

Jag glömmer aldrig den personen som kom fram till våran monter på en fotomässa i Nacka för några år sedan. Vi satt där med boken ”Min plats i ljuset” och många kom förbi och bläddrade intresserat. Lagom intresserat, skulle man kanske hellre kunna säga. Efter ett tag med lättsamt bläddrande i boken ställde han plötsligt frågan: Finns det tekniska datan till bilderna? Jag fick då säga att det längst bak i boken enbart informerades om kamera, objektiv och plats – inget om bländaröppningar, slutartider eller eventuella filter. Intresset för boken dök då som en sten, och han gick vidare…

Är detta ett tecken på att boken inte är tillräckligt bra, eller är det så att just ”Min plats i ljuset” var fel bok för honom? I vilket fall som, så var kanske inte en fotomässa rätta auditoriet…

(Ren, 2008)

Köper ni en bok med fotografiska bilder för att underhållas, beröras eller upplysas? Ska boken vara snygg och vacker, gripande och omvälvande – eller vill ni enbart bli upplysta och belärda? Köper ni enbart fotografiska läroböcker, eller skulle ni kunna köpa en fotografisk bildbok – ibland helt utan några textavsnitt? Skulle ni verkligen köpa en fotografisk bild från en annan fotograf och ha på väggen hemma?

Under alla år är det ”samtalet” som alltid varit det mest intressanta för mig. Samtal kring livet och livets innehåll. Jag är en sådan konstig ”djuping” som gärna söker utvecklande samtal med andra människor. Det rent ytliga, tillrättalagda, kommersiella, fräcka, trendiga – där är jag helt borta! Det blir för ointressant och är sällan utvecklande. Men jag är inte enbart kritisk till detta – jag är faktiskt rätt fascinerad av ”fenomenet”. Kan man beröra och påverka människor som är ytliga? Kan de mer ”konstiga” bilderna också vara viktiga även för människor som enbart söker det ytliga? Jag tror faktiskt det.

Men jag skulle aldrig under några omständigheter förändra mitt bildskapande efter vad andra tycker jag ska göra. Detta även om samhället enbart bestod av människor som flitigt använder pekpinnar – eller att inga skulle köpa mina bilder, mina böcker eller läsa min blogg. För mig handlar inte fotograferandet om framgångar eller uppmärksamhet, det handlar helt och hållet om att existera.

Jag kan vara både barnslig och naiv. Jag är en mycket social person och älskar att umgås med andra människor. Jag kan skoja friskt och skratta högre än de flesta. Men jag är samtidigt alldeles för konstnärlig i mitt sinne för att enbart vara ytlig. Jag har inget emot att underhållas – men jag vill även beröras och upplysas. Och att fotografera brinner jag verkligen för, fullkomligt på riktigt – på livstid!

(Död tumlare, 2007)

augusti 27th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 9 comments

Bildtitelns vara eller inte vara, del 2

(Ingen titel 1, 1996)

(Ingen titel 2, 2001)

(Ingen titel 3, 1985)

(Ingen titel 4, 2011)

Alternativet är att vi inte får veta något som helst. Vi får inte veta vilket motiv vi ser, hur bilden blivit till, vart bilden är ifrån… Enbart årtalet jag gjorde bilden.

Hur upplever vi bilderna? Kan vi bedöma dem? Kan vi gilla eller ogilla? Vad säger bilderna, helt utan någon form för ”styrande” information?

Gillar vi mest de bilderna där vi kan gissa rätt; om motivet, situationen, platsen, tekniken?

augusti 25th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 2 comments

Bildtitelns vara eller inte vara…

(Steglits, 2007)

Ska en bild ha en bildtitel eller inte? Ska bildtiteln var styrande från fotografens sida, eller så öppen som möjligt? Just dessa två frågeställningar har jag hört ett stort antal gånger genom karriären. Och det är två frågeställningar som jag själv har rätt svårt att ta ställning till. Å ena sidan tycker jag att fotografiet oftast blir bedömt genom rätt låsta normer; kopplade mot både motivets orginalitet och teknikens briljans. Ett ovanligt motiv förmedlat med högsta möjliga fotografiska teknik, når oftast de största hyllningarna. Sedan måste den fotografiska bilden ofta har kopplingar mot gängse normer, regler och infallsvinklar – för annars förlorar vi fotfästet till hur vi ska kunna rangordna och kvalitetsbedöma. Den fotografiska bilden får helst inte avvika för mycket, då vet vi inte hur vi ska möta bilden.

Å andra sidan så gillar jag att kommunicera med bilderna, ibland med mer ovanliga infallsvinklar. Vilket ibland kan synas i mina val av bildtitlar. Bildtiteln får gärna förstärka en bilds mer komiska infallsvinkel, vilket bildtiteln också kan vara med om att indikera. Den första bilden här är en sådan. ”Steglits”, står det… En bild nästan helt utan några detaljer eller referenser. Dessutom med en mycket öppen komposition, för just att förstärka detta. Sedan en liten ”svart klutt”, så då måste vara steglitsen… Inga vingar, utan bara en liten rund form. Det är just detta som då måste vara steglitsen, då inga andra synliga eller konkurrerande elementer syns i bilden. Lägg därtill att steglitsen är en mycket liten och färggrann fågel, lagom skygg och svårfotograferad – det finns många naturfotografer som har steglitsen på sin önskelista över favoritmotiv. Detta är med på att förstärka det absurda och humoristiskt surrealistiska i bilden – och då förstärkt genom just bildtiteln.

Bilden visar också en steglits, fast det inte har så stor betydelse egentligen. Jag kunde valt ”svarthakad buskskvätta” med ungefär samma effekt. Men nu är det ju steglits, så därför fick det bli så. Att kalla bilden för ”Fågel” eller ”Flykt” skulle definitivt inte gett samma effekt. Eller om jag skulle valt något så öppet som ”Ingen titel”.

(Solnedgång, 1993)

Solnedgångar gillar vi! Tror egentligen inte att det finns någon människa som ärligt kan säga att de hatar solnedgångar, annat än i provokativt syfte då förstås… Vi har alla ett särskilt förhållande till solnedgången, och de flesta har en positiv form. Solnedgången är vacker, rogivande, romantisk, färggrann, dramatisk, underbar… Detta tydliga och klara förhållande till solnedgången påverkar även fotografernas bilder av den. Bilderna underordnas solnedgången, då motivet är så starkt i sig själv. Detta gör att de flesta solnedgångsbilder blir rätt passiva eller tråkiga – som bilder! Och det spelar liksom ingen roll hur fantastisk vacker solnegången är, bilderna blir passiva. Kanske är det också så att ju vackrare solnedgången är i verkligheten, desto mer passiva blir bilderna. Det räcker att fotografen finns där, ställer in skärpan och får till exponeringen någorlunda hyffsat – det är tillräckligt för oss att gilla bilden. För som sagt; motivet och tekniken är för många av oss det viktigaste. Inte bilden i sig.

Bilden på solnedgången är en sådan som avviker. Få element med två tydliga fält; ett svart i nederkant och sedan ett stort rött fält. Vi kan föreställa oss ett svart hedlandskap eller så är det havet. Det röda fältet ser vi direkt som kvällsfärger på himlen. Men sedan har vi den konstiga ”solen”, eller är det ett litet moln som bryter kvällssolens ljus? Nu är det faktiskt solen, precis som den ser ut sekunderna innan den försvinner i havet. När solen ser ut som detta tror våra ögon att solen redan gått ned. Den är för svag och liten. Därför använde jag också en mycket lång brännvidd för att fånga just detta. 2400mm, för att vara helt korrekt. Ett 600mm tele med två konvertrar. Det blev en bild på något man i normala fall inte kan se med våra ögon. Med en så ”banal” bildtitel som ”Solnedgång” blir detta än tydligare. Vi nickar igenkännande, men förvånas samtidigt över hur solnedgången ser ut i bilden.

Och när vi förvånas blir vi nyfikna. Nyfikna bildbetraktande fotografer börjar då automatisk fråga om motivet och om tekniken. Är motivet svårt och tekniken svår att bemästra, då blir vi imponerade. Oftast helt utan att egentligen ha sett BILDEN…

(Här drunknade Anna Johansson, 2008)

Bildtitlarna kan också vara ännu mer styrande, så att de också tar över bilden helt och hållet. Det visar vilken styrka bildtiteln också kan ha. Som bilden från Trollsjön utanför Mullsjö. Med titeln ”Här drunknade Anna Johansson” blir vi bergtagna av bilden så till den milda grad att vi sedan inte kan släppa den. Detta helt utan att bilden i sig själv kan förmedla detta på annat sätt än att vi ser eller kan föreställa oss att det är en sjö eller skogstjärn. Vi ser ett ensamt näckrosblad, och vi kan förstå att det är träd som speglar sig i bildens överkant. Mer säger inte bilden i sig själv, den är ganska öppen eller abstrakt i sitt bildspråk – så vad bilden egentligen föreställer eller förmedlar är lika mycket upp till bildbetraktarna och deras preferenser.

Vad jag vet har ingen Anna Johansson drunknat här i verkligheten, utan bildtiteln är enbart ett exempel på hur vi reagerar på bildtiteln.

Bilden ”Längtan” avslutar mina exempel denna gång. En bildtitel som är såpass öppen, att den kan egentligen visa vad som helst. Ordet ”längtan” säger allt eller inget på samma gång. Ungefär som om en fotograf säger ”jag ville förmedla en känsla”… Det säger egentligen inget, om man inte kommer med följdfrågan: Vilken känsla då? Längtan efter vadå? Bildtiteln finns alltså där, men den är såpass öppen att den inte upplevs som styrande. Men vi kanske tittar på ljuset, de mörka grenarna som sträcker sig mot ljuset. Vi ser två trädskuggor, nästan som ett par. Vi börjar leta symbolik i ”partänkandet” och vi börjar förstå bilden. Vi ser också andra element som ”risighet”, ”större granar och tunnare grenar”, ”en mörk högerhalva”, vi ser ”några ensamma små löv”… Långsamt får vi ihop helheten.

Jag använder själv oftast bildtitlar, om inget annat än för att indentifiera bilderna och skilja dem från varandra. Ungefär som att ge boken eller musiklåten en titel. Någon form för titel måste ju finnas där, för att vi ska kunna skilja alstren från varandra. Men jag är inte alltid genomtänkt i mina val, ibland är de hastigt tillkomna utan någon större tanke. Men i bilder där jag vill förmedla ”något mer”, så finns titeln där. Även om jag så innerligt väl vet att det finns personer som inte gillar ”styrningen” utan vill kunna titta på bilderna med så öppna ögon som möjligt.

(Längtan, 2009)

augusti 25th, 2012 Posted by Terje | Artiklar, Bildtankar | 3 comments